697 Linnæa---Linné hängande blomma, hvars foder är femdeladt och hvars krona är sambladig, klocklik, grundt, men något olikformigt femklufven, rödlätt, välluktande. Ståndarna äro 4, tvåväldiga och frukten urspr. trerummig, men genom felslagning vanligen enrummig och nötlik. Linnés ört, linnéa, Linnæa borealis L. (se fig.), som föres till fam. Caprifoliaceæ, är af många skalder besjungen för sin enkla skönhet och sin ljufliga mandeldoft, som under den ljusa högsommarnatten kännes vida i nordens djupa skogar, linneans rätta hemvist, där den trifves väl i mossan under barrträdens skugga, på ställen, där ofta inga andra växter kunna fortkomma. Linnean upptäcktes och namngafs först af en bland "botanikens fäder", J. Bauhinus (1673), och erhöll sedermera växlande namn, tills J. F. Gronovius (d. 1762), mästaren Linné till ära, gaf denna allas älsklingsört det namn, som den bär och sannolikt kommer att behålla. Äfven Sveriges allmoge har fäst sin uppmärksamhet vid linnean och har användt dess bladbärande refvor dels omedelbart, dels i form af dekokt till omslag å giktbrutna, värkande leder samt vid vrickningar och försträckningar. Denna användning har gett anledning till flera allmogenamn på örten, såsom i Västerbotten rohaltagräs och stighåltgräs (mot "hälta" i "ron" eller i gången) och i Östergötland vregräs (vridgräs), emedan refvorna lindades eller lades om vridna eller vrickade leder. Släktet Linnæa omfattar 12 arter i norra halfklotets tempererade och kalla trakter; flera arter af sektionen Abelia odlas i växthus. Se V. B. Wittrock, "Linnæa borealis L. En mångformig art" (1907). O. T. S. (G. L-m.) Linnæa, internationell botanisk bytesförening. Se Hyltén-Cavallius 1. Linnæa borealis, en poetisk kalender, som utgafs af K. J. Bergman och B. E. Malmström 1840 och 1842. Linnæit, miner. Se Brandt, G., sp. 1478, och Koboltkis. Linnæus. 1. Carolus L. Se Linné 1. - 2. Samuel L., yngre broder till den föregående, f. l maj 1718, d. 20 juni 1797, blef kyrkoherde i Stenbrohults socken i Kronobergs län 1749 efter sin fader och prost 1777 (se Biskötsel). 2. C. Lmn. Linnankoski. Se Imatra, sp. 431. Linnankoski, Johannes, finsk författare. Se Peltonen, V. Linnarsson. 1. Nils Josef L., teolog, f. 10 sept. 1833 i Hvarfs socken, Skaraborgs län, d. 4 jan. 1904 i Skara, blef student i Uppsala 1852, filos. doktor, teol. kandidat och docent i dogmatik 1864, prästvigd 1866, teol. adjunkt och kyrkoherde i Uppsala-Näs 1867, kyrkoherde i Falköping 1874, kontraktsprost 1876 och domprost i Skara 1889. L. blef teol. doktor vid jubelfesten i Uppsala 1877. Som biskop Beckmans ställföreträdare bevistade han kyrkomötet 1893. Af trycket utgaf han Thomas af Aquino såsom moralteolog (1867), Om skapelsen och försynen. Aforismer (afh. vid prästmötet i Skara 1878) samt en mängd artiklar i "Theologisk tidskrift", hvaraf han var en af redaktörerna 1868-. 70 (tills, med M. Johansson och Th. Norlin) och 1871-75 (tills, med M. Johansson). Hans ståndpunkt var den i Uppsala då för tiden dominerande lågkyrkliga. Som teolog visade han på senare tid liberala tendenser. 2´. Jonas Gustaf Oskar L., den föregåendes kusin, paleontolog. geolog, f. 24 nov. 1841 i Falköping, d. 19 sept.' 1881 i Sköfde, blef student i Uppsala 1857, filos. kandidat 1866, filos. doktor s. å., kallades 1869 till docent i geologi och mineralogi vid Uppsala universitet och anställdes s. å. som paleontolog och geolog vid Sveriges geologiska undersökning. Som sådan företog han forskningsresor inom olika delar af Sverige och Norge samt 1872, med understöd af statsmedel, en vetenskaplig resa till Böhmen och östersjöprovinserna. Han var sekreterare i Geologiska föreningen i Stockholm 1877-febr. 1881. Ehuru L. först jämförelsevis sent började bedrifva geologiska och paleontologiska studier, utöfvade han dock stort inflytande på dessa vetenskapers utveckling inom Sverige. Orsaken därtill låg dels uti hans grundliga och noggranna arbetsmetod, dels äfven i en skarp blick för iakttagelser i naturen, hvartill kom en mycket vidsträckt beläsenhet inom hithörande område. Och slutligen riktade han sin uppmärksamhet åt ett verksamhetsfält, som dittills icke till någon större omfattning blifvit kultiveradt hos oss, nämligen en mera detaljerad stratigrafisk-paleontologisk utredning af silurlagren. Redan hans första större arbete, Om Vestergötlands cambriska och siluriska aflagringar (1870), kan i detta afseende anses grundläggande, och sedan blef det hans uppgift att i olika delar af landet fullfölja samma slags undersökningar. Det var just den omständigheten, att han i sina paleontologiska arbeten aldrig förbisåg det stratigrafiska, som gaf dem så stor betydelse för Sveriges geologi. Han åtnjöt äfven i utlandet, både på denna och andra sidan Atlanten, ett välförtjänt anseende inom den vetenskapliga världen. L. författade mellan 40 och 50 större och mindre uppsatser af geologiskt eller paleontologiskt innehåll, af hvilka de flesta äro publicerade af Vet. akad., Sveriges geologiska undersökning och Geologiska föreningen. Utom den ofvan anförda må nämnas Öfversigt af Nerikes öfvergångsbildningar, On the brachiopoda of the Paradoxides beds of Sweden, Berättelse om en vetenskaplig resa till Böhmen och ryska Östersjöprovinserna 1872, Om faunan i lagren med Paradoxides ölandicus, Jordskalfvet i mellersta Sverige den 2 Febr. 1879, De undre Paradoxideslagren vid Andrarum, Iakttagelser öfver de graptolitförande skiffrarna i Skåne och Om faunan i kalken med Conocoryphe exsulans. Jfr A. G. Nathorst, "Om G. L. och hans bidrag till den svenska kambrisk-siluriska formationens geologi och paleontologi" (i "Geol. föreningens förhandlingar", 1881). 1. (E. M. R.) 2. A. G. N. Linné, astron., ett genom sina verkliga eller förmodade förändringar mycket bekant ringberg på månen. Se Månen. B-d. Linné, von, svensk adlig ätt, som härstammade från kyrkoherden Nils Linnæus, hvars son Carl (Carolus) Linnæus (se L. 1), professor i Uppsala, 1757 adlades med namnet von L. Ätten