Linné, efter en oljemålning af Scheffel, 1739. (Linnéanska stiftelsen, Hammarby.)

utgick på svärdssidan med dennes son Karl von L. d. y. (se L. 2) 1783. 1. Karl von L. (före adlandet Carolus Linnæus), "blomsterkonungen", "botanisternas furste", en af alla tiders största naturforskare, f. 13 maj (g. st., 23 maj n. st.) 1707 i komministergården Råshult i Sten-brohults socken, Kronobergs län, d. 10 jan. 1778 i Uppsala. Föräldrarna voro komministern Nils Ingemarsson Linnæus (namnet taget efter en åldrig lind mellan Stenbrohult och Hvittaryd) och Kristina, dotter af socknens kyrkoherde S. Brodersonius. (Fadern blef den senares efterträdare redan 1709.) Föräldrarna voro ifriga blomsterodlare, prästträdgården var en af de rikaste i länet, och detta har L. sedermera tillskrifvit sin redan i den tidigaste barndomen vaknande "outsläckliga kärlek" till örtkunskapen. Vid sju års ålder fick L. till informator gymnasisten J. Telander, som han åtföljde till Växjö, intogs i skolan där 1716 och uppflyttades till gymnasiet 1723. Han erhöll ej ny informator i G. Höök (sedermera gift med hans äldsta syster) och åtnjöt stor välvilja af skolans rektor Lannerus och gymnasielektorn i "fysik", Joh. Stensson Rothman (tillika provinsialläkare). Under hela skoltiden visade L. den största ifver att "lära känna örterna"; han skaffade sig botaniska verk, "dem han läste natt och dag", och han har om sitt 17:e år antecknat, att "både lärare och kamrater kallade honom den lille botanicus". För skolarbetet i öfrigt visade han mindre håg, och mot slutet af hans gymnasietid fick hans fader af de fleste lärarna den upplysningen, att sonen var mycket svag i alla de viktigaste, nästan uteslutande för prästbildningen afsedda ämnena; lektor Rothnian tröstade honom då med en försäkran, att sonens ovanliga begåfning för naturhistorien skulle göra honom till en berömd läkare. Af denne lärare fick nu L. äfven enskild undervisning. I maj 1727 af-gick L. från läroverket och erhöll som rekommendation till universitetet ett "testimonium" i välvilliga och berömmande ordalag. Sedan föräldrarna, som ämnat honom till präst, gifvit vika för hans orubbliga beslut att bli "medicus och botanicus" (dessa studier voro på den tiden förenade), begaf sig L. till Lund. Han erhöll bostad hos en af de lärdaste männen där, med. doktor, sedermera professor K. Stobseus, hvars samlingar, bibliotek och undervisning eggade L. till ifrigt arbete, och sedan hans flit och begåfning kommit till Stobseus' kännedom, fick L. i honom en faderlig vän och välgörare. På Rothmans inrådan flyttade dock L. redan i sept. 1728 till Uppsala, där han inskref sig i Smålands nationsförening. Vid universitetet fann L. hvarken de samlingar eller den undervisning, som han väntat; de båda professorerna i med. fakulteten, O. Rudbeck d. y. och L. Roberg, voro ålderstigna och föga intresserade för undervisningen; den botaniska trädgården var förfallen, och särskildt i botanik fick L. under sin studenttid aldrig höra någon föreläsning. Redan under första läsåret skref han två små botaniska afhandlingar, Catalogus plantarum rariorum och Spolia botanica. Från hemmet hade han ej erhållit annat understöd än 100 dal. smt (ungefär 400 kr.) i ett för allt. Under vårterminen 1729 började därför armodet bli så kännbart för L., att han "måste sätta sig i skuld för maten och ej hade pengar till att sula sina skor", men hjälpen var dock nära. En dag i april blef han under sitt studium i akademiträdgården tilltalad af en gammal man; denne var teol. professorn O. Celsius d. ä., själf botanisk författare, och som denne genast insåg L:s begåfning och ovanliga kunskaper, bjöd han honom hem till sig; "då han märkte Linnæi torftighet", tog han honom sedermera i sitt hus, och L. hade nu funnit "en annor Stobæus". Under 1729 hade L. gjort många iakttagelser öfver blommornas ståndare och pistiller, närmast som en följd af det intresse, h varmed han omfattade den nya läran om växternas kön, sådan den kort förut framställts af Vaillant, och L. fann nu själf, att "ståndare och pistiller voro de essentiellaste delarna i blomman". Redan nu voro således de trägna detaljundersökningar i gång, som skulle bli den fasta grundvalen för L:s stora verk, hans "reformation" af botaniken, och redan nu anade han rätta vägen till en "ny metod", d. v. s. ett tillfredsställande system för blomväxternas ordnande, det stora problem, hvarpå en hvar af de föregående berömde botanisterna (Bauhinus, Rajus, Tournefort, Rivinus m. fl.) arbetat, ehuru alla utan framgång. I dec. 1729 försvarades vid universitetet af bibliotekarien (sedermera biskopen i Göteborg) G. Wallin en afh. "Om trädens bröllopsfest", hvari vissa växter enligt benämningarna i folkets mun framställdes som hannar och honor utan några naturvetenskapliga iakttagelser. L. kunde nu ej motstå lusten att visa "rätta sammanhanget" i botanisk mening och författade en liten uppsats Prccludia sponsaliorum plantarum (Förspel till blomstrens biläger), hvari han framställde växternas könsskillnad och befruktningsdelarnas betydelse. Med denna lilla skrift uppvaktade han nyåret 1730 sin välgörare Celsius, genom hvilken den kom till Rudbecks kännedom. Af honom föredrogs den i Vet. soc. i Uppsala under titeln Dissertatio botanico-physica de nuptiis et sexu plantarum (om växternas bröllop och kön). Detta L:s ungdomsförsök återfanns 100 år senare och utgafs af J. A. Afzelius 1828. En frukt häraf blef ett för L. hedrande omnämnande genorn Rudbeck i akademiska konsistoriet, hvarjämte han fick dubbelt kungligt stipendium, och samma- vår följde en ännu större utmärkelse. Enär prof. Rudbeck för sina vetenskapliga arbeten behöfde en vikarie och med. fakultetens ende ord. adjunkt, N. Rosén, var utrikes, beslöt professorn att underkasta L. en prof ning i växtkännedom, och sedan denna utfallit gynnsamt, erbjöd han honom att vikariera som föreläsare i botanik. 4 maj 1730 började nu L. sina demonstrationer i trädgården och skötte befattningen detta och följande år från våren till midsommar. Hans sätt att föreläsa och de botaniska utflykter, som han samtidigt anordnade, lockade en större åhörarskara, än någon professor ännu haft, och såväl L. som hans vetenskap hade med ens