Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Linné ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
701
Linné
kommit i ropet. Till de studerandes tjänst hopskref
L. 1730 en förteckning öfver trädgårdens (och en
del andra anläggningars) odlade växter, kallad
Hortus uplandicuSj utlämnad i flera olika upplagor
(den 5:e och sista, 1731, äfven kallad Adonis
uplandicus). Redan i dessa anspråkslösa kataloger
uppträder L. som en kritisk florist med säker och
omfattande växtkännedom och vidtar förbättringar
i medvetet syfte att utreda dunkla frågor, skilja
huf-vudsak och bisak och förbättra benämningarna. Nu
börjar han också rensa bort "varieteterna"
(oväsentliga, föränderliga växtformer) och sätta dem
som underordnade former under "arterna". L. arbetade
med lågande ifver. 1731 meddelade han sina åhörare,
att han hopsatt "150 allmänna regler, hvilka han ej
deducerat ur böcker eller autorer, utan af naturens
egen ledning". Vi återfinna sedan dessa regler
bland de 365 satserna i L:s Fundamenta bo-tanica
(Botanikens grundlagar), som utgaf s 1736. Men ett
företal till detta arbete har L. skrifvit redan
1730 (publiceradt först 1888 af E. Ährling efter L:s
handskrift i London), och detta talar kraftigt om den
23-årige studentens målmedvetna beslut att upprifva
botanikens odugliga grundvalar och ersätta dem med
nya: "Här gifver jag, gunstige läsare, dig mina förste
meditationes, huru och på hvad fötter vår förfalne
botanique bör ställas, som nu förmedelst de fläste
botanicorum vårdslöshet är nästan ruinerad..." Och
följande ord i samma till-ämnade företal vittna
om den unge reformatorns visshet om sin kallelse:
"Jag vill försäkra dig, min lilla bok, att med tiden
få bo uti botanices prin-cipum (botanikens furstars)
palats, ja ofta blifva deras geheime råd". I hans
egenhändiga anteckningar för 1730 läser man: "Nu
användes dagarna på arbete med disciplarna" och
"nätterna på utarbetande af det nya system och den
reformation, som Linnseus begynt i botaniken". Sin
ryktbara "me-thodus sexualis" eller systemet efter
växternas befruktningsdelar publicerade L. i sitt
lilla arbete Florula lapponica, det första han fick
se tryckt (intaget i "Acta literaria et scientiarum
Suecise" för 1732, utg. 1735), men systemet
finnes färdigt redan i L:s handskrift till "Hortus
uplandicus", uppl. 3-5 (1730-31). Sexualsystemet
väckte på sin tid det största uppseende, och under
ett par mansåldrar tillämpades det af flertalet
botaniska författare. Dess styrka låg däri, att
växtens befruktningsdelar äro "de essentiellaste
i blomman" och således lämna eu indelningsgrund,
som räcker för alla växter (den utsträcktes af
L. aningsvis äfven till kryptogamerna, som ej hade
"tydliga blommor"). L:s närmaste föregångare som
växtsystematiker, Tournefort, hade sökt bygga
växtsystemet på blombladens kännetecken, men detta
förkastade L. med stor bestämdhet. Själf har L. ej
rosat sitt system med samma själf-känsla som sina
öfriga verk; han insåg nämligen, att ett högre
system borde eftersträfvas, det naturliga, och han
har äfven framgångsrikt bidragit därtill (se nedan),
medan sexualsystemet däremot ordnar växterna på ett
konstladt sätt (ett artificiellt system); L. ansåg det
därför blott tills vidare oumbärligt. Dess historia
visar, att det i hög grad motsvarat sitt ändamål. Det
var också bland alla L:s verk det, som skaffade
honom de hätskaste motståndarna (t. ex. v. Haller,
Siegesbeck, Heister, Crantz). L. inlämnade i slutet
af 1731 till Vet. soc. i Upp-
sala en resplan för en forskningsfärd i Lappland;
följande år fick han af detta sällskap ett anslag af
400 dal. kmt, och 12 maj (g. st.) 1732 begaf han sig
ensam på den långa färden, som skulle bli i högsta
grad fruktbringande. Vägen gick längs kusten till Umeå
och därefter till Lycksele, till Luleå och därifrån
till Jokkmokk med en tur öfver fjällryggen till
Sörfoiden i Nordlanden; vidare från Luleå till Torneå
och Kemi, hvarefter hemvägen togs genom Österbotten
och Finland till Åbo och Grisslehamn. Lapplandsresan
varade i 5 månader. L. har beskrifvit den i en
vidlyftig dagbok, Iter lapponicum, som vittnar om hans
utomordentliga förmåga att iakttaga och skildra,
hans otroliga arbetsförmåga och alltomfattande
hänförelse. Såväl själfva företaget som L:s märkliga
rön och berättelser väckte allmän uppmärksamhet; detta
var dock blott den första resa inom fäderneslandet,
hvarigenom L. bidrog till kännedomen om dess
natur och, hvad som på den tiden med förkärlek
åsyftades, de naturliga tillgångarna. Resans
förnämsta vetenskapliga resultat blef det berömda
växtgeografiska och floristiska verket Flora lapponica
(tr. i Holland 1737). Under vistelsen i Kalix hade
L. hos bergmästare Svanberg lärt proberkonsten (sättet
att med blåsrör etc. upptäcka metaller i malmer);
i detta ämne kunde han därför under den närmaste
tiden införa undervisning vid universitetet. Julen
1733 och nyåret 1734 besåg L. grufvor och järnbruk
i Dalarna (skildradt i hans dagbok under titeln Iter
ad fodinas) och blef gästfritt mottagen i Falun. Där
uppmärksammades han af landshöfdingen frih. Nils
Reuterholm, och denne erbjöd L. att på hans bekostnad
göra en forskningsresa i Dalarna. Resan skedde
sommaren 1734 tillsammans med 7 unga studerande;
den utsträcktes till Röros och är skildrad i Iter
dalecarlicum. Efteråt stannade L. flera månader
i Falun och utgaf s. å. tre småskrifter: Najades
suecicce (svenska hälsobrunnar), Vulcanus docimasticus
(blåsrörslära) och Pluto suecicus (svensk mineralogi).
S. å. (1734) fattade L. ett beslut, som för hans
framtid skulle bli af den största betydelse, nämligen
att resa utrikes, ty för att få en betryggad utkomst
genom en god läkarpraktik borde han bli med. doktor,
och denna värdighet var lätt att vinna vid främmande
universitet, men utdelades då ej ännu i Uppsala. Vid
årets slut besökte L. dock ännu en gång Falun och
trolofvade sig med Sara Elisabeth, den 18-åriga
dottern till den ansedde och förmögne-stadsläkaren d:r
J. Moraeus. I febr. 1735 af reste han i sällskap med
med. studeranden Klas Solberg, och efter en månads
uppehåll hos sin fader i Sten-brohult (modern hade
aflidit 6 juni 1733; fadern dog 12 maj 1748) for han
öfver Hälsingborg, Helsingör, Lybeck, Hamburg och
Amsterdam till den lilla universitetsstaden Harderwijk
i Holland. (Ut-resan är i L:s dagbok skildrad under
titeln Iter ad exteros.) Där disputerade L. 24 juni
1735 (n. st.) på sin förut författade afh. Hypothesis
nova de febrium intermittentium causa (Ny hypotes om
orsaken till frossorna) och blef samma dag promoverad
till med. doktor.
L:s utrikesvistelse kom att räcka ungefär 3J/2
år. Denna tid är ett af de märkligaste skedena i
hans lefnadssaga och en af de ärorikaste perioderna
i vetenskapernas historia. Han stod i främmande land
med nästan tomma händer, men kunde dock ej mot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
