701 Linné kommit i ropet. Till de studerandes tjänst hopskref L. 1730 en förteckning öfver trädgårdens (och en del andra anläggningars) odlade växter, kallad Hortus uplandicuSj utlämnad i flera olika upplagor (den 5:e och sista, 1731, äfven kallad Adonis uplandicus). Redan i dessa anspråkslösa kataloger uppträder L. som en kritisk florist med säker och omfattande växtkännedom och vidtar förbättringar i medvetet syfte att utreda dunkla frågor, skilja huf-vudsak och bisak och förbättra benämningarna. Nu börjar han också rensa bort "varieteterna" (oväsentliga, föränderliga växtformer) och sätta dem som underordnade former under "arterna". L. arbetade med lågande ifver. 1731 meddelade han sina åhörare, att han hopsatt "150 allmänna regler, hvilka han ej deducerat ur böcker eller autorer, utan af naturens egen ledning". Vi återfinna sedan dessa regler bland de 365 satserna i L:s Fundamenta bo-tanica (Botanikens grundlagar), som utgaf s 1736. Men ett företal till detta arbete har L. skrifvit redan 1730 (publiceradt först 1888 af E. Ährling efter L:s handskrift i London), och detta talar kraftigt om den 23-årige studentens målmedvetna beslut att upprifva botanikens odugliga grundvalar och ersätta dem med nya: "Här gifver jag, gunstige läsare, dig mina förste meditationes, huru och på hvad fötter vår förfalne botanique bör ställas, som nu förmedelst de fläste botanicorum vårdslöshet är nästan ruinerad..." Och följande ord i samma till-ämnade företal vittna om den unge reformatorns visshet om sin kallelse: "Jag vill försäkra dig, min lilla bok, att med tiden få bo uti botanices prin-cipum (botanikens furstars) palats, ja ofta blifva deras geheime råd". I hans egenhändiga anteckningar för 1730 läser man: "Nu användes dagarna på arbete med disciplarna" och "nätterna på utarbetande af det nya system och den reformation, som Linnseus begynt i botaniken". Sin ryktbara "me-thodus sexualis" eller systemet efter växternas befruktningsdelar publicerade L. i sitt lilla arbete Florula lapponica, det första han fick se tryckt (intaget i "Acta literaria et scientiarum Suecise" för 1732, utg. 1735), men systemet finnes färdigt redan i L:s handskrift till "Hortus uplandicus", uppl. 3-5 (1730-31). Sexualsystemet väckte på sin tid det största uppseende, och under ett par mansåldrar tillämpades det af flertalet botaniska författare. Dess styrka låg däri, att växtens befruktningsdelar äro "de essentiellaste i blomman" och således lämna eu indelningsgrund, som räcker för alla växter (den utsträcktes af L. aningsvis äfven till kryptogamerna, som ej hade "tydliga blommor"). L:s närmaste föregångare som växtsystematiker, Tournefort, hade sökt bygga växtsystemet på blombladens kännetecken, men detta förkastade L. med stor bestämdhet. Själf har L. ej rosat sitt system med samma själf-känsla som sina öfriga verk; han insåg nämligen, att ett högre system borde eftersträfvas, det naturliga, och han har äfven framgångsrikt bidragit därtill (se nedan), medan sexualsystemet däremot ordnar växterna på ett konstladt sätt (ett artificiellt system); L. ansåg det därför blott tills vidare oumbärligt. Dess historia visar, att det i hög grad motsvarat sitt ändamål. Det var också bland alla L:s verk det, som skaffade honom de hätskaste motståndarna (t. ex. v. Haller, Siegesbeck, Heister, Crantz). L. inlämnade i slutet af 1731 till Vet. soc. i Upp- sala en resplan för en forskningsfärd i Lappland; följande år fick han af detta sällskap ett anslag af 400 dal. kmt, och 12 maj (g. st.) 1732 begaf han sig ensam på den långa färden, som skulle bli i högsta grad fruktbringande. Vägen gick längs kusten till Umeå och därefter till Lycksele, till Luleå och därifrån till Jokkmokk med en tur öfver fjällryggen till Sörfoiden i Nordlanden; vidare från Luleå till Torneå och Kemi, hvarefter hemvägen togs genom Österbotten och Finland till Åbo och Grisslehamn. Lapplandsresan varade i 5 månader. L. har beskrifvit den i en vidlyftig dagbok, Iter lapponicum, som vittnar om hans utomordentliga förmåga att iakttaga och skildra, hans otroliga arbetsförmåga och alltomfattande hänförelse. Såväl själfva företaget som L:s märkliga rön och berättelser väckte allmän uppmärksamhet; detta var dock blott den första resa inom fäderneslandet, hvarigenom L. bidrog till kännedomen om dess natur och, hvad som på den tiden med förkärlek åsyftades, de naturliga tillgångarna. Resans förnämsta vetenskapliga resultat blef det berömda växtgeografiska och floristiska verket Flora lapponica (tr. i Holland 1737). Under vistelsen i Kalix hade L. hos bergmästare Svanberg lärt proberkonsten (sättet att med blåsrör etc. upptäcka metaller i malmer); i detta ämne kunde han därför under den närmaste tiden införa undervisning vid universitetet. Julen 1733 och nyåret 1734 besåg L. grufvor och järnbruk i Dalarna (skildradt i hans dagbok under titeln Iter ad fodinas) och blef gästfritt mottagen i Falun. Där uppmärksammades han af landshöfdingen frih. Nils Reuterholm, och denne erbjöd L. att på hans bekostnad göra en forskningsresa i Dalarna. Resan skedde sommaren 1734 tillsammans med 7 unga studerande; den utsträcktes till Röros och är skildrad i Iter dalecarlicum. Efteråt stannade L. flera månader i Falun och utgaf s. å. tre småskrifter: Najades suecicce (svenska hälsobrunnar), Vulcanus docimasticus (blåsrörslära) och Pluto suecicus (svensk mineralogi). S. å. (1734) fattade L. ett beslut, som för hans framtid skulle bli af den största betydelse, nämligen att resa utrikes, ty för att få en betryggad utkomst genom en god läkarpraktik borde han bli med. doktor, och denna värdighet var lätt att vinna vid främmande universitet, men utdelades då ej ännu i Uppsala. Vid årets slut besökte L. dock ännu en gång Falun och trolofvade sig med Sara Elisabeth, den 18-åriga dottern till den ansedde och förmögne-stadsläkaren d:r J. Moraeus. I febr. 1735 af reste han i sällskap med med. studeranden Klas Solberg, och efter en månads uppehåll hos sin fader i Sten-brohult (modern hade aflidit 6 juni 1733; fadern dog 12 maj 1748) for han öfver Hälsingborg, Helsingör, Lybeck, Hamburg och Amsterdam till den lilla universitetsstaden Harderwijk i Holland. (Ut-resan är i L:s dagbok skildrad under titeln Iter ad exteros.) Där disputerade L. 24 juni 1735 (n. st.) på sin förut författade afh. Hypothesis nova de febrium intermittentium causa (Ny hypotes om orsaken till frossorna) och blef samma dag promoverad till med. doktor. L:s utrikesvistelse kom att räcka ungefär 3J/2 år. Denna tid är ett af de märkligaste skedena i hans lefnadssaga och en af de ärorikaste perioderna i vetenskapernas historia. Han stod i främmande land med nästan tomma händer, men kunde dock ej mot-