lärda världens omdöme om C. Linnæi skrifter), innehållande de många i högsta grad berömmande loford, som han under de närmaste åren erhållit af utländska naturforskare. En af dessa, professor A. v. Haller i Göttingen, hade t. o. m. erbjudit L. sin lärostol, emedan han själf ämnat återvända till sitt hemland Schweiz. L. kvarstod som universitetslärare till sin död eller i mer än 36 år. Denna långa tid förflöt utan några betydande växlingar, men under oafbrutet mödosamt arbete och välsignelserik verksamhet på många olika områden. L. blef en af de mest framstående lärare, som Uppsala universitet egt. Han hade en oöfverträfflig förmåga att fängsla med sina föreläsningar, såväl genom innehållet som genom utförandet, genom det högtidligaste språk och det ystraste skämt. Också voro hans föreläsningar och demonstrationer under långa tider ända till trängsel besökta. Särdeles omtyckta af både de studerande och en större allmänhet voro hans "herbationes" eller naturhistoriska utflykter i Uppsala omnejd; de lockade deltagare äfven från andra trakter, ja t. o. m. från utlandet infunno sig i Uppsala äldre och yngre forskare för att åtnjuta L:s undervisning. - Vid denna tid, frihetstidens midt, rådde i vårt land inom vida kretsar en liflig åtrå efter naturstudier för att därigenom kunna upptäcka och tillvarataga landets naturliga tillgångar. L. har ej blott genom sitt föredöme kraftigt lifvat och eldat naturstudiet, han har också genom sitt exempel visat, att vägen för en verklig naturforskning går genom iakttagelser och undersökningar af naturen själf, och än mera, han var just den man, som tiden i sina praktiska sträfvanden behöfde, hans undervisning i tal och skrift fann lätt gehör hos hög och låg, han hade snabb blick för de vetenskapliga rönens praktiska tillämpning, och han var besjälad af oförtröttadt nit för landets och folkets förkofran genom allmännare upplysning och särskildt genom naturhistoriska kunskapers spridande; han ansåg det för sin kallelse att nedbryta fördomarna, att påvisa villkoren för ett sundt lefnadssätt, för en god ekonomi, och han utöfvade därigenom mäktigt inflytande på tidehvarfvet långt utanför de akademiska lärosalarna. Med den nystiftade Vet. akad. stod L. alltjämt i liflig beröring som själfskrifven rådgifvare i hvarjehanda ärenden, framför allt vid granskningen af till densamma insända afhandlingar och rön, och själf har han i dess skrifter infört 52 uppsatser, många af allmännyttigt innehåll. Detta rastlösa arbete i det allmännas tjänst, hvartill kom en ständigt växande korrespondens, hindrade honom lika litet som akademigöromålen att utveckla en storartad vetenskaplig verksamhet inom naturhistorien och medicinen. Den akademiska trädgården höjde L. inom kort till en af de rikaste och anseddaste i Europa, och till densamma sände t. o. m. kungliga personer bidrag. Vetenskapliga samlingar sändes honom af många resande, och ingen på den tiden förvärfvade ett större herbarium än L. Naturstudierna fingo allt flera idkare äfven bland allmänheten, flera af rikets förnämsta män hängåfvo sig åt L:s vetenskaper, anlade naturaliesamlingar och inhämtade hans råd; t. o. m. konung Adolf Fredrik och drottning Lovisa Ulrika hade sina museer, som L. kallades att ordna och beskrifva. L:s viktigaste vetenskapliga arbeten under professorstiden äro Flora suecica (1745, 2:a uppl. 1755), Fauna suecica (1746, 1761), Philosophia boianica (1751), Species plantarum (1753; 2:a uppl. 1762-63), hvarjämte "Systema naturæ" och "Genera plantarum" utkommo i många småningom tillökade upplagor. Vidare utkommo Flora zeylanica (1747), Hortus upsaliensis (1748), Materia medica (1749), Museum regis Adolphi Friderici (1754), Museum reginæ Ludovicæ Ulricæ (1764), Mantissa (l, 1767, 2, 1771) m. fl. Härtill komma de akademiska disputationerna under L:s presidium, hvilka till allra största delen härflöto ur hans penna eller dikterades af honom; de äro 186, hvaraf 106 botaniska, och äro dels af L., dels efter L:s död af tysken J. Ch. D. Schreber samlade i 10 bd under den gemensamma titeln Amænitates academicæ. Genom sina framgångsrika resor i Lappland och Dalarna hade L. gifvit ett kraftigt manande föredöme, och han åtnjöt anseende som den i hela landet lämpligaste för ett dylikt företag, hvari forskning och allmännyttiga ändamål voro förenade. Han fick därför af ständerna uppdrag att på statens bekostnad utföra ytterligare tre dylika resor. Dessa voro: den öländska och gottländska, 15 maj-28 aug, (g. st.) 1741, västgötaresan, 12 juni-11 aug. 1746, och skånska resan, 29 apr.-15 aug. 1749. öfver dem alla har L. utgifvit resebeskrifningar, hans förnämsta skrifter på svenska; genom sitt mångsidiga innehåll och underhållande framställningssätt höra dessa till vår litteraturs märkligaste alster. - L. hade den lyckan att för de rent vetenskapliga studierna i sina läroämnen och främst i botaniken vinna ett mycket stort antal hängifna lärjungar. Bland dem utsände han på forskningsresor till aflägsna länder ett 20-tal unga, begåfvade män. Några af dessa dukade under i främmande länder (Ternström, Hasselqvist, Löfling, Forskål o. a.); af dem, som återkommo, blefvo flera berömda vetenskapsmän (Kalm, Sparrman, Thunberg m. fl.). Äfven af L:s utländska lärjungar, som hörde honom i Uppsala (deras antal uppgick till omkr. 40), blefvo de fleste namnkunniga inom naturhistorien. Som naturforskare var L. besjälad af ett lidelsefullt begär att iakttaga och granska naturföremålen. Han är en af de förste i vårt land, som vetenskapligt studerat naturlifvet och i stort egnat naturkropparna en handgriplig undersökning. Han var född till forskare, och konsten att se med egna ögon och undersöka med egna händer hade ingen undervisning bibragt honom. Sitt forskningsarbete skötte han med en ihärdighet och en uthållighet, som varit mycket få vetenskapsmän beskärda. Han såg naturen icke blott med sin forskningsifver och sitt lifliga verklighetssinne, utan också med estetisk hänryckning och religiös vördnad, och äfven dessa synpunkter ökade intensiteten af hans naturstudium, ty som människans högsta förpliktelser ansåg han dessa båda: religionen och naturstudiet. Naturens majestät och underbara ordning prisar han särskildt i afh. Oeconomia naturæ, Politia naturæ, Curiositns naturalis, Cui bono? och Deliciæ naturæ (alla äfven i "Amoeni-tates academicæ"), men högstämda uttryck församma tankar finner man äfven i företalen till hans rent vetenskapliga verk. - L:s vetenskapliga betydelse är genomgripande och vidtomfattande. Blott några hufvuddrag kunna här anföras. Utom det redan omtalade sexualsystemet, som, ehuru blott af tillfälligt värde, blef det första allmänt antagna växtsystemet