Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Linné ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
707
Linné
708
och under flera mansåldrar var så godt som
allcna-härskande, har L. först af alla uppställt
ett naturligt, på verkligt naturlig samhörighet
grundadt växtsystem, ehuru han själf publicerat
endast utkast därtill; hans föreläsningar öfver
denna Methodus naturalis med 58 naturliga familjer
utgåfvos i utförlig framställning af hans lärjunge
P. D. Giseke 1792. Från L:s utkast härleder sig
äfven hans vän B. de Jussieus naturliga system 1759
(utg. 1789). L. framhöll ofta ett fulländadt naturligt
system som naturhistoriens högsta mål. L. har vidare
förtjänsten af att ha gifvit ett nytt begrepp, en
ny begränsning åt växtsläkte 1. "genus"; han ansåg
släktena för naturens verk, och, såsom en följd
däraf, vore det en helig förpliktelse att med stor
sorgfällighct söka deras karaktärer. Själf har L. på
ett sådant sätt sökt fullgöra denna plikt, att hans
"Genera plantarum" är det mest beundransvärda och för
hans "reformation" viktigaste af hans arbeten. Äfven
begreppet art 1. "spccics" har L. höjt och fixerat,
ett resultat af hans outtröttliga detaljundersökningar
redan i ungdomsåren, i förening med hans öfverlägsna
naturuppfattning och säkra omdöme. Han var den
förste, som insåg nödvändigheten att särhålla
"art" och "varietct" för att befria naturkunskapen
från den osäkerhet och godtycklighet, hvaraf den
ditintills hållits förlamad; han har i ett arbete
yttrat, att botanikens värsta förorening bestått
i förväxlingen af varictcter och arter. Äfven
arterna äro enligt L. naturliga, d. v. s. af naturen
frambragta enheter. L. har i hög grad förtydligat
släktets och artens inbirdes förhållande genom ett
nytt sätt för djurens och växternas benämning, den
s. k. två-namnsbeteckninr/en. Före L. hade hvarje
s. k. art ett namn, som bestod af en kortare eller
längre be-skrifning eller s. k. "differentia";
L. gaf nu arten ett enda namn eller tecken (det
s. k. "nomcn tri-vialc"), som sattes näst efter
genusnamnet. Det var som att "sätta kläpp i klocka",
har L. själf sagt öm denna reform. Han har själf
med dylika namn uppräknat alla då kända växtarter
i "Specics plantarum", hans mödosammaste arbete,
"frukten af min masta och bästa lefnad"; hans
motståndare v. Haller har kallat detta verk "maximum
opus, et aeternum". Man har inom botaniken enat
sig om att låta 1753, detta arbctcc utgifningsår,
gälla som utgångspunkt för släkt- och artnamnen, så
att äldre namn ej ega giltighet framför de linnéska
namnen. L. har likaledes i många arbeten och främst
genom Philosopliia botanica på ett snillrikt sätt
bearbetat organläran samt förbättrat terminologien
och infört nya termer. I detta och i många andra
afseenden äro L:s tankegång och uttryckssätt än i
dag de inom naturhistorien förhärskande. .L. hade
ej blott att inom både zoologien och botaniken
bortrensa fablerna och vidskepelserna, utan också de
språkliga barbarismerna, som så länge gjort dessa
vetenskaper svårtillgängliga och motbjudande. Med
L. fick naturhistorien sålunda ej blott sin nya
metod, sina vetenskapligt befästa grundvalar och ett
rikt, utvecklings-kraftigt innehåll, utan äfven ett
nytt och förädladt skick, den erhöll ett hedersrum
bland vetenskaperna och en hög betydelse för den
mänskliga odlingen. Enär L:s mest omfattande
arbeten äro botaniska och af systematiskt och
deskriptivt innehåll, har man ofta beskyllt honom
för ensidighet. Detta oberättigade påstående beror
på okunnighet om L:s för-
fattarskap och öfriga verksamhet. L. egnade
visserligen mera tid och möda åt växtsystcmatiken,
men med full afsikt, ty han insåg, att en
omstörtning på detta område var, hvad tiden i
främsta rummet behöfde. I hans egna ögon hade
ingen gren af naturhistorien ett underordnadt
värde; tvärtom föreskrif-ver han flerstädes för
hvarje naturhistorikcr ett allsidigt intresse
äfven för de fysiologiska, biologiska, anatomiska
och växtgeografiska förhållandena samt föremålens
praktiska nytta m. m. Man finner af L:s skrifter,
att äfven lifsföreteelserna inom både djur-
och växtriket i honom egt en af sina största
upptäckare och skildrare. Af samma omfattande blick
och framsynta snille inom botanik, zoologi, geologi
och medicin stod L. i alla dessa före sin samtid, och
till idéer eller iakttagelser af honom kan man leda
tillbaka många forskningsgrenar, som ännu äro rikligt
gifvande. L. har t. ex. egnat stor uppmärksamhet åt
hybridiseringen i djurriket och tillämpade denna
erfarenhet på växterna, ja, han är den förste,
som i vetenskapligt syfte f ram bragt en hybrid
mellan två växtarter; han har i många fall, trots
sin egen och sin tidsålders åsikt om oföränderliga,
skapade arter, förklarat en del arter för senare
uppkomna eller utvecklade ur andra; han har först af
alla åtskilt människoraserna; han är en framstående
geograf och växtgeografiens grundläggare; han har
upptäckt jordskorpans och berggrunden? lagrade
byggnad och insett lagcrföljdons öfverens^
stämmelse på skilda orter samt likaledes insett, huru
berglager kunna bildas genom sediment på hafsbottnen,
upptäckter, som utgöra den stratigra-fiska geologiens
grundvalar. L. har t. o. m. insett mikroorganismernas
betydelse som smittämnen, och öfver hufvud var hans
undervisning i hygienen rik på uppslag, hvilkas
värde först en långt senare tid förstått att till
fullo uppskatta.
L. var en man af ädel karaktär, godhjärtad,
anspråkslös, tacksam och mån om andras rätt;
han hade varm känsla och mycket lifligt lynne,
han var i umgänget älskvärd och vänsäll och i
sina samtal skämtsam och munter. Gestalten var af
medellängd och tämligen muskulös, men hans naturliga
kraftfull het och rörlighet blefvo tidigt försvagade
genom stillasittandet vid studierna. Anletsdragen
voro vackra, ögonen bruna och lifliga. I sitt
familjelif var han nöjd och lycklig. Då han 1758
köpte två landtgårdar Hammarby och Säfja, omkr. 10
km. från Uppsala, valde han det förra till sommar-
och fcriebostad, dit han äfven flyttade sina
samlingar, och där han i sitt "museum" föreläste
för sina utländska lärjungar; det har i våra
dagar inköpts af staten och Uppsala universitet
för att i alla tider bevaras som ett minnesmärke
öfver L. (se vidare Hammarby). Om L:s herbarium
och andra vetenskapliga samlingar se Linnéska
samlingarna. 1774 fick L. ett lindrigt slaganfall;
1776 förnyades detta, så att han blef lam i benen
och delvis förlorade talförmågan och minnet. Under
hela året 1777 varade detta hjälplösa tillstånd,
ehuru han hade god matlust och pladt humör. Från 30
dec. till dödsdagen 10 jan. 1778 led han af häftiga
plågor och konvul-sioner. Bland dödsorsakerna nämner
man särskildt sårnader i blåsan. Utom af sonen Earl
öfvcrlcfdes L. af 4 döttrar. L. ligger begrafven i
Uppsala domkyrka under orgelläktarcns norra ända,
och i samma graf hvila äfven makan och sonen Karl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
