707 Linné 708 och under flera mansåldrar var så godt som allcna-härskande, har L. först af alla uppställt ett naturligt, på verkligt naturlig samhörighet grundadt växtsystem, ehuru han själf publicerat endast utkast därtill; hans föreläsningar öfver denna Methodus naturalis med 58 naturliga familjer utgåfvos i utförlig framställning af hans lärjunge P. D. Giseke 1792. Från L:s utkast härleder sig äfven hans vän B. de Jussieus naturliga system 1759 (utg. 1789). L. framhöll ofta ett fulländadt naturligt system som naturhistoriens högsta mål. L. har vidare förtjänsten af att ha gifvit ett nytt begrepp, en ny begränsning åt växtsläkte 1. "genus"; han ansåg släktena för naturens verk, och, såsom en följd däraf, vore det en helig förpliktelse att med stor sorgfällighct söka deras karaktärer. Själf har L. på ett sådant sätt sökt fullgöra denna plikt, att hans "Genera plantarum" är det mest beundransvärda och för hans "reformation" viktigaste af hans arbeten. Äfven begreppet art 1. "spccics" har L. höjt och fixerat, ett resultat af hans outtröttliga detaljundersökningar redan i ungdomsåren, i förening med hans öfverlägsna naturuppfattning och säkra omdöme. Han var den förste, som insåg nödvändigheten att särhålla "art" och "varietct" för att befria naturkunskapen från den osäkerhet och godtycklighet, hvaraf den ditintills hållits förlamad; han har i ett arbete yttrat, att botanikens värsta förorening bestått i förväxlingen af varictcter och arter. Äfven arterna äro enligt L. naturliga, d. v. s. af naturen frambragta enheter. L. har i hög grad förtydligat släktets och artens inbirdes förhållande genom ett nytt sätt för djurens och växternas benämning, den s. k. två-namnsbeteckninr/en. Före L. hade hvarje s. k. art ett namn, som bestod af en kortare eller längre be-skrifning eller s. k. "differentia"; L. gaf nu arten ett enda namn eller tecken (det s. k. "nomcn tri-vialc"), som sattes näst efter genusnamnet. Det var som att "sätta kläpp i klocka", har L. själf sagt öm denna reform. Han har själf med dylika namn uppräknat alla då kända växtarter i "Specics plantarum", hans mödosammaste arbete, "frukten af min masta och bästa lefnad"; hans motståndare v. Haller har kallat detta verk "maximum opus, et aeternum". Man har inom botaniken enat sig om att låta 1753, detta arbctcc utgifningsår, gälla som utgångspunkt för släkt- och artnamnen, så att äldre namn ej ega giltighet framför de linnéska namnen. L. har likaledes i många arbeten och främst genom Philosopliia botanica på ett snillrikt sätt bearbetat organläran samt förbättrat terminologien och infört nya termer. I detta och i många andra afseenden äro L:s tankegång och uttryckssätt än i dag de inom naturhistorien förhärskande. .L. hade ej blott att inom både zoologien och botaniken bortrensa fablerna och vidskepelserna, utan också de språkliga barbarismerna, som så länge gjort dessa vetenskaper svårtillgängliga och motbjudande. Med L. fick naturhistorien sålunda ej blott sin nya metod, sina vetenskapligt befästa grundvalar och ett rikt, utvecklings-kraftigt innehåll, utan äfven ett nytt och förädladt skick, den erhöll ett hedersrum bland vetenskaperna och en hög betydelse för den mänskliga odlingen. Enär L:s mest omfattande arbeten äro botaniska och af systematiskt och deskriptivt innehåll, har man ofta beskyllt honom för ensidighet. Detta oberättigade påstående beror på okunnighet om L:s för- fattarskap och öfriga verksamhet. L. egnade visserligen mera tid och möda åt växtsystcmatiken, men med full afsikt, ty han insåg, att en omstörtning på detta område var, hvad tiden i främsta rummet behöfde. I hans egna ögon hade ingen gren af naturhistorien ett underordnadt värde; tvärtom föreskrif-ver han flerstädes för hvarje naturhistorikcr ett allsidigt intresse äfven för de fysiologiska, biologiska, anatomiska och växtgeografiska förhållandena samt föremålens praktiska nytta m. m. Man finner af L:s skrifter, att äfven lifsföreteelserna inom både djur- och växtriket i honom egt en af sina största upptäckare och skildrare. Af samma omfattande blick och framsynta snille inom botanik, zoologi, geologi och medicin stod L. i alla dessa före sin samtid, och till idéer eller iakttagelser af honom kan man leda tillbaka många forskningsgrenar, som ännu äro rikligt gifvande. L. har t. ex. egnat stor uppmärksamhet åt hybridiseringen i djurriket och tillämpade denna erfarenhet på växterna, ja, han är den förste, som i vetenskapligt syfte f ram bragt en hybrid mellan två växtarter; han har i många fall, trots sin egen och sin tidsålders åsikt om oföränderliga, skapade arter, förklarat en del arter för senare uppkomna eller utvecklade ur andra; han har först af alla åtskilt människoraserna; han är en framstående geograf och växtgeografiens grundläggare; han har upptäckt jordskorpans och berggrunden? lagrade byggnad och insett lagcrföljdons öfverens^ stämmelse på skilda orter samt likaledes insett, huru berglager kunna bildas genom sediment på hafsbottnen, upptäckter, som utgöra den stratigra-fiska geologiens grundvalar. L. har t. o. m. insett mikroorganismernas betydelse som smittämnen, och öfver hufvud var hans undervisning i hygienen rik på uppslag, hvilkas värde först en långt senare tid förstått att till fullo uppskatta. L. var en man af ädel karaktär, godhjärtad, anspråkslös, tacksam och mån om andras rätt; han hade varm känsla och mycket lifligt lynne, han var i umgänget älskvärd och vänsäll och i sina samtal skämtsam och munter. Gestalten var af medellängd och tämligen muskulös, men hans naturliga kraftfull het och rörlighet blefvo tidigt försvagade genom stillasittandet vid studierna. Anletsdragen voro vackra, ögonen bruna och lifliga. I sitt familjelif var han nöjd och lycklig. Då han 1758 köpte två landtgårdar Hammarby och Säfja, omkr. 10 km. från Uppsala, valde han det förra till sommar- och fcriebostad, dit han äfven flyttade sina samlingar, och där han i sitt "museum" föreläste för sina utländska lärjungar; det har i våra dagar inköpts af staten och Uppsala universitet för att i alla tider bevaras som ett minnesmärke öfver L. (se vidare Hammarby). Om L:s herbarium och andra vetenskapliga samlingar se Linnéska samlingarna. 1774 fick L. ett lindrigt slaganfall; 1776 förnyades detta, så att han blef lam i benen och delvis förlorade talförmågan och minnet. Under hela året 1777 varade detta hjälplösa tillstånd, ehuru han hade god matlust och pladt humör. Från 30 dec. till dödsdagen 10 jan. 1778 led han af häftiga plågor och konvul-sioner. Bland dödsorsakerna nämner man särskildt sårnader i blåsan. Utom af sonen Earl öfvcrlcfdes L. af 4 döttrar. L. ligger begrafven i Uppsala domkyrka under orgelläktarcns norra ända, och i samma graf hvila äfven makan och sonen Karl.