711 Linnea-Linneindustri 712 -63) och Plantarum rariorum Horti Upsaliensis fasciculus primus (1767). Sedan Linné 1762 på ständernas förslag hugnats med utmärkelsen att själf få utse sin efterträdare och framhållit sonen som lämplig till platsen (han hade dock dessförinnan vändt sig till sin förre lärjunge Solander, som emellertid var anställd vid British museum i London och efter ett längre dröjsmål gaf ett nekande svar), så blef L. d. y. 1763 af K. M:t utnämnd till professor, men tills vidare utan lön, så länge Linné d. ä. skötte tjänsten. 1765 promoverades han till hedersdoktor, sedan kronprinsen i egenskap af universitetskansler till med. fakulteten uttalat önskan därom. L:s oförtjänta befordran ådrog honom allmän ovilja och flera obehag. Utan synnerlig begåfning som han var, sökte han ej heller genom flitigt arbete bära upp det lysande Linné-namnet; men det är ej tvifvel underkastadt, att den icke själftagna rollen som Linnés efterträdare och vetenskaplige arftagare nedslog hans mod och försvagade hans själftillit. 1777 installerades han i ämbetet. Under sina sista lefnadsår hade Linné förordnat, att hans stora herbarium ej skulle öfvergå till sonen, som ej visat nog intresse för vetenskapen, utan säljas för döttrarnas räkning. Då L. d. y. emellertid för att kunna sköta sin tjänst behöfde herbariet, men stod i ett mycket bittert förhållande till modern, måste han för dess utfående lämna skuldsedlar på ansenliga belopp och afstå vissa fördelar. Honom tillkommer således förtjänsten, att dessa ovärderliga samlingar tills vidare förblefvo orubbade (se Linnéska samlingarna); han vårdade dem samvetsgrant och förökade dem, i synnerhet under sin tvååriga resa till England, Frankrike, Holland och Danmark (1781-83). Han utgaf sin faders efterlämnade tillägg till "Systema naturæ" (den botaniska delen) jämte sina egna bidrag därtill under titeln Supplementum plantarum (1781). I London hade han lagt grunden till sjuklighet (gulsot), och ej långt efter hemkomsten tillstötte remittent feber och slag, hvaraf han afled. Han dog ogift, och med honom utgick på svärdssidan adliga ätten von Linné. Han ligger begrafven i familjegrafven i Uppsala domkyrka. Uti Aitons stora verk "Hortus Kewensis" (1789) äro åtskilliga släkten och arter af liljeväxter och palmer bcskrifna efter L. d. y:s efterlämnade manuskript. l-2. C. Lmn. Linnéa, bot. Se L i n n æ a. Linnea, barntidning, utgifven af Karl Anton Wetterberg 1861-71 och fortsatt af andra till 1876. Linnean society of London [lini'an sos aiti ov la'ndon], Linnéska sällskapet i London, stiftades 18 mars 1788 af sir Joseph Banks, biskop Sam. Goodcnough, med. doktor J. E. Smith m. fl. för naturhistorien intresserade personer. Första sammankomsten hölls 8 april s. å., då Smith blef vald till president, en befattning, som han genom årliga omval fick behålla till sin död. Sällskapet erhöll k. stadfästelse 1802. "The council" (styrelsen), hvars tillstånd erfordras för tillträde till arkiv och öfriga samlingar, plägar, liksom sällskapet, sammanträda hvarannan torsdag under månaderna nov. -juni. Sällskapets lokal är numera de af Royal academy upplåtna rummen i Burlington house, Piccadilly, i västra delen af London. Jämte andra värdcrika samlingar förvaras där de Linnéska samlingarna, som inköptes efter J. E. Smiths död. År- ligen utger sällskapet en botanisk och en zoologisk "Journal" samt "Transactions" och "Proccedings of the Linnean society". Till Linnéjubileet 1907 lät sällskapet prägla en medalj. Ew.Ähg. C. Lmn. Linneindustri. Sedan med linets renhäckling de förberedande arbetena för linspånaden undangjorts (se Linberedning), vidtaga arbetsprocesser för bildande af likformiga band \tafforna i lindockan äro nämligen mycket ojämnt fördelade) samt dessa bands förvandling till fingarn. På linbands- 1. pålägg-ningsmaskinen bildas banden, på sträckmaskinen samt förspinnmaskinen sträckas de (och "dubbleras'* för utjämnande af olikheter i tjockleken), snos samt uppvindas jämnt på spolar. Det sålunda uppkomna "förgarnct" ("förspånaden") består af svagt snodda trådar, som äro lösa och grofva. Genom fin spinn} n <j en sträckcs detta förgarn, snos starkare och göres till färdigt garn af olika finlekar. Detta sker på s. k. walermaskiner L troslelslolar. På dessa får ofta förspånaden, innan den inträder emellan de bakre sträck valsarna, löpa genom ett tråg med varmt vatten. Lintågan består nämligen af i medeltal 10-20 mm. långa clcmcntarccller, sammanhållna af växt-lim, hvilket af det varma vattnet uppmjukas så pass, att cellerna kunna dragas isär, utan att tråden brister. Det våtspunna garnet hasplas (till härfvor af bestämd garnlängd) och torkas genast i däitill afsedda apparater. Torrspunnct garn är sträft och starkt, men af sämre utseende. 100 skalp, häckladt lin ge 90 skalp. garn. På garnspinningen (inom hvilken i vissa fall den enkla spinnrocken försvarar sin plats bredvid eller framför maskinerna) följer väfningcn, som ej afvikcr från väfning af andra spånadsämncn. De flesta linncväfnader väfvas af oblekt garn; mera sällan användes half blekt. Stundom kokas garnspolarna i sodalut före väfningen. Finare väfnader blekas (se Blekning). Linncväfnader, hellinneväf- Fin hellinneväfnad, 80 ggr förstorad. nåder, af olika finhet äro batist, kammarduk, linonir, lärft, segelduk samt af mönstcrväfnader dräll och damast (se dessa ord). Halflirneväfna-d e r ha varp af bomullsgarn och inslag af lingarn. Äfven affallet (blånor) vid linberedningen bearbetas till garn och väfnader. Man har sökt, dock hittills