Linneit-Linneskaf 714 utan praktiskt resultat, bearbeta lin genom s. k. cotlonisering, hvarvid detsamma efter kokning i alkalier förvandlas till en kortfibrig massa, som sedan bearbetas som bomull. - Glans, varaktighet, styrka och angenäm svalka äro linnets bästa egenskaper. An-vändt till klädesplagg, förmår det i endast obetydlig mån utestänga köld och kan t. o. m. vid svett-ning främja förkylningar, cm det bäres närmast kroppen. Linnespånad är äldst af all spånadsindu-stri. Som lämningar i de schweiziska pålbyggnaderna intyga, fanns den redan under stenåldern, då man tycks ha af lingarn hufvudsakligen tillverkat rep samt jakt- och fisknät. I det gamla Egypten buros linncdräktcr af alla folkklasser; det var den enda tillåtna skruden för prästerna, och man insvepte mumierna i fina linnebindlar. I Babylonicn var (enl. Strabon) Borsippa en hufvudort för linneindustri. Bruket af linne spred sig öfver Grekland till Italien och Gallien (i Ravenna och Vicnnc funnos linspinnerier under uppsikt af romerska "procura-torcs linificiorum") samt germanska, keltiska, slaviska och litauiska stammar. Det egentliga linspin-ningsredskapet var till en jämförelsevis sen tid den urgamla sländan; därefter nyttjades spinnrocken, som i Europa uppfanns 1530. Bruket af linne var så allmänt, att äfven den fattigaste spann sitt lin och väfde det själf. När i slutet af 1700-talet bomullen med tillhörande maskinindustri uppträdde som öfvermäktig medtäflare, sjönko linnets aktier fruk-tansvärdt. Det blef svårare att tillämpa maskinväf-ningen på linet än på den mjukare bomullen. Englands afspärrning genom kontinentalsystemet gaf emellertid en kraftig väckelse till denna industri inom öriket, och då freden kom, kunde Storbritannien och Irland utskeppa massor af lingarn och linncväf. Dessförinnan hade fransmannen Ph. de Girard (se d. o.) uppsatt maskiner för linspinning (sedan 1810). Högst står linneindustrien i Belgien, därnäst på Irland (i synnerhet i Ulster). Där, liksom i de flesta andra länder, synes den dock aftaga. I Sverige är linspånaden hemslöjd framför allt i de linodlande landskapen Hälsingland och Ångermanland. I midten af 1700-talet började ångcrman-ländskor tillverka äfven finare sorters linncväf, och samtidigt utfäste riksdag o-h regering premier till denna slöjds uppmuntran. Det ångermanlämlbka prc-miclärftct har ej numera kvar sitt forna anseende, och linneväfningcn har, trots energiska ansträngningar af hushållningssällskapen och enskilda föreningar, nästan förlorat all egentlig betydelse som hemslöjd. De största mekaniska linnespinnerierna i Sverige äro Almcdals och Jonsereds. Sveriges årliga tillverkningsvärde af lin- och harnpgarn utgjorde 1909 omkr. 23/4 mill. kr. och af lin- och hampväf-nadcr omkr. 4 mill. kr. G. S-n. Linneit, miner. Se Brandt, G., sp. 1478, och K o b o 11 k i s. Linnekammarduk. Se Kammarduk. Linnell [li'nl], John, engelsk målare, f. 1792 i London, d. 1882, blef 1805 lärjunge af John Varley, utställde redan vid 15 års ålder och belönades 1807 och 1809 för landskapsmålningar. 1821 försökte han sig äfven som porträttmålare. Han utmärkte sig genom kraftig kolorit. Af hans porträtt må nämnas Thomas Carlyle (1844), sir Robert Peel och lord Lansdoicne. Efter 1840 återgick han till landskapet och målade storartade natursccner, mä- sterliga i ljus och luft, såsom Väderkvarn och Skogsparti med trädfällning (bägge i Londons national-gallcri), Aftonen före syndafloden (1848), Odysseus^ återkomst (1849) m. fl. Ännu på 1870-talet utförde han flera taflor, såsom Den annalkande stormen, Höst (1877) och Heden (1878). Jfr monografi af Story (2 dlr, 1892). - Äfven L:s tre söner, James Thomas L., Thomas G. L. och William L., blefvo målare. G-g N. Linnemannska spaden, krigsv., en af den danske infanterikaptencn M. J. B. L i n n e m a n n (f. 1830, d. 1889) 1867 konstruerad, liten och lätt spade, afscdd att bäras af infanteriet för att användas vid i fält förekommande förskansningsarbeten. Spadens hela längd är endast 1/2 m. och vikten blott 700 ä 750 gr. Spadbladet, som är något konkavt, har en rektangulär form med afrundade hörn. Dess högra kant har en hvass, härdad egg, för att tjäna som yxa; dess vänstra är tandad, för att användas som såg. Den är antagen i Danmark, Tyskland. Österrike, Frankrike och Ryssland m. fl. länder som ett skanstyg, hvilket ingår i infanteristens burna utrustning. I Sverige är antagen en något större och starkare spadmodell, som bättre motsvarar vår i allmänhet hårda och stenbundna marks fordringar. Jfr B u r n a v e r k t y g. O. A. B.* Linnerhielm. Jonas Karl, landskapstecknare, f. 30 aug. 1758 å Elleholm i Blekinge, d. 12 febr. 1829, blef student i Lund 1775, ingick i kansliet och blef 1783 protokollsekreterare vid krigscxpedi-tionen och tog afsked 1796. 1789 reste han genom Tyskland, Schweiz, Frankrike och Nederländerna. L. hade studerat konst, särskildt landskapsteckning och radering, för E. Martin. 1797 utgaf han Bref under resor i Sverige, med 30 etsade utsikter. Trots bristerna, i synnerhet i linearpcrspektivet, ega dessa raderingar förtjänst genom det fina utförandet och den älskvärda stämningen. I stilistiskt afseende utmärkas dessa bref "genom sitt vårdade och mycket bildade föredrag. Man kunde endast anmärka någon tavtologi och en affekterad sentimentalitet i beskrif-ningarna". Redan 1795 hade han utgifvit sin första frus, Helena Maria E h renstråles (f. 1760, d. 1800), Vitterhetsförsök, hållna i S. Gess-ners anda, om hvilken äfven vinjetterna, fint, men något osäkert raderade, erinra. 1806 utkom Bref under nya resor i Sverige, där utsikterna äro utförda i akvatinta. Här lyckas honom ljuseffekterna ej sällan på ett öfverraskande sätt. Äfven åt oljemålning egnade L. sig under dessa år. Han blef 1800 led. af konstakademien. 1809 nämndes han till riksheraldiker och erhöll 1812 kansliråds titel. I Bref under senare resor i Sverige (1816) försökte han crayonmaneret för utsikterna, hvilka därigenom framträda relativt mera skisserade. Han utförde äfven en del utsikter i Martins maner. Senare delen af sitt lif tillbragte han på sin stora egendom Ebbetorp, nära Kalmar. Nationalmuseum eger ett antal etsningar af L. - rn.* Linneryd, socken i Kronobergs län, Konga härad. 18,778 har. '2,912 inv. (1910). L. utgör ett konsist, pastorat i Växjö stift, Konga kontrakt. Linneröd, socken. Se Lindcröd. Linnés Hammarby. Se Hammarby, sp. 1236-38. Linneskaf, med. Se C h a r p i.