715 Linnéska institutet-Linnéska samlingarna 716 Linnéska institutet. 1800 stiftades af några studerande i Uppsala sällskapet Socielas pro historia naturali, som 1802 antog namnet Z o o p h y t o l i-thiska sällskapet och till sin ledare erhöll botaniccs demonstratorn, sedermera e. o. prof. A. Afzelius. 1807 ändrades återigen namnet, till Linnéska institutet, hvarjämte hundraårs-minnet af Linnés födelse firades med en skådepenning öfver honom och ett högtidstal af Afzelius. Därvid utgafs l:a (och enda) häftet af "Linnéska institutets skrifter" (ånyo utg. af J. M. Hulth 1<<06). Sällskapets verksamhet afstannade 1813 till följd af brist på deltagare. C. Lmn. Linnéska samfundet, en på Gottland 1806 stiftad naturhistorisk förening, som sedermera öfverflyttades till Stockholm. Genom kammarrättsrådet G. J. Bill-bergs (se denne) bemödanden återupplifvadcs detta samfund under mera anspråksfulla former 1832 efter förebilden af Zoological socicty i London; det erhöll omkr. 500 ledamöter, äfven utländska, och dess direktör blef grefve A. F. Skjöldebrand. 1833 utgafs l:a årg. af "Linnéska samfundets handlingar", den enda, som utkommit. C. Lmn. Linnéska samlingarna. Under 1700-talet funnos i allmänhet inga offentliga naturaliesamlingar, utan sådana voro enskildas egendom. Linné samlade på sin tid det rikaste herbarium, som fanns, dels genom de gåfvor, som in- och utländska samlare täflade om att sända honom, dels genom köp, dels genom insamling i Uppsala botaniska trädgård, som genom honom blifvit en af de anscddastc i Europa. Därjämte- hade han en betydande zoologisk samling, framför allt af insekter, äfvensom mineralier. Samlingarna förvarades i Linnes "museum", en liten fyrkantig enrumsbyggnad på ett berg invid hans gård Hammarby (se d. o.). Till en början hade Linné ämnat alltsamman åt sonen Karl, men i sina testamenten af 1769 och 1776 förcskref han, att sonen skulle få biblioteket och naturaliesamlingen med undantag af hcrbariet, "det största världen sett", hvilket borde säljas till den mcstbjudande för döttrarnas räkning; och i en efterlämnad skrifvelse till sin hustru bestämde Linné ytterligare, att hans örter, "ovärderlige i sig sielfwe, med tiden mer och mer begiärlige", ej finge tillfalla sonen, "som aldrig där uti hulpit mig och hafwcr intet haft lust för botaniqucn". På grund häraf blef efter Linnés död allt tillträde till hcrbariet förvägradt sonen, ända till dess en öfvcrcnskommelse träffats, hvarigenom han fick disponera detsamma mot ett betydligt vederlag. Kort därefter bjöds för Linnés herbarium ett långt IrJgre belopp af den rike. engelsmannen sir Joseph Banks. Då Linné d. y. 1783 afled, uppdrogs åt med. adjunkten J. G. Acrcl att försälja de linnéska samlingarna, och denne lät erbjuda dem åt Banks, som i sin ordning uppmanade en ung engelsk naturforskare, deu 24-årige J. E. Smith, son af en fabriksegare i Norwich, att begagna sig af anbudet. Smith blef på så sätt egare af Linnés vetenskapliga kvarlAtcnskap för en summa af 900 guinéer (ung. 17,000. kr.). Samlingarna afsändes från Uppsala i 26 stora, lårar 9 aug. 1784, af gingo från Stockholm med engelska fartyget "Appea-rance", som fördes af svenske kaptenen A. D. Swc-derus, och ankommo till London i okt. Jämte natu-raliesamlingarna hade man äfven inpackat och af-san dt Linnés hela korrespondens, hans bibliotek och alla hans efterlämnade manuskript. Sveriges förlust genom dessa vetenskapliga skatters bortförande har man med rätta betecknat som oersättlig. Att den beklagliga händelsen ådrog Linnés fädernesland skam och skada, stod klart och tydligt redan för samtiden, och harmen vände sig dels emot Acrel, dels mot några andra personer, som man ansåg borde ha sökt hindra den ovärdiga handeln, främst Linné d. y:s efterträdare prof. K. P. Thunberg, men de förebråelser män gjort dessa ha visat sig ogrundade och orättvisa. Då man känner, hur angelägna arfvingarna voro att sälja samlingarna, hvilket ju också Linné själf i sina testamenten föreskrifvit, så måste man bedöma Acrels handlingssätt som ett bemödande att på bästa sätt utföra ett uppdrag, så mycket mer som han var en man af stor heder; Acrel hade också, kort efter att underhandlingarna inlcdts med Banks, vändt sig dels till Schrödcrhcim, statssekreteraren, emedan konungen själf befann sig på en utländsk resa, dels till mecenaten frih. Kl. Al-strömer ang. inköp af samlingarna, men utan att erhålla ett gynnsamt svar. Hvad åter Thunberg beträffar, så var han en af de förste, som, då man fått kännedom om anbudet till Banks, sökte påverka denne i motsatt riktning. Vidare ha både Acrel och Alströmcr vändt sig till universitetskanslern för att genom honom finna medel till samlingarnas behållande i Uppsala; men då kanslern erfor det höga pris, som redan i slutet, af 1783 bjudits från England, fann han dem för dyra. I början af 1784 uppträdde en inhemsk spekulant på denna dyrbara handelsvara, nämligen med. studeranden A. Dahl (sedermera med. adjunkt vid Åbo universitet), som erhållit ett tillräckligt belopp till köpet af den för-mögne köpmannen J. Mauhle i Göteborg. Dahl har försäkrat, att han bjudit samma summa som Smith, men Acrcl har bcstämdt förnekat detta. Af samme Dahl gjordes sedermera ett försök att genom regeringen få de redan afsända samlingarna kvarhållna och beslagtagna, men för sent, ty de hade då redan gått till sjöss. Alldeles uppdiktad är historien, att Gustaf III skulle afsändt en fregatt för att förfölja och uppbringa skeppet "Appearance", ehuru en sådan episod t. o. m. blifvit afbildad, alldeles som om den varit en sann händelse. (Se f. ö. Th. M. Fries, "Linné. Lcfnadsteckning", 2, s. 412-429.) I England blefvo de linnéska samlingarna föremål för en omvårdnad, som de otvifvelaktigt ej skulle ha erhållit i Sverige. Den nye egaren föranleddes af dem att med ifver egna sig åt botaniken och har med Linnéherbaricts tillhjälp framgångsrikt gagnat växtkänncdomcn. Då han 1796 flyttade från London tillbaka till Norwich, såldes de mineralogiska föremålen på auktion. Efter hans död, 17 mars 1828, såldes de återstående samlingarna jämte böcker och handskrifter till det naturhistoriska sällskapet Linnean socicty, i hvars ego och sorgfälliga vård de ännu befinna sig. Af Linnés herbarium eger man kvar i Sverige smärre samlingar, som han i lifstiden skänkte vänner och lärjungar. De största ha tillhört följande personer: D. Solander, som flitigt umgicks i Linnés hus, men redan 1760 på hans förord fick anställning i England och hvars herbarium sedermera inköptes af kommerserådet Cas-ström: med. stud. A. Dahl, som under Linnés sista lefnadsår vistades hos honom, gick honom till hända och af honom själf mottog en mängd växter samt