719 Linos-Lins 720 Det tillverkades urspr, af lin, men f ramställes numera hufvudsakligen af bomull. (G- A. W.) Li'nos (grek. Aivo?, lat. Linus) är i grekernas sagopoesi namnet på en skön hcrdeyngling, hvars tidiga död brukade firas med sorgcfester och särskilda klagande sånger, i hvilka ofta upprepades det sedermera äfven i det tragiska dramats klagosånger upptagna utropet aVlinon. I själfva verket är L., på samma sätt som Narkissos, Hyakinthos, Hylas och Adonis, att betrakta som en personifikation af naturens om våren uppblomstrande, men hastigt åter bortdäende fägring. I Argos gällde L. som en son af Apollon och sades ha blifvit söndersliten af hundar. Andra sagor göra honom till en sångare, som inlät sig i täflan med Apollon och till straff för sin förmätcnhct dödades af denne, eller låta honom i sång och cittcrspel undervisa Hcrakles, hvilken, då L. ville bestraffa honom för hans oläraktighet, ihjäl-slog sin läromästare. Under antikens senare tider ut-gafs L. för att vara författare till åtskilliga af alexandrinska vittcrhetsidkare diktade sånger. A. M. A. Linosa [-näsa], en vattenfattig ö i sundet mellan Sicilien och Afrika, 135 km. v. om Malta, bildar med den sydligare belägna Lampcdusa en kommun (P e l a g i s k a öarna) i prov. Girgcnti. L. (5,43 kvkm.) består af basalt och tuff, når 186 m. ö. h. och hade 216 inv. 1901. Lino'syris, bot., sektion af släktet Aster bland Compositce, utmärkt genom saknaden af strålblommor. Asler Linosijris (Linosyris vulgaris) förekommer hos oss endast på Ölands alfvar och på södra Gcttland. G. L-m. Linöta, zool. SeHämplingsläktet. Linotol |"-tåll, golfbeläggningsämnc. Se Golf. Linotype [-taip och -typ], eng. (af lat. linea, linje, rad, och typ, se d. o.), boktr., en af 0. Mergenthaler uppfunnen radgjutnings- 1. sättmaskin. Se Satt-maskin o. jfr Boktryckarkonst, sp. 983. Linpolygön, mek. Om en fullkomligt böjlig viktlös lina åverkas i enskilda punkter - knutpunkter - af krafter, antar den vid jämvikt form af en öppen eller sluten polygon, så att i de särskilda rätliniga lindelarna endast sträckspänning, men ej sammantryckning eger rum. Läran om denna "lin-polygon" är af vikt för vissa delar af statikcn (se d. o.); den finner praktisk tillämpning inom flera delar af tekniken. Tänkas de särskilda lindelarna ersatta af viktlösa stela länkar, erhålles en l ä n k-polygon; i länkarna kunna såväl tryck- som sträckspännin<rar uppstå. Länkpolygonen har i följd häraf en vidsträcktare betydelse än linpolygonen, och den utgör underlaget för ett stort antal omfattande teoretiska undersökningar beträffande bygg-nadskonstruktioncr af olika slag, såsom grundmurar, hvalf, takstolar, broar och fackvcrkskonstruktioncr i allmänhet. o. E. W. Linrepan. Se Linberedning, sp. 563. Linroth, Klas Maurits, läkare, ämbetsman, f. 20 juni 1848 på Västsjö i Öfre Ulleruds församling, Värmlands län, tillhör en 1691 adlad familj (som förut hette Lindroth), blef 1868 student i Uppsala, med. kandidat där 1872, med. licentiat vid Karolinska institutet 1876 och med. doktor i Uppsala 1879, sedan han utgifvit en afh. om Rlodkfirhsmil-siarna och deras behandling. Under sin studietid och några år därefter verkade L. som militärläkare, men egnade sig snart åt den allmänna hälsovården. För att studera hygien besökte L. 1880-81 de flesta af Europas kulturländer samt vistades 6 månader hos Pettenkofer i Munchen, på hvilkens laboratorium han utförde en undersökning C ber das ver halten des was-sers in linser en kleidern (i "Zcitschrift fiir biologie", 1881). Efter hemkomsten förordnadcs han (1881) till sundhetsinspektör i Stockholm och utnämndes 1882 till förste stadsläkare där. I denna egenskap tog L. en mycket verksam del i de många byggnadsföretag, som Stockholms kommun under hans tid lät utföra i sjukvårdens intresse; planerna för ombyggandet af Maria sjukhus (1885-86) och af Stockholms stads och läns kurhus (1889-90) äfvensom för det Nya epidemisjukhuset i Stockholm (1890- 93) äro hans verk. På L:s initiativ inrättades (1882) hälsovårdsnämndens laboratorium, som gjort så vackra inlägg i den praktiska hygienens utveckling, infördes den animala vaccinationen (1884), upprättades tre desinfektionsanstalter. (1883, 1892, 1893) och förbättrades ventilationsförhållandena i Stockholms folkskok-hus. Därjämte medverkade L. vid revisionen af dödsorsaksstatistiken samt vid arbetet för tuberkulosens bekämpande m. m. 18P8 utnämndes L., som 1891 fått professors titel, till gencral-diiektör och ordf. i Medicinalstyrelsen. Bland L:s många skrifter märkas Om folksjukdomars uppkomst och utbredning (i "Bibliotek för hclsovård", bd 5, 1884), Influensan i epidemiolngiskt hänseende (i "Sv. läkaresällskapets handl.", 1890), Stockholms hälso-och sjukvård (i "Stockholm, Sveriges hufvudstad", 1897). Därjämte redigerade L. från 1881, så länge han kvarstod som förste stadsläkare, Berältelse till k. Medicinalstyrelsen om allmänna hälsotillståndet i Stockholm och utgaf som bihang till densamma K en-hållningsväsendet i släder, reseberättelse (1882), Om ordnandet af epidemisjnkvården i Stockholm (1884), Dödsorsnkerna och dödligheten i Stockholm 1871-1890 (1891). R. T-dt. Lins. 1. Fys., en genomskinlig kropp, som begränsas af två sfäriska ytor eller också af en sfärisk och en plan yta, hvarför den ock kallas s f ä r i s k lins. Linsernas sfäriska ytor sluta i hvar sin eller ock i en gemensam cirkel, hvilken, såframt linsen är riktigt "centrerad", står vinkelrätt mot och har sin medelpunkt på hufvndareln, hvarmed förstås den räta linje, som sammanbinder de båda sfäriska ytornas medelpunkter, eller, om den ena.ytan är plan, den mot detta plan från den andra ytans medelpunkt nedfällda vinkelräta linjen. Man skiljer emellan två hufvudslag af sfäriska linser, nämligen samlingslinser 1. konvergerande linser, äfven kallade k ön v ex a 1. positiva, hvilka äro tjockare i midtcn än kring kanten, och spridningslinscr 1. divergerande 1. konkava L negativa linser, som äro tunnast på midten. Till det förra slaget Fig. 1. Fig. 2. Fig. 3. Fig. 4. Fig. 5. höra: den bikonvexa (fig. 1), den plankonvexa (fig. 2) och den konkav-konvexa (fig. 3); till det senare slaget räknas den bikonkava (fig. 4),