723 Lins 724 bilden är reell, eller på samma sida om linsen, då bilden är virtuell. Vid konstruktionen af de bilder, som uppkomma af lysande föremål med utsträckning, spela utom optiska medelpunkten och de båda brännpunkterna ännu två punkter (nämligen brylningscenlra, C och Ci, fig. 11 och följ.) en viktig roll. Brytningscentra ligga på Cr Fig. 11. dubbla brännptmktsafstånden från linsen och ha den egenskapen, att ett lysande föremål i ena brytningscentrum ger upphof till en lika stor bild i det andra. De konvergerande linserna ge reella, omvända bilder, när föremålet ligger utanför brännpunkten. Dessa bilder äro förstorade, om föremålet ligger mellan brytningscentrum och fokus (fig. 11), men bli förminskade, om föremålet ligger utanför brytnings- Fig. 12. centrum (fig. 12). Ett föremål, som däremot ligger mellan brännpunkten och linsen, afbildas virtuellt, rättvändt och förstoradt (fig. 13). Af en ljuspunkt i fokus till en konvergerande lins erhålles alls ingen Fig. 13. bild, emedan strålarna utgå ur linsen parallella. De divergerande linserna ge virtuella, rättvända, förminskade bilder af föremålen, hvar dessa än må placeras framför linsen (fig. 14). Emellan linser och speglar råder en fullkomlig analogi på så sätt, att en konvergerande lins ger samma slags bilder som en konkav Fig. u. spegel och en diverge- rande lins som en kon- vex spegel (se Spegel). Såväl reella som virtuella bilder kunna ses, om ögat placeras bakoir linsen i det utkommande strålknippets riktning men de reella bilderna kunna därjämte uppfånga: på en skärm, om denna placeras på det ställe i rym den, där bilderna ligga, och de kunna då ses ifrån alla håll. - För att en lins skall kunna fullstän digt afbilda föremålen med deras riktiga former och ärger, fordras, att alla strålar, som utgått från en ch samma punkt på föremålet och passerat linsen, kola fysiskt eller virtuellt skära hvarandra i en och amma punkt samt vidare att linsens brännpunkt är densamma för alla ljussorter (enkla färger). Intetdera af dessa antaganden är emellertid strängt upp-ylldt hos någon sfärisk lins. De häraf uppkom-nande afvikelserna benämnas sfärisk och k r o-matisk aberration. Sfärisk aberration 1. afvikning vallas den egenskapen hos sfäriska linser, att från en och samma lysande punkt utgångna ljusstrålar efter reflexion eller brytning icke ånyo exakt sammanträffa i en och samma punkt. De s. k. centralstrålarna, hvilka träffa spegeln eller linsen nära centrum, skära nämligen hvarandra på ett större af-stånd därifrån än de s. k. randstrålarna, hvilka träffa spegelns eller linsens kant. Storleken af den sfäriska aberrationcn bestämmes genom afståndet mellan dessa bägge skärningspunkter. Den sfäriska aberrationcn gör bilderna mer eller mindre otydliga, hvarför man hos astronomiska instrument söker upphäfva densamma eller göra den så liten som möjligt. Detta sker enklast genom att förme-dclst ett s. k. diafragma - en svart skärm, försedd med en öppning i midten för att genomsläppa ljuset - utestänga randstrålarna och således hindra dem från att framtränga till det ställe i instrumentet, där bilden alstras, hvarvid likväl en betydlig ljus-förlust uppstår. Vid en lins eller ett system af flera sådana kan man ock genom ett passande val af deras begränsning^ytors dimensioner reducera densamma till ett minimum. För en konvex lins får man under vissa förutsättningar minsta abcrrationen, när radien hos den linsyta, som först träffas af strålarna, är sjättedelen af den andra linsytans radie. Den sfäriska aberrationcn är äfven orsaken till den ljusbild, som benämnes kaustika (se d. o.). Kromatisk 1. färgaberration kallas den egenskapen hos linser, att de bilder de åstadkomma af ofärgade föremål få färgade kanter och mindre skarpa konturer. Detta beror därpå, att de olika ljussortcrna eller färgerna, af hvilka det hvita eller ofärgade ljuset är sammansatt, undergå olika stark brytning i det genomskinliga ämne, hvaraf linsen består. Hvarje lins har ock därför olika brännpunkter för de olika enkla eller prismatiska färgerna. För att borttaga färgaberrationcn sammansättas objektiven i de astronomiska tuberna och i andra optiska instrument af två eller flera linser, bestående af olika ämnen, hvilkas begränsningsytor så beräknas, att brännpunkterna för två färger sammanfalla. Ett sådant linssystem kallas akro-m a t i s k t (se A k r o m a t i s m). De i denna artikel angifna formlerna och konstruktionerna äro fullt exakta endast under den förutsättningen, att linsens tjocklek är så liten, att den kan försummas i förhållande till öfriga storheter, t. ex. brännvidden. En fullständigare teori öfver linserna har blifvit framställd af Gauss (se d. o.). I denna teori tankes linsen ersatt af två parallella plan, de s. k. hufvudplanen. Hufvud-planens skärningspunkter med hufvudaxeln kallas hufvudpunkler. Hufvudplanens lägen äro på fig. 1-6 utmärkta med prickade linjer. Hufvudpunk-terna ha egenskapen, att en infallande stråle, rik-