Historia. Stamfader för den nu regerande ätten, en af de äldsta i Tyskland, var en grefve Hoold (omkr. 950), men först hans ättling Bernhard I (1113--44) tog sig titeln "edler herr zur L.", och Simon V kallade sig grefve af L. (från 1528). Dennes sonson Simon VI införde den reformerta bekännelsen, hvilken sedan förblifvit den öfvervägande. Denne delade 1613 L. mellan sina tre söner, af hvilka den äldste, Simon VII, blef stamfader för hufvudlinjen (Detmold), Otto för linjen Brake, som utslocknade 1709, och Filip, som 1640 ärfde en stor del af grefskapet Schaumburg, för linjen Bückeburg l. Schaumburg (se Schaumburg-Lippe). Simon VII:s yngste son, Jobst Hermann (död 1678), stiftade bilinjen L.-Biesterfeld, af hvilken linjen L.-Weissenfeld är en gren. 1789 erhöll grefven af L. riksfurstlig värdighet. Genom anslutning till Rhenförbundet 1807 blef L. själfständigt. 1815 blef det medlem af Tyska förbundet. Författningen af 6 juli 1836 ändrades 1848 och 1849 i liberal riktning. Vid utbrottet af kriget 1866 slöt L. sig till Preussen och biträdde sedan Nordtyska förbundet. Med furst Voldemar utslocknade hufvudlinjen af huset L. 1895; han hade visserligen en broder, Alexander, men denne var obotligt sinnessjuk. Det uppstod nu en på sin tid mycket uppmärksammad strid om, huruvida den närmast besläktade linjen L.-Biesterfeld vore arfsberättigad, enär dess hufvudman var född i ett icke jämbördigt äktenskap. Efter Voldemars död offentliggjorde regeringen ett hans dekret, enligt hvilket till regent för hans svagsinte broder skulle insättas prins Adolf af Schaumburg-Lippe, en svåger till kejsar Vilhelm II. Häremot protesterade linjerna Biesterfeld och Weissenfeld, men enligt landtdagens beslut öfvertog prins Adolf regeringen, till dess rättsfrågan blifvit afgjord. 1896 lämnade de tvistande afgörandet till konung Albert af Sachsen och sex af honom utsedda ledamöter af tyska riksrätten, och deras utslag (22 juni 1897) förklarade grefve Ernst zur L.-Biesterfeld närmast berättigad att öfvertaga regentskapet för den sjuke fursten. Emellertid hade detta utslag icke yttrat sig, om grefve Ernsts söner, som likaledes voro födda i ett icke jämbördigt äktenskap, hade arfsrätt eller icke. Grefven-regenten fick väl L:s landtdag att uttala sig för deras arfsrätt, men fursten af Schaumburg-Lippe vädjade till förbundsrådet om "skydd för sina rättigheter" och vann starkt understöd af kejsaren. I Tyska riket uppstod likväl nu en allmän fordran, att icke förbundsrådet skulle få afgöra arfsfrågan, utan att den skulle afgöras på rättslig väg. Väl uttalade sig förbundsrådet (1899) emot denna uppfattning, men yttrade samtidigt, att intet skäl f. n. förelåge att ingå på ett sakligt afgörande. När regenten Ernst 1904 aflidit, blef hans son Leopold regent, och denne uppgjorde med fursten af Schaumburg-Lippe, att frågan om arfsrätten skulle hänskjutas till en skiljedomstol. Sedan förbundsrådet godkänt denna öfverenskommelse, uppdrogs det åt presidenten i riksrätten att bilda skiljedomstolen af riksrättsmedlemmar. 25 okt. 1905 föll utslaget, som tillerkände linjen Biesterfeld i första rummet arfsrätt och efter dess ev. utgång linjen Weissenfeld och sist linjen Schaumburg-L. Som furst Alexander aflidit (1905), tillträdde Leopold IV omedelbart landet i eget namn. J. F. N. Lippe, biflod fr. h. till Rhen i Westfalen, upprinner nära Lippspringe på Teutoburgerwald 127 m ö. h. och mynnar ut i Rhen vid Wesel. Från Lippstadt är den med tillhjälp af slussar farbar för mindre fartyg. Längd 255 km. J. F. N. Lippe, Leopold, grcfve zur L.-B i est er-f eld, preussisk politiker, f. 1815, d. 1889, blef i mars 1862 justitieminister i furst Hohcnlohe-Ingel-fingens konservativa ministär samt i maj s. å. tillika kronsyndikus och medlem af landtdagcns "herrcn-haus". Då Bismarck öfvertog ledningen af den preussiska politiken (sept. s. å.), behöll L. justitie-ministerportföljcn och ledde på hösten 1864 som förman de preussiske kronsyndikernas undersökning om arfsf råga n i Slcsvig och Holstein. Men sedan Bismarck 1866 slutit fred med deputeradekammarens liberala majoritet, aflägsnades L., 1867, och blef sedan en af Bismarcks bittraste motståndare i "her-renhaus", där han bl. a. ifrigt förfäktade de parti-kularistiska intressena och bekämpade Bismarcks kyrkopolitik. Lippe-Biesterfeld [bisterfält]. So Lippe, sp. 741. Lippe-Detmold [-malt]. Se Lippe, sp. 740. Li'ppert, Julius, österrikisk kulturhistoriker, f. 12 april 1839 i Braunau i Bjhmen, d. 12 nov. 1909, var 1863-68 lärare vid gymnasiet i Lcit-meritz och 1868-74 direktor för kommunrcalskolan i Budweis, invaldes flera gånger i bömiska landt-dagen och var en bland stiftarna af Tyska föreningen för allmännyttiga kunskapers spiidande i Prag, för hvars räkning han utarbetat en mängd folkläroböcker i skilda ämnen. 1888 blef han vald till medlem af österrikiska riksrådets deputciadekaminare samt tillhörde där partistyrelsen för de bömiske tyskarnas grupp. L. har skrifvit en mängd rcligions-och kulturhistoriska arbeten: Die religionen der enropäisclien kiilturvölker etc. (1881), Geschichte der familie (1885), KuliurgescJtichte der menschheit (2 bd, 1886-89), Deutsche sillengescliiclile (3 bd, 1889), Sozialfieschichte Böhmens in vorhussilischer zeil (2 bd, 1895-98) m. fl. Lippertska badanordningar. Se Kolsyra, sp. 610. Lippestad, Johan Anton, norsk abnormskol-lärarc, f. 24 sept. 1844 i Hoböls härad, Smaalcncnes amt, blef seminarist 1864 och var 5 år döfstum-lärare, tog 1871 studentexamen och studerade någon tid teologi, började sedan för Kristiania kommuns räkning undervisa sinnessvaga och abnorma barn, den första metodiska undervisningen af sinnessvaga i Norge. 1878 upprättade han "aandsvake-skolcn for piker" på Thorshaug i Kristiania, hvilken 1899 öfvcrtogs af staten som sa m skola med L. som föreståndare. Han införde undervisning i huslig ekonomi, trädgårdsskötsel och jordbruk samt tog flitigt initiativ till reformer i sin hflhct på idiot-och döfstumskolans område. 1904 blef L. direktör för Norges abnormskolväscn. L. har äfven verkat för spridning af slöjd och deltagit i arbetet för filantropiska syften; för hithörande fiågor har han en lång följd af år varit ecklesiastikdepartementets konsulent. Han har utgctt åtskilliga småskrifter om hemslöjd. abnormskolväscn o. d. K. V. II. Lippe-WeiiSenfeld [-va'jsenfält]. Se L i p p c, sn 741. Li'ppi. 1. FraFilippoL., italiensk målar* af den florentinska skolan, f. omkr. 1406 i Florens