Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lippe ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en vida berömd lärarverksamhet, men måste 1591 lämna
sin plats på grund af sin politiska och religiösa
ofördragsamhet, som visade sig bl. a. i hans arbeten
Politicorum libri VI (1589) och
De una religione (1590).
Han återvände till den katolska läran och
erhöll 1592 en på jesuiternas förslag inrättad ny
latinsk professur i Louvain, där han bl. a. skref
böcker om den heliga jungfruns underverk. 1853
restes honom där en minnesvård. L. efterlämnade
många frukter af flitig författarverksamhet (allt
på latin). Synnerligt värdefulla äro hans arbeten
på den latinska textkritikens område och främst
bland dessa hans kommenterade upplaga af
Tacitus (1574), i hvilken han visat prof på en
textkritik så mönstergill, att hans konjekturer
legat till grund för alla senare editioner. Dessa
egenskaper komma äfven till synes i hans uppl. af
Vellejus Paterculus (1591),
Valerius Maximus (1594),
Plinius’ "Panegyricus" (1600) och
filosofen Seneca (1605) m. fl. arbeten.
Af banbrytande betydelse är hans författarskap på
de romerska antikviteternas område bl. a. genom
De militia romana libri V (1595),
Poliorceticon libri IV (1596) och
De amphiteatro (1583).
Efter Tacitus bildade L. sin affekterade stil (stilus
lipsianus), som f. ö. utgjorde en sammansmältning af
det arkaistiska latinet och språket hos Appulejus
m. fl., i motsats till det "ciceronianska" latinet,
och efterapades af en mängd följande filologer
(de s. k. lipsianerna). I sitt tankedigra
filosofiska, men af samtiden öfverskattade verk
Libri II de constantia in publicis malis (1584)
visade han sig vara en lärjunge af stoikerna.
L. var äfven en alsterrik brefskrifvare; själf
utgaf han en del af sina bref,
Epistolæ selectæ (1586–90),
och andra brefsamlingar utgåfvos efter hans död. L:s
Opera omnia utgåfvos i Antwerpen (1586, 8 bd, och 1637, 4 bd) och
i Wesel (1675, 4 bd).
Hans rykte var lika stort som eller öfverglänste
t. o. m. Scaligers och Casaubons. Litt. bl. a.:
Galesloot, "Particularités sur la vie de Juste-Lipse" (1877),
Halm, "Über die echtheit der dem J. L. zugeschriebenen reden" (1882),
Amiel, "Un publiciste du XVI:e siècle, Juste L." (1884),
van der Haeghen, "Bibliographie lipsienne" (1886–88), samt
Halms artikel i "Deutsche biographie" och där anförda arbeten.
J. C.
Lipsius. 1. Karl Heinrich Adelbert L., tysk skolman,
filolog, f. 1805, d. 1861 som rektor vid Thomasschule i Leipzig,
författade goda arbeten i synnerhet ang. den bibliska greciteten.
2. Richard Adelbert L., den
föregåendes son, tysk teolog, f. 1830 i Gera,
d. 1892 i Jena, blef 1859 e. o. professor i Leipzig,
1861 ord. professor vid den evangelisk-teologiska
fakulteten i Wien och 1865 professor i Kiel, där han
råkade i en häftig fejd med generalsuperintendenten
Koopmann i spetsen för det strängt konfessionella
partiet. 1871 öfverflyttade L. som professor till
Jena, där han utnämndes 1873 till storhertigligt
kyrkoråd och 1884 till geheimekyrkoråd. Sin mera
frisinnadt protestantiska riktning betecknade
L. redan genom sitt förstlingsarbete
Die pauliniche rechtfertigungslehre (1853),
och han påverkades alltmer af Kant, Schleiermacher
och F. C. Baur. Af hans historisk-kritiska arbeten
må nämnas
Der gnostizismus (1860),
Quellen der römischen Petrussage (1871),
Die quellen der ältesten ketzergeschichte (1875) samt
Die apokryphen apostelgeschichten (3 bd, 1883–90).
Hans förnämsta
arbete på det rent teologiska området är
Lehrbuch der evangelisch-protestantischen dogmatik (1876; 3:e uppl. 1893),
i hvilken han på kantisk grundval sökt framställa
en systematiskt afslutad världsåskådning.
L. var sedan 1875 en af utgifvarna af
"Jahrbücher für protestantische theologie".
3. Konstantin L., den föregåendes
broder, tysk arkitekt, f. 1832, d. 1894,
studerade i Leipzig och Dresden och var sedan
1881 professor vid konstakademien i sistnämnda
stad. Bland hans byggnadsverk äro att nämna i
Leipzig Johanneshospitalet (1872) och, i samarbete
med Aug. Hartel, Peterskyrkan och i Dresden
Konstakademiens ståtliga renässansbyggnad (1890–91)
på Brühlska terrassen. L. utgaf
G. Semper in seiner bedeutung als architekt (1880).
4. Ida Marie L., den föregåendes syster, f. 1837,
har under pseudonymen La Mara gjort sig ett namn
som musikskriftställarinna genom
Musikalische studienköpfe (5 bd, 1868–82; flera uppl.),
Klassisches und romantisches aus der tonwelt (1892), m. m.
samt utgifvarinna af
"Musikerbriefe aus fünf jahrhunderten" (2 bd, 1886),
flera samlingar bref från och till Liszt (se denne) m. m.
3. G–g N.
Liptau (ung. Liptó), komitat i norra Ungern, vid
gränsen mot Galizien. 2,246 kvkm. 82,159 inv. (1900),
hvaraf 92,5 proc. slovaker. Med undantag af Waags floddal
är landet bergigt och skogbevuxet, omslutet i n. af
Hohe Tatra och i s. af Liptaubergen l. Niedere Tatra,
hvarifrån gå på västra gränsen Fátrabergen mot n.
Boskapsskötsel samt skogsafverkning. Komitatets hufvudort
är Liptó-Szent-Miklós, 2,993 inv. (1900), vid Waag.
(J. F. N.)
Liptingen, by i badensiska kretsen Konstanz. Där
vann ärkehertig Karl 25 mars 1799 en seger öfver
fransmännen under Jourdan, vanligen uppkallad efter
den sydligare belägna staden Stockach.
J. F. N.
Liptó [li’ptå], ungerskt komitat. Se Liptau.
Liptó-Szent-Miklós [li’ptå-sänt-mi’klåʃ], kommun.
Se Liptau.
Lipuri (af grek. li’pos, fett), fetthaltig urin,
hvari fettet liksom på fet buljong simmar i
stora droppar på ytan, till skillnad från chyluri
(se d. o.), där fettet är som en
emulsion i fint fördeladt tillstånd. Lipuri har
iakttagits hos skenbart friska personer under
hafvandeskap, vid sockersjuka, vid fosfor- och
koloxidförgiftningar, vid benbrott samt kroniska
ben- och ledåkommor, varbildning, njursjukdom m. m.
F. B.*
Lipzi, Lipzk. Se Leipzig.
Liquida, pl. liquidæ, lat., språkv. Se Konsonant.
Liquidambar L., bot., farm., växtsläkte af
fam. Hamamelidaceæ; jämte Altingia bildade
släktet förr egen familj, Balsamifluæ. De fåtaliga
arterna af detta släkte äro högväxta träd med
långskaftade blad, liknande lönnens. Blommorna
sitta i skildkönade hängen. Af L. orientalis Mill.,
som bildar skogar i Karien och Lycien i Mindre
Asien, erhålles den officinella Balsamum styrax
liquidus (se Styrax). Af L. styraciflua L., som
förekommer i Central-Amerika och som karaktärsträd
i hela atlantiska Nord-Amerika, erhålles ett balsamharts,
som under namn af sweet gum allmänt tuggas
i hemlandet. I södra Kina och å Formosa finnes
L. formosana Hance, som lämnar välluktande harts
och virke.
O. T. S. (G. L–m.)
Liquiritia. Se Lakritsrot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
