en vida berömd lärarverksamhet, men måste 1591 lämna sin plats på grund af sin politiska och religiösa ofördragsamhet, som visade sig bl. a. i hans arbeten Politicorum libri VI (1589) och De una religione (1590). Han återvände till den katolska läran och erhöll 1592 en på jesuiternas förslag inrättad ny latinsk professur i Louvain, där han bl. a. skref böcker om den heliga jungfruns underverk. 1853 restes honom där en minnesvård. L. efterlämnade många frukter af flitig författarverksamhet (allt på latin). Synnerligt värdefulla äro hans arbeten på den latinska textkritikens område och främst bland dessa hans kommenterade upplaga af Tacitus (1574), i hvilken han visat prof på en textkritik så mönstergill, att hans konjekturer legat till grund för alla senare editioner. Dessa egenskaper komma äfven till synes i hans uppl. af Vellejus Paterculus (1591), Valerius Maximus (1594), Plinius' "Panegyricus" (1600) och filosofen Seneca (1605) m. fl. arbeten. Af banbrytande betydelse är hans författarskap på de romerska antikviteternas område bl. a. genom De militia romana libri V (1595), Poliorceticon libri IV (1596) och De amphiteatro (1583). Efter Tacitus bildade L. sin affekterade stil (stilus lipsianus), som f. ö. utgjorde en sammansmältning af det arkaistiska latinet och språket hos Appulejus m. fl., i motsats till det "ciceronianska" latinet, och efterapades af en mängd följande filologer (de s. k. lipsianerna). I sitt tankedigra filosofiska, men af samtiden öfverskattade verk Libri II de constantia in publicis malis (1584) visade han sig vara en lärjunge af stoikerna. L. var äfven en alsterrik brefskrifvare; själf utgaf han en del af sina bref, Epistolæ selectæ (1586--90), och andra brefsamlingar utgåfvos efter hans död. L:s Opera omnia utgåfvos i Antwerpen (1586, 8 bd, och 1637, 4 bd) och i Wesel (1675, 4 bd). Hans rykte var lika stort som eller öfverglänste t. o. m. Scaligers och Casaubons. Litt. bl. a.: Galesloot, "Particularités sur la vie de Juste-Lipse" (1877), Halm, "Über die echtheit der dem J. L. zugeschriebenen reden" (1882), Amiel, "Un publiciste du XVI:e siècle, Juste L." (1884), van der Haeghen, "Bibliographie lipsienne" (1886--88), samt Halms artikel i "Deutsche biographie" och där anförda arbeten. ^{J. C.} Lipsius. 1. Karl Heinrich Adelbert L., tysk skolman, filolog, f. 1805, d. 1861 som rektor vid Thomasschule i Leipzig, författade goda arbeten i synnerhet ang. den bibliska greciteten. 2. Richard Adelbert L., den föregåendes son, tysk teolog, f. 1830 i Gera, d. 1892 i Jena, blef 1859 e. o. professor i Leipzig, 1861 ord. professor vid den evangelisk-teologiska fakulteten i Wien och 1865 professor i Kiel, där han råkade i en häftig fejd med generalsuperintendenten Koopmann i spetsen för det strängt konfessionella partiet. 1871 öfverflyttade L. som professor till Jena, där han utnämndes 1873 till storhertigligt kyrkoråd och 1884 till geheimekyrkoråd. Sin mera frisinnadt protestantiska riktning betecknade L. redan genom sitt förstlingsarbete Die pauliniche rechtfertigungslehre (1853), och han påverkades alltmer af Kant, Schleiermacher och F. C. Baur. Af hans historisk-kritiska arbeten må nämnas Der gnostizismus (1860), Quellen der römischen Petrussage (1871), Die quellen der ältesten ketzergeschichte (1875) samt Die apokryphen apostelgeschichten (3 bd, 1883--90). Hans förnämsta arbete på det rent teologiska området är Lehrbuch der evangelisch-protestantischen dogmatik (1876; 3:e uppl. 1893), i hvilken han på kantisk grundval sökt framställa en systematiskt afslutad världsåskådning. L. var sedan 1875 en af utgifvarna af "Jahrbücher für protestantische theologie". 3. Konstantin L., den föregåendes broder, tysk arkitekt, f. 1832, d. 1894, studerade i Leipzig och Dresden och var sedan 1881 professor vid konstakademien i sistnämnda stad. Bland hans byggnadsverk äro att nämna i Leipzig Johanneshospitalet (1872) och, i samarbete med Aug. Hartel, Peterskyrkan och i Dresden Konstakademiens ståtliga renässansbyggnad (1890--91) på Brühlska terrassen. L. utgaf G. Semper in seiner bedeutung als architekt (1880). 4. Ida Marie L., den föregåendes syster, f. 1837, har under pseudonymen La Mara gjort sig ett namn som musikskriftställarinna genom Musikalische studienköpfe (5 bd, 1868--82; flera uppl.), Klassisches und romantisches aus der tonwelt (1892), m. m. samt utgifvarinna af "Musikerbriefe aus fünf jahrhunderten" (2 bd, 1886), flera samlingar bref från och till Liszt (se denne) m. m. 3. ^{G--g N.} Liptau (ung. Liptó), komitat i norra Ungern, vid gränsen mot Galizien. 2,246 kvkm. 82,159 inv. (1900), hvaraf 92,5 proc. slovaker. Med undantag af Waags floddal är landet bergigt och skogbevuxet, omslutet i n. af Hohe Tatra och i s. af Liptaubergen l. Niedere Tatra, hvarifrån gå på västra gränsen Fátrabergen mot n. Boskapsskötsel samt skogsafverkning. Komitatets hufvudort är Liptó-Szent-Miklós, 2,993 inv. (1900), vid Waag. (^{J. F. N.}) Liptingen, by i badensiska kretsen Konstanz. Där vann ärkehertig Karl 25 mars 1799 en seger öfver fransmännen under Jourdan, vanligen uppkallad efter den sydligare belägna staden Stockach. ^{J. F. N.} Liptó [li'pt<over>å</over>], ungerskt komitat. Se Liptau. Liptó-Szent-Miklós [li'pt<over>å</over>-sänt-mi'kl<over>å</over>ʃ], kommun. Se Liptau. Lipuri (af grek. li'pos, fett), fetthaltig urin, hvari fettet liksom på fet buljong simmar i stora droppar på ytan, till skillnad från chyluri (se d. o.), där fettet är som en emulsion i fint fördeladt tillstånd. Lipuri har iakttagits hos skenbart friska personer under hafvandeskap, vid sockersjuka, vid fosfor- och koloxidförgiftningar, vid benbrott samt kroniska ben- och ledåkommor, varbildning, njursjukdom m. m. ^{F. B.}* Lipzi, Lipzk. Se Leipzig. Liquida, pl. liquidæ, lat., språkv. Se Konsonant. Liquidambar L., bot., farm., växtsläkte af fam. Hamamelidaceæ; jämte Altingia bildade släktet förr egen familj, Balsamifluæ. De fåtaliga arterna af detta släkte äro högväxta träd med långskaftade blad, liknande lönnens. Blommorna sitta i skildkönade hängen. Af L. orientalis Mill., som bildar skogar i Karien och Lycien i Mindre Asien, erhålles den officinella Balsamum styrax liquidus (se Styrax). Af L. styraciflua L., som förekommer i Central-Amerika och som karaktärsträd i hela atlantiska Nord-Amerika, erhålles ett balsamharts, som under namn af sweet gum allmänt tuggas i hemlandet. I södra Kina och å Formosa finnes L. formosana Hance, som lämnar välluktande harts och virke. ^{O. T. S.} (^{G. L--m.}) Liquiritia. Se Lakritsrot.