motsvarande listverk tillhörande joniska och korintiska kolonnordningarna äro rikt dekorerade. -- Inom byggnadskonsten skiljer man mellan sockellister, baslister, fotlister, bröstvärnlister, midtelbandlister, cimaiselister, kordonglister och taklister samt mellan bärande lister, som förmedla öfvergången till ett öfvervarande utskjutande parti, och krönande lister, som bilda öfversta afslutningen af en yta eller ett listverk. Listverket har, synnerligast i en byggnads yttre, i allmänhet två uppgifter: en konstruktiv och en estetisk. Under byggnadskonstens bästa tider (grekisk och gotisk byggnadskonst) inskränkas listverken till de konstruktivt nödvändiga och naturliga samt formas med konstnärlig smak och skolad blick för deras proportioner och förmåga att medelst skuggor och dagrar ge rytm åt ett byggnadsparti eller åt hela byggnaden. Under tider af förfall eller då det konstruktiva uudantränges af mer eller mindre sunda, dominerande estetiska moder, bli listverken mera karaktärslösa och schematiska, men samtidigt rikare och ymnigare spridda öfver byggnadens alla delar. Taket springer utanför väggen för att afleda regnvattnet från muren; detta är den primära konstruktiva betingelsen för taklister; men därtill kommer ännu en faktor af teknisk natur, nämligen materialet, hvaraf listen skall utföras, ty i sund byggnadskonst bli formerna i hög grad beroende af materialet; ett taksprång af trä erhåller helt andra former än ett taksprång af tegel eller af sten. Glaset i våra fönsterrutor suger icke till sig regnvattnet som murytorna bredvid; därför behöfva vi en list under fönstret, som afleder vattnet. Något konstruktivt skäl att fortsätta listen äfven mellan fönstren finnes i allmänhet icke; och dock se vi dem framdragas icke blott där, utan ofta nog äfven i höjd med bjälklaget, den ena gången för att bidraga att framhålla byggnadens proportioner, den andra för att söka afhjälpa eller dölja byggnadens brist på goda proportioner. Äfven om man utgår ifrån ofvan angifna strängare syn på saken, enligt hvilken ett listverk är berättigadt och har estetiskt värde, först då det stöder sig på ett verkligt praktiskt behof, kommer man dock rätt snart till en punkt, där listverket fullt naturligt öfvergår till ornament, utan annan uppgift än den estetiska, för ornamentet karakteristiska, att ge en yta rörelse, lif, rytm och njutbara proportioner. Det torde exempelvis vara rätt svårt att ange några tekniska förutsättningar för de flesta inre listverk på väggar och tak och på konstindustriens alla föremål. Utan tvifvel är det listverkens rent konstnärliga effekt, som i första rummet fängslar åskådarens intresse. De konstruktiva betingelserna, äfven där de varit bestämmande, senteras sällan af andra än fackmannen. Med undantag för de medeltida byggnadsstilarna (de bysantinska, den gotiska och delvis den romanska) ha listverk i europeisk byggnadskonst och konstindustri utbildats efter de normer, som grekerna först skapade, romarna sedermera schematiserade och den italienska renässansen gaf nytt lif åt. Modern formgifningskonst, som revolterar emot det antika listverkets allenarådande ställning, har å ena sidan letat sig fram till nya, mera efemära former under japanskt inflytande, å andra sidan närmat sig den mera stränga konstruktiva gotiska uppfattning, enligt hvilken listverket inskränkes till det allra nödvändigaste, och proportioneringen af byggnaden eller föremålet, som i allmänhet åstadkommits eller reglerats medelst pilasterställningar, listverk och orneringar, sker genom fördelningen eller modelleringen af de stora massorna, och detta, i fråga om arkitekturen, såväl hvad beträffar byggnadernas yttre som inre. Det torde just vara frånvaron af de listverk vi under ett par århundraden vant oss återfinna på sina bestämda platser, som först stöter i de senaste tidernas arkitektur. Ingen torde väl ha undgått att lägga märke till, huruledes den sedan gammalt obligatoriska s. k. taklisten i våra boningsrum nästan försvunnit, ibland spårlöst, ibland ersatt af en större eller mindre hvalfformig öfvergång från vägg till tak (hålkäl). En list eller ett listverk karakteriseras af sin profil, d. v. s. en vinkelrätt mot dess riktning tagen sektion. Arkitekten kan vid utarbetandet af profilen till ett listverk utveckla en hög grad af konstnärlig finess och smak. Man ser på listverket, när en konstnärshand fört pennan och beräkningen af effekten af dagrar och skuggor varit målmedveten och grundad på själfsyn. Hur oändligt elegant är icke i detta afseende profilen af den grekisk-doriska echinuslisten (fig. 1 A) med sin geometriskt obestämbara, konstnärligt säkert dragna kontur på själfva vulsten och med de tre fina ringarna nederst, beräknade för det underifrån kommande reflexljuset från den hvita marmorstylobaten. Må man därmed jämföra den romersk-doriska echinuslisten (fig. 1 B]; vulsten utföres med ett kvarts cirkelslag cch ringarna med linjal och vinkel. Eller den grekisk-doriska afslutningen af taklisten med sina båda droppnäsor vid

Fig. 1. A grekiskt-doriskt kapitäl, B romerskt-doriskt kapitäl.

Fig. 2. A grekisk-dorisk hängplatta, B romersk-dorisk hängplatta.

a (fig. 2 A) och motsvarande romerska (fig. 2 B) list, utan någon effektiv skyddsåtgärd mot regnvattnets flöde utefter listen och med strängt geometriska profiler. En sådan elegans och känslighet i profileringen af listverk, som karakteriserar grekisk arkitektur, återfinnes icke, om man följer historiens gång, förrän under gotikens dagar. 1100- och 1200-talets franska byggkonstnärer stå grekerna nära i konstnärlig profilering af listverken; hvad det förnuftsenliga angår, gingo de t. o. m. längre. De begagnade i samma byggnad t. ex. icke samma profil å en likartad list på byggnadens yttre och i dess inre, ty de två hade sällan samma uppgift, då den yttre listen i de flesta fall var försedd med droppnäsa för vattnets afledande, hvilket ej behöfdes i byggnadens inre, och ljusförhållandena voro ju högst olika; i ena fallet ofvanifrån kommande