Liszt 772 Liszt på iildre dagar. sin bana öfvcrhopades L. med utmärkelser: han blef hedersdoktor vid Königsbergs universitet, adlad af österrikiske kejsaren genom förlänandet af Järnkroneorden, hedersborgare i tyska och österrikiska städer, kammarherre hos storhertigen af Weimar, erhöll en hcderssabel af ungerska adeln, blef 1871 ungerskt k. råd med 4,000 gulden årsarfvodc och 1874 president för den nya ungerska mus. akad. i Budapest. Mus. akad. i Stockholm kallade honom till led. 1857. L. var som pianovirtuos utan tvifvcl alle.naståcndc. Makten af hans fulländade passager, svindlande ok-ta vgän gar och glissan-don, kombinerade drillar, blixtrande ackord-kedjor . för båda händerna, orkcstrala klangfärger, tinhctcn i hans utsirningar, behaget och vemodet i hans melodi sägas ha knappast egt sin like. Därtill kom en hänförelse, en inspiration, ett dramatiskt lif, som lät det utförda stycket synas som en egen produktion, en ögonblickets skapelse. Han spelade alla mästare, från Scarlatti ända till de nyaste, med samma fulländning. Helst spelade han Beethovcn (hvars sonater han införde i konsertsalen), Bach, Schubert, Wcbcr och Cliopin. L. var den förste, som dristade fylla ett helt konsertprogram med idel pianomusik. - Om L:s epokgörande storhet som exekutör är obestridd, är däremot hans betydelse som kompositör ganska omtvistad. För visso var hans skapande uppfinningsgåfva ingalunda af högsta ordning. En ytterst receptiv natur, med förundransvärd assimilationsförmåga samt en hart när exempellös styrka i det formella och tekniska af sin konst jämte liflig känsla och rörlig fantasi, drefs han alltjämt af lusten att i musik "öfvcrsätta" såväl måleriska naturföreteelser, intryck af diktverk och bildande konst, t. o. m. religiösa idéer, som ock i form af pianoparafrascr andra mästares tonverk. Mycket af hans pianosaker är tomt, virtuosmässigt glitter, men bland de smärre finnas ock verkliga pärlor (Consolalions, Annces de pélcrinage), hans 19 Vngarische rhapsodien utgöra medryckande lof-sångcr öfver hans fäders land med förfinade motiv från folktoner och zigenarmusik, den ensatsiga H-moll-sonaleti är ett storvulet verk, pianokonserterna i A dur och Ess dur lidelsefulla själsbikter och de obändiga filudcs d'é:récnlion transcendanle. ställa tekniska fordringar af högsta art. Transkrip-tlönerna af 60 Schubertsanger, af Beethovens nio symfonier, af Bachska preludier och fugor, Bcrlioz' orkesterverk m. m. finna ej lätt sin like, hvaremot lians parafraser ur operor ("Don Juan", "Xorma", "Profeten" o. s. v.) verka som föråldradt kram. I omkr. 60 smärre sånger, hvaraf flera ypperliga, har L. verkat reformerande genom dramatisk situations-målning och fulländad deklamation. Han utgaf äfven flera häften manskvartetter. Hans Symphonische dichlungeri. som fullfölja Berlioz' "programmusik", fortbilda denna genom att (i de flesta fall) låta or- kestcrdikten fortlöpa i en enda sats, ined helt upp-gifvande af den klassiska sonatformen. L. eftersträf-var i dem omväxling och kontrast snarare än grundlig gcnomf öring, och denna formfrihet har haft ansenlig inverkan på nyare tonkonst. Han framstår där som en andcrik och originell tonsättare, som förstår att raskt karakterisera samt bemödar sig om sinnrikt utarbetande af ledmotiv, talande och plastiska uttryck in i de minsta enskildheter, vare sig det gäller att återgifva yttre förlopp eiier upprulla öf-vcrsinnliga själsmålningar och tolka tillvarons djupaste problem. Men den melodiska ingifvelsen eger ej nog ursprungsfriskhct, orkestersatsen ljuder ofta för enformig, de storslagna anloppen kunna verka mera våldsamma än öfvertygande, hans patos ej sällan sökt, egenheterna med naturalistiska klangfenomen och retoriska uttrycksmedel maniererade. De förnämsta af dessa symfoniska dikter äro Danle (efter "Divina commedia"), Fauslsymphonie, Ce qiion enleiid sur la monlagnc (Bergsymfonicn), Tasso, Les prcludes, Orplieus, Promelheus, Ma-zcppa, Festklänye, Hungaria, Hamlet, Hunnen-schlachl, Episoden ans Lenaus "Fausl", Die idealc. Under L:s senaste period komponerades mestadels hans kyrkliga sångverk. I Grancr festmesse, Unga-rische krönungsmesse, Kequiem (for mansröster), 4 Davids psalmer (vackrast psalm 13) ljuda ofta toner af mild tröst och innerlig andakt. Oratoriet Legende ron der heiligen Elisabeth (1865; introduceradt i Stockholm 1887) med sin stämningsfulla folklighet och religiösa romantik har blifvit mycket omtyckt. Han tillämpade där wagnersk ledmotivteknik på oratoriestilen. I oratoriet Christus (1865; introduceradt i Stockholm 1906) framträda mera storslaget elementen i L:s nybildning af den religiösa stilen: å ena sidan en asketisk enkelhet i medlen, åstadkommen genom upptagande af den gregorianska koralen och 1500-talets (Palestrinas) stränga a-cappella-stil, därbredvid en öfveirik modern polyfon! i sångsats och orkestral skildring. Han skref äfven smärre religiösa sånger, världsliga kantater (bl. a. liV/r/-lurgfcslspiel 1867) m. in. En samlad upplaga af hans kompositioner utgifvcs hos Brcitkopf & Härtel. - L. kämpade för sina idéer äfven som skriftställare med snillrika, tankar i en stundom svulstig stil (Lohengrin el Tannhäuser, 1851, F. Chopin, 1852, 2:a uppl. 1879, Die zigcuner und ihre musik in Ungnrn. 1861, Kolert Franz, 1872, m. m.). Hans samlade skrifter utgåfvos i 6 bd 1880-83 af Lina Eamann, hans bref växling med Wagncr 1887 (2 bd); La Mara (Marie Lipsius) utgaf "L:s briefe" (8 bd, 1893- 1905), "Briefe L:s an einc frcundin" (1894), "Briefe hervorragcnder zeitgenosscn an F. L." (?) bd, 1895-1904) samt hans brefväxiing med Biilow (1898) och med stor hertig Karl Alexander af Sachsen 1908. Statyer öfver L. äro resta i Weimar (1901, af Hahn) och Budapest (operahuset), byster i Leipzig (Gewandhaus) och Stuttgart. Biografier öfver honom skrefvos af Lina Ramann (3 bd. 1880-. 94), Voffcl Q887), Ecuss (1898) m. fl. 1911 firades 100-årsdagen af hans födelse med festkonserter Europa rundt. Ett Lisztinuseum är inredt i Weimar, en Lisztstiftclse i Weimar (för utgifvande af hans tonvcrk och understöd åt musiker) tillkom 1887, ett Lisztsarnfund i Berlin 1905. L:s namnteckning finnes återgifvcn å pl. II till art. Autograf. 2. FranzEduardvonL.. den föregåendes-