Ljt-Litauen 774 kusin, tysk jurist, f. 1851, blef 1876 privatdocent i Graz, 1879 professor i Giessen, 1882 i Marburg, 1889 i Halle och 1899 i Berlin. L. är en af samtidens förnämsta kriminalister. Brottet är, efter hans mening, företrädesvis en social företeelse. Straffet af ser att bekämpa denna företeelse, att afskräcka, förbättra och oskadliggöra. L. står lika långt från den gamla (och äfven från den moderna) vedergällningsteorien som från Lombrosos och andras öfvervägande biologiska uppfattning af förbrytelsen. I en försiktig och målmedveten socialpolitik ser L. det säk-rasto och bästa medlet till kriminalitetens bekämpande. L. har verkat för sin uppfattning genom bildandet af den Internationella kriminalistföreningen (se d. o.) och en mängd skrifter. Sedan 1881 är han hufvudredaktör för "Zcitschrift fur die ge-sammte strafrechtswisscnschaft", som innehåller ett stort antal uppsatser af hans hand, sedermera jämte åtskilliga andra sammanförda i verket Slrafrecht-liclie aufsälze und vorträge (2 bd, 1905). Han har äfven utgifvit Die strafgesetzgebung der gcgemcart (I, 1894, II, 1898). Af hans läroböcker ha Slraf-rechtsfälle (9:e uppl. 1909) samt framför allt Lehr-biich des deulschen strajrechts (18:e uppl. 1911) vunnit stor spridning. L. har deltagit i förberedelserna till en ny tysk strafflag och afgifvit utlåtanden öfver norska och italienska strafflagsförslag. Äfven genom sina universitetsscminarier och genom därifrån utgångna afhandlingar har L. verkat mycket för det straffrättsliga studiet. Också till folkrättens område har hans verksamhet sträckt sig. Särskildt har hans arbete Das völkerrecht (1898; 9:e uppl. 1910) vunnit stort erkännande. Inom civilrättens och den allmänna rättslärans område märkes särskildt Die deliktsoblignlionen im syslem des biirgerlichen gesetz-buchs (1898). L:s stridbara lynne har ofta ledt till polemik, som han oftast fört med lika mycken skärpa som elegans. 1. A. L.* E. F-t. 2. N. S-g. Lit (isl. LUr), nord. myt., en dvärg, som Tor sparkade upp i Balders flammande likbål. Jfr S. Bugge, "Stud. över de nord. gudc- og hcltesagns oprindelse", I. Th. W.* LJt. 1. Socken i Jämtlands län, Lits tingslag. 80,757 har. 3,118 in*. (1910). L. bildar med Kyrkas och Häggenås ett konsist, pastorat i Härnösands stift, Jämtlands norra kontrakt. - 2. Tingslag i Jämtlands län, ingår i Jämtlands norra domsaga och fögderi samt omfattar socknarna Lit, Kyrkas, Häggenås, Föllinge, Laxsjö, Hotagen. 4,930 kvkm. 10,045 inv. (1910). Li-tai-peh (L i - T'ai - p o h), kinesisk skald, f. omkr. 699, d. 762, förde under en stor del af sitt lif en osäker och kringvandrande tillvaro. Hans lef-nads glansperiod var den tid, då han vistades vid kejsar Hstien-tsungs hof, uppmuntrad och högt skattad af kejsaren. L. gäller för en af de mest betydande och ryktbaraste af skalderna i Kina under Tång-dynastien. Han skref dryckessånger, små ögonblicks- och stämningsbilder, kärleks- och krigssånger i rik omväxling; den upplaga af hans verk, som kejsar Kien-lung lät ge ut, omfattar 34 häften. L. är fortfarande mycket populär och ofta citerad i Kina. öfv. ur hans arbeten finnas hos d'Hervey-Saint-Denys, "Poésies de Tépoquc des Thangs" (1862), Å. Forke, "Bliiten chinesischer dichtung" (1899), och 0. Hausers urval 1906 samt hos H. E. Larsson, "Kinesiska dikter" (1894). Litäni, flod. Se E l e u t h er u s. Litania, lat. (af grek. litanélfa, bön), urspr, dels vissa korta böneformer (L ex. Herre, förbarma dig etc.), dels böneprocessioner; från 400-talet särskild benämning på ett framför allt vid dylika processioner användt, responsoriskt - d. v. s. för växelsång af präst och menighet - anordnadt böne-formulär, som sedermera äfven kom i bruk vid vissa morgon- och aftongudstjänster. Luther bibehöll den romerska litanian, renad och förbättrad. I Sverige förekommer litanian redan i 1541 års kyrkohandbok och har sedan med smärre -förändringar och tillägg bibehållits. Fordom användes den ofta, ända till en gång i veckan (enl. 1686 års kyrkolag), efter 1811 endast vid högmässan på de fyra årliga böndagarna; numera brukas den (enl. 1894 års handbok) på den årliga botdagen samt vid fastlagstidens högmässogudstjänster, såframt ej nattvard firas. Litanian bör, för att komma till sin rätt, utföras gemensamt af liturgen och församlingen, hvartill ock den nu gällande svenska mässan lämnar anvisning. J. T. B. Litauen (Litaven, Lithauen, po. Litwa, lit. Letuva; om namnet se Letter) omfattade sedan slutet af 1500-talet som ett med konungariket Polen förenadt storfurstendöme den norra och större hälften af det nuvarande västra Ryssland och bestod af vojevodskapen Vilna, Troki, Smolensk, Polotsk, Novogrodek, Vitebsk, Brzesc Litowsk, Mscislaw, Minsk samt "hertigdömet" Samogitien. Hufvudstad var Vilna. F. n. ingår detta L. till sin största del i de ryska guv. Kovno, Vilna, Vitebsk, Mohilev, Minsk och Grodno samt till en mindre del i polska guv. Suvalki och det preussiska reg.-omr. Gumbinnen (jfr Litauer). L. är till största delen slättland, rikt vattnadt af Dnjepr, Dnjestr, Düna, Njemen, Bug och flera andra mindre floder; och ehuru stora sträckor upptagas af moras och småskog, är landet i allmänhet ganska fruktbart, med betydande jordbruk (säd och lin) och boskapsskötsel. (J. F. N.) Historia. Som statsligt organiserade framträda litauerna i historiens ljus först i midten af 1200-talet under sin furste Mindove; de voro då ännu ett okultiveradt, hedniskt eröfrarfolk, som redan börjat utbreda sitt välde öfver de västryska stammar, hvilkas nationalitet och språk småningom skulle uttränga deras egna. Å andra sidan hotades de af de tyske ordensriddarnas krigiska mission från Preussen och Livland liksom af det småningom konsoliderade Polen och af tatarerna, men ett fientligt härtåg in genom L:s väldiga skogar utgjorde visserligen ett alltid vågsamt företag. Under Gedimins regering i början af 1300-talet samlades L:s krafter till fortsatt expansion åt ö. och s., men rikets delning mellan hans söner, bland hvilka må nämnas Olgerd och Keistut, medförde inre stridigheter, fortsatta ännu sedan den förre erkänts som storfurste och återupptagit sin faders kraftiga politik. L:s historia är i det följande, från en synpunkt sedt, en strid mellan Olgerds och Keistuts arfvingar. Efter Olgerds död blef hans son Jagello (se d. o.) storfurste, och genom dennes kristnande (under namnet Vladislav), hans giftermål med den polska prinsessan Hedvig och val till Polens konung (1386) inleddes L:s och Polens union och L:s införlifvande med det västerländska