kyrkosamfundet. Det första romerska biskopsdömet förlades till Vilna (1387), det andra till Miedniki i Samogitien (1417), där hedendomen dock länge lefde kvar; å andra sidan vann den grekiska bekännelsen stor spridning bland rikets ryska befolkning, särskildt de lägre folklagren. L. förblef f. ö. ett vid Gedimins ätt knutet arfrike, men för att trygga dess förening med Polen ingingo de båda ländernas magnater en rad unionsaftal (1401, 1413, 1499, 1501), närmast afseende gemensamt konungaval. L. åtnjöt tidvis full själfstyrelse under egna storfurstar, men under erkännande af den polske konungens öfverhöghet; på Vladislavs tid kom det till en sålunda organiserad samregering mellan denne och Keistuts son <så>Vitovt som L:s storfurste. I den fortsatta kampen mot Tyska orden vunno dessa genom segern vid Tannenberg (1410) en stor framgång, och freden i Thorn lämnade det omstridda Samogitien i storfurstens hand; senare strider ändrade ej detta resultat. Efter Vitovts död (1430) usurperades storfurstevärdigheten af Vladislavs yngre broder Svidrigello, som särskildt sökte anslutning till den grekiska kyrkan, men då Polen grep till vapen för unionens häfdande, inleddes en långvarig kamp, som ytterligare invecklades därigenom, att Vitovts broder Sigismund (Keistutovitj) framträdde som pretendent och gynnades af det romersk-katolska partiet. Sigismund undanträngde Svidrigello, som behöll endast Volynien och Kiev, men hans hårdhändta regemente slutade med hans mord (1440), hvarefter kronan med undanskjutande af hans ätt öfvergick till Vladislavs yngre son, den omyndige Kasimir (se d. o.), medan åter Polen tillfallit dennes äldre bror Vladislav (III). Efter den senares försvinnande i slaget vid Varna mottog Kasimir anbudet af också Polens krona, men hans litauiska förmyndare, som företrädesvis sökte utbygga L:s välde på den ryska sidan, ställde vissa villkor för den föreslagna nya unionen; särskildt gjorde man för L:s del anspråk på de omstridda landskapen Volynien och Podolien. På sådant villkor afslöts också unionen (1446), men Kasimir måste ge den litauiska adeln en edlig förbindelse, som tryggade L:s område mot afsöndring och tillförsäkrade ständerna vissa rättsliga och ekonomiska privilegier. Frågan om Volyniens och Podoliens ställning förblef dock ett tvisteämne mellan rikena, och L. höll sig undan från hvarje deltagande i det 1454 utbrytande stora kriget mot Tyska orden. Kasimirs regering stördes f. ö., utom af uppror och tatariska infall, särskildt af det vanskliga förhållandet till det småningom samlade moskovitiska storfurstendömet, som börjat attrahera det östra L:s ortodoxa. Efter hans död (1492) öfverlämnade litauerna tronen åt hans son Alexander (mot ett uttryckligt bekräftande af deras privilegier), medan åter polackerna valde hans äldre broder Jan Albrekt. Förhållandet till Ryssland blef från denna tid allt fientligare, och Alexanders giftermål med storfurst Vasilijs dotter Helena förde endast till konfessionella slitningar; motsatsen till Ryssland ledde f. ö. till ett närmande mellan L. och dess tidigare fiender, Tyska orden i Livland och tatarerna. Efter Jan Albrekts död (1501) förenades L. åter med Polen under Alexanders fortsatta regering, och unionen bestod under dennes broder Sigismund (1506--48). L. kom i öppet krig med Ryssland, hvars storfurste ifrigt eftertraktade Smolensk, men den litauiska härens seger vid Orsja (1514) stäckte tills vidare dessa planer. Sigismunds regering i L. utmärktes f. ö af ett relativt lugn; hans son Sigismund August erkändes 1522 som L:s storfurste, bosatte sig (1544) i Vilna och ingick (sitt andra) äktenskap med en litauisk adelsdam, Barbara Radziwill. Den livländska ordensstatens upplösning efter tsar Ivans angrepp på 1550-talet gaf honom tillfälle till en åt detta håll riktad expansionspolitik. Genom fördrag af 1559 och 1561 gaf sig större delen af Livlands ständer under hans lydno, men motsatte sig landets förening med L., emedan de ville vara försäkrade jämväl om Polens skydd mot ryssarna. Det sålunda utkräfda gemensamma ansvaret för Livlands försvar bidrog att inom de båda rikena skapa stämning för en verklig, i gemensamma institutioner uttryckt union dem emellan, och det 1563 utbrytande kriget med Ryssland stärkte deras solidaritet. Efter långvariga förhandlingar kom unionen till stånd i Lublin 1569; därigenom infördes (sedan Sigismund August redan tidigare afstått sin arfsrätt till L.) gemensamt konungaval, gemensam senat och riksdag, men hvartdera riket ("kronan Polen" och "storfurstendömet L.") behöll sina särskilda riksämbeten och sin inre ordning. Det betydde vid sådant förhållande mindre, att de omstridda landskapen Volynien, Podolien och Podlasien trots litauernas protest införlifvades med den polska rikshalfvan. Från 1569 uppgår L:s historia på visst sätt i Polens (jfr d. o.). -- Sedan 1400-talet hade L:s statsskick, kodifieradt framför allt i "statuten" af 1529 och 1566, utbildats i starkt beroende af polska förebilder. Sedan 1413 genomfördes rikets indelning i vojevodskap, i början två (kring de äldsta städerna Vilna och Troki), men från 1569 tio; under 1500-talets lopp organiserades förvaltningen i riksämbeten efter polskt mönster (kansler, underkansler, marskalk, hetman o. s. v.), dock med bibehållande af vissa inhemska institutioner och titlar (civun o. s. v.). Den litauiska adeln hade samtidigt genomdrifvit en privilegielagstiftning, som alltmer ökade dess politiska maktställning, medan den också inåt organiserade sig efter den polska förebilden; redan 1413 blefvo de litauiska adelsätterna formligen adopterade af de polska och antogo sålunda polska vapen. Den principiella jämbördigheten inom adeln blef dock i L. icke så genomförd som i Polen; ett fåtal stora ätter (såsom Radziwill, Chodkiewicz, Sapieha, Pac) besatte i regel de viktigaste ämbetena inom central- och provinsadministrationen, hvarigenom de också dominerade i (den från 1569 polsk-litauiska) senaten. H. A-t. Litauer (Litaver), af samma folkfamilj som letterna (se d. o.), kallas den inhemska befolkningen i de ryska och preussiska områden, som utgjorde kärnan af det forna storfurstendömet Litauen (se d. o.). Litauernas inhemska namn är lëtùvininkai (sing. -inkas), härledt af Lëtuvà (Litauen), po. litwini, ry. lito'vtsi, lat. lettones. Dock inskränker hvarje särskild grupp af litauerna ofta denna benämning till sin egen krets. Numera indelas de enklast i: 1) ryska litauer, omkr. 1 1/2 mill., i guv. Kovno och västligaste delen af guv. Vilna; 2) preussiska litauer, omkr. 120,000, i nordöstra hörnet af Ostpreussen, emellan ryska gränsen och linjen