Labiau-Gumbinnen; 3) polska litauer, omkr. 150,000, i nordöstra hörnet af Polen (guv. Suvalki). Inom ryska Litauen, som i sin helhet ofta kallas med sitt äldre namn Samogitien, tillägga de östligast boende litauerna blott sig själfva namnet litauer, men sina västra grannar liksom ock de polske litauerna benämna de žemaĩcziai, "lågländare" (samogiter, sjamaiter), och sina östra grannar, hvitryssarna, gudaĩ (af okänd betydelse). Däremot kalla de preussiske litauerna alla ryska litauer såväl i ö. som v. för žemaĩcziai och polska litauer för gudaĩ. De litauiska landsdelarna, omkr. 66,000 kvkm., bilda sålunda ett sammanhängande afrundadt språkområde, med högst 2 mill. litauer. De äro till trosbekännelsen allmännast romersk-katolska, men äfven unerade greker och protestanter. I socialt hänseende bilda de den nedre klassen af landtbefolkningen, då bland dem, såsom bland letterna, godsegarna och stadsbefolkningen äro nästan uteslutande tyskar eller judar. Rörande litauernas mytologi, historia och språk se Litauen, Litauiska språket och litteraturen och Mytologi. H. A. (K. F. J.) Litauiska språk. Se Lettiska språk. Litauiska språket och litteraturen. Litauiskan hör till den baltiska (l. lettiska) grenen (familjen) af den indoeuropeiska språkstammen; dess närmaste frände är lettiskan (se Lettiska språk). Litauiskan talas, enligt en ungefärlig uppskattning, af högst 2 mill. människor, men åtminstone i Preussen minskas år för år den litauisktalande befolkningen. Det litauiska språkområdet omfattar i våra dagar endast det nordöstligaste hörnet af Preussen, men vida större sträckor af Ryssland, det utbreder sig från östra stranden af Kurisches haft nästan intill Düna, från Kurlands sydgräns till Goldap och nästan till Grodno och Vilna; dock är det äfven på detta område ända till sista tiden nästan uteslutande landtbefolkningen, som talar litauiska. Språkets nuvarande gränser synas tämligen nära sammanfalla med dem, inom hvilka det litauiska folket bodde, då det (på 1000-talet) inträdde i sitt historiska skede, men tidigare sträckte de sig säkert något längre i ö. och s. -- Litauiskan är delad i ett stort antal dialekter; en noggrann gruppering af dessa är svår att genomföra, emedan språket i ryska Litauen är otillräckligt utforskadt, men man plägar skilja mellan den egentliga litauiskan i största delen af både det preussiska och det ryska området och žemaitiska (samogitiska) i nordvästra delen af guvernementet Kovno, hvartill kommer den egendomliga, lettiskt färgade memelska dialekten i nordligaste spetsen af Preussen. De nu existerande huvudskillnaderna mellan litauiskans olika dialektområden framträda redan i de äldsta texterna, och frånsedt förlusten af några arkaismer skiljer sig det nuvarande språket endast föga från 1500-talets. -- Det nu vanligast brukade skriftspråket, representeradt förnämligast af bibelöversättningens språk, är grundadt på de preussiske litauernas sydliga dialekt. Alfabetet är det vanliga latinska, dock har ända till på sista tiden uteslutande användts tysk frakturstil i för folkläsning afsedd litteratur. Beträffande ljudbeteckning och uttal må nämnas: sz (?) l. numera ofta š, resp. ż (ž) beteckna ʃ, resp. ʃ̇; cz (cż, cž) l. numera ofta č betecknar tj-ljud; c (nästan blott i lånord), s, z beteckna resp. ts, tonlöst s och tonande s; v l. w, resp. j beteckna konsonanterna v, resp. j; flertalet konsonantljud kunna uttalas dels 'hårdt', dels 'lent' (muljeradt); det senare uttalet betecknas framför hård vokal (stundom äfven framför ė) med i, t. ex. kiaũlė 'svin', liauras 'lager, laurus', semiù 'jag öser'; y betecknar långt i; [?] och o uttalas som slutet långt e och <o>o; e uttalas öppet (ä); ë, ů (ofta skrifves i stället iė l. ie, resp. uo) ungefär som iḗ, uṓ; ą, ę, į, ų uttalas dialektiskt som nasaleradt a o. s. v. (beroende på, att ett n eller m ursprungligen funnits efter dessa vokaler), men i skriftlitauiskan beteckna de nu vanligt a o. s. v., t. ex. žųsìs 'gås' (jfr tyska gans), rãta ack. 'hjul' (jfr sanskr. rátham ack. 'vagn'). De litauiska vokalernas märkvärdiga accentolikheter (som delvis, direkt eller indirekt, äro en kvarlefva af uråldriga, ja urindoeuropeiska betoningsförhållanden) betecknas -- dock vanligen icke i populära skrifter -- med särskilda tecken, men endast i betonade stafvelser: kort betonad vokal har gravis (`), t. ex. pìlnas 'full', alùs 'öl'; lång betonad vokal har antingen akut ('), då vokalen redan i början af sin uttalstid har maximum af tonhöjd, som sedan aftager (likaså tryckstyrkan), eller cirkumflex (~), då tonhöjdsmaximum faller på slutet af vokalens uttalstid (tryckstyrkan har då två spetsar, en i början och en i slutet af vokalljudet), t. ex. nósis 'näsa', men lõpas 'lapp' (på likartadt sätt förhålla sig ljudgrupperna -- "diftongerna" -- vokal+i, u, l, r, n, m, t. ex. áuksas 'guld', ántis 'and', men raũdas 'röd', añtras 'annan, andre'). -- Accenten är, enligt historiskt gifna regler, rörlig ("fri"), t. ex. rãtas 'hjul', nom. pl. rãtai, ack. pl. ratùs, men stógas 'tak', nom. pl. stogaĩ, ack. pl. stógus; naũjas 'ny', fem. naujà; penkì 'fem', peñktas 'den femte'; esmì, esì, ẽsti, 'jag, du, han är', buvaũ, buvaĩ, bùvo 'jag, du, han var'. -- Ett antal för litauiskan egendomliga drag i ljud- och formläran omnämnes i art. Lituslaviska och Lettiska språket. -- Ordförrådet är starkt uppblandadt med lån från tyska och slaviska (polska, hvitryska, lillryska, storryska), föga från finska språk. -- Hvad i art. Lettiska språk blifvit sagdt om dessa språks stora ålderdomlighet i ljud och former och om den betydelsefulla roll, som de på grund häraf spelat i den jämförande indoeuropeiska språkvetenskapens historia, gäller i all synnerhet om litauiskan; det är ett öfverraskande faktum, att det i lefvande bruk finnes former, som i ålderdomlighet mäta sig med årtusenden äldre homeriska eller vediska och stundom nästan sammanfalla med former, hvilka vi anse oss kunna förutsätta som urindoeuropeiska, t. ex. lit. esmì, ẽsti, 'jag, han är': grek. eimí, estí, sanskr. ásmi, ásti (indoeurop. grundformer: ésmi, ésti); lit. gývas (läs gī́vas) 'lefvande' är ålderdomligare än sanskr. jīvás, lat. vīvus, got. kwius (indoeurop. grundform gᵛiwos); lit. peñktas 'den femte' är ålderdomligare än grek. pe'mptos, lat. quintus, got. fimfta (indoeurop. grundform pénkᵛtos), lit. eĩti 'han går' än sanskr. ḗti och grek. eīsi, lit. sūnùs, gen. sūnaũs (jfr got. sunus, gen. sunaus) än sanskr. sūnúš, gen. sūnóš o. s. v. Den litauiska språkvetenskapen kan sägas börja med jesuiten K. Szvrwids "Dictionarium trium linguarum" (Vilna 1629; po.-lat.-lit.; 5:e tillökade uppl. Vilna 1713, ännu af värde) och