"Clavis linguæ lithuanicæ" (Vilna 1630), hvilka verk afse östlitauisk dialekt; därnäst komma D. Kleins "Grammatica lituanica" 1653 och "Compendium lituanico-germanicum" 1654 samt Chr. Sapphuns "Compendium grammaticæ lithuanicæ" 1673, alla utg. i Königsberg och afseende den preussisk-litauiska dialekten. Viktig för den litauiska accenten är den anonyma (östlitauiska) grammatiken "Universitas linguarum Litvaniæ" (Vilna 1737; se Rozwadowski i "Indogermanische forschungen", bd 7, 1897). Frånsedt en rad äldre och nyare grammatiska arbeten må som de nu viktigaste nämnas: A. Schleicher, "Handbuch der litauischen sprache" (1856--57, I: "Grammatik", II. "Lesebuch und glossar"); F. Kurschat, "Grammatik der littauischen sprache", 1877; A. Bezzenberger, "Beiträge zur geschichte der litauischen sprache", 1877 (om 1500- och 1600-talens språk) och "Litau. forschungen", 1882; A. Leskien och K. Brugmann, "Litauische volkslieder und märchen" (1882; innehåller bl. a, en grammatisk skiss af dialekten i Godlewa samt ordsamling); R. Gauthiot, "Le parler de Buividze", (Paris 1903; om en östlitau. dialekt); andra viktiga grammatiska arbeten äro A. Leskiens "Der ablaut der wurzelsilben im litauischen" (1884) och "Die bildung der nomina im litauischen" (1891). -- Från jämförande synpunkt har litauiskan blifvit behandlad i en stor mängd arbeten alltifrån Franz Bopp intill våra dagar, och i de flesta sammanfattande arbeten öfver indoeuropeisk språkhistoria intager den en framstående plats. En någorlunda användbar litauisk handbok för jämförande språkstudier är O. Wiedemanns "Handbuch der litauischen sprache" (1897; med texter och glossar; syntax saknas); en liknande handbok förberedes f. n. (1911) af A. Leskien. -- En litauisk etymologisk ordbok af A. Bezzenberger väntas utkomma inom kort (som bd 4 af Ficks "Vergleichendes wörterbuch", 4:e uppl.). De främmande orden i litauiskan behandlas af A. Brückner, "Die slavischen fremdwörter im litauischen", 1877, W. Prellwitz, "Die deutschen bestandteile in den lettischen sprachen", 1891. V. Thomsen, "Beröringer mellem de finske og de baltiske sprog", 1890. -- Ordböcker: K. Szyrwid, "Dictionarium etc." (5:e uppl., Vilna 1713; se ofvan); tysk-litauiska och litauisk-tyska ordböcker af F. W. Haack (1730; öfver nya test. och psalmerna), Ph. Ruhig (1747) och C. G. Mielcke (1800: en betydligt tillökad uppl. af Ruhigs verk, med företal af I. Kant); nu viktigast äro G. H. F. Nesselmann, "Wörterbuch der littauischen sprache" (1851), F. Kurschat, "Littauisch-deutsches wörterbuch" (1883) och "Deutsch-littauisches wörterbuch" (1870--74), Antanas Lalis, "A dictionary of the lithuanian and english languages" (2 dlr, Chicago, 1905; litau.-engelsk och engelsk-litau.; viktig bl. a. som upptagande en mängd nybildade litterära ord); M. Miežinys, "Lietuviszkai-latviszkai-lenkiszkai-rusiszkas žodynas" (1894; litau.-lett.-polsk-rysk ordbok); A. Juškevič, "Litovskij slovari (Petersburg 1897 ff.; hittills har d. I, bokstäfverna A--J, utkommit; innehåller ett stort, delvis förut okändt lexikaliskt material efter bröderna Juškevičs uppteckningar). Den litauiska litteraturen. Före 1500-talet torde litauiskan icke ha kunnat i nämnvärd grad komma till skriftlig användning. Dess västra område, intill Memel, råkade tidigt under de tyske ordensriddarnas och därmed det tyska språkets välde. De på det öfriga litauiska området mot medeltidens slut uppkomna statsbildningarna omfattade äfven slaviskt språkområde, så att det litauiska folkelementet ständigt torde ha varit i mer eller mindre stark minoritet, och vid de litauiska furstehofven var ryskan hof- och kanslispråk. Skriftalster på litauiskt språk framträda först med reformationstiden, men för en nationell litteratur fanns det knappast längre någon jordmån, emedan det litauiska folket då led en väsentlig inskränkning i sin politiska själfständighet och, hvad som var ödesdigrare, blef för alltid utstyckadt på olika främmande stater, det sedermera sekulariserade preussiska ordenslandet, Polen och slutligen Ryssland. Till kväfvande af den nationella samhörighetskänslan har dessutom starkt bidragit den religiösa splittringen: de preussiske litauerna indrogos i den lutherska reformationen, hvaremot deras östligare landsmän dels och öfvervägande förblefvo katoliker, dels anslöto sig till kalvinismen. Den litauiska litteraturen har därför ända till våra dagar varit, mer eller mindre direkt, främmande tankar på litauiskt språk. Det enda litterära uttrycket för den nationella anden utgjorde den på muntlig väg fortplantade folkdiktningen (dainos). Först på de allra sista åren har en allmännare nationell väckelse visat sig och därmed också lofvande ansatser till en litauisk nationallitteratur. Den första kända litauiska texten är en kyrklig hymn af Stanislaus Rapagelanus (d. 1545), en af de förste professorerna vid det af hertig Albrecht inrättade universitetet i Königsberg. Därnäst följa M. Moswidius' öfv. dels af Luthers katekes jämte flera psalmer (tryckt i Königsberg 1547), dels af några andra andliga sånger, 1549; den förra skriften meddelar i inledningar, på latin och litauiska, märkliga upplysningar om litauernas då ännu kraftigt fortlefvande hedniska tro och kult. En anonym postilla från 1552 förefinnes blott i handskrift; skriften "Forma chrikstima", en öfv. med kyrkligt innehåll, trycktes 1559. 1579 utkom B. Willents öfv. af Luthers Enchiridion tillika med söndagstexterna af evangelierna och epistlarna, 1589 en psalmbok och 1591 en postilla i 2 bd, båda af Janas Bretkunas (Bretkius, Bretke). Den sistnämnde verkställde också en öfv. af bibeln (afslutad 1590), hvilken dock icke blifvit tryckt: på grundval häraf utgafs 1625 af J. Rhesa psaltaren, men först 1701 utkom nya testamentet i J. Bythners (af Bretkunas' oberoende) öfversättning, som emellertid, då Bythner försökt en otillfredsställande språklig kompromiss mellan Litauens båda hälfter, 1727 ersattes af en ny sådan, och det dröjde ända till 1734--35, innan hela bibeln förelåg i tryck på litauiska, hvilken öfv., ehuru efter senare revisioner, fortfarande är den i preussiska Litauen gällande. -- Detta om det preussiska Litauens äldsta litteratur, som sålunda, frånsedt smärre tryck och Kleins och Sapphuns ofvan nämnda grammatiska arbeten, är af uteslutande religiöst (protestantiskt) innehåll. Äfven det nuvarande ryska Litauens äldsta litteratur är lika öfvervägande religiös, men delad på en katolsk och en kalvinistisk riktning (den senare hade sedan 1500-talets midt fått ej ringa insteg och fasthålles ännu af några församlingar, lydande under den reformerta synoden i Vilna). Den äldsta hithörande