texten är M. Daukszas öfv. 1595 af en spansk, jesuitisk katekes, till žemaitisk dialekt, och en (anonym) ny öfv. 1605 af samma arbete till östlitauisk dialekt. Dauksza utgaf 1599 äfven en postilla (öfv. från polska), på grund af sin dialekt språkligt värdefull. Af jesuiten Szyrwid, hvars språkliga arbeten ofvan omnämnts, finnes en samling predikoutkast, "Punkty kazań", på litauiska och polska (2 dlr, Vilna 1629, 1644). Till den reformerta riktningen höra bl. a. ett samlingsverk af M. Pitkiewicz (Vilna 1598, katekes, sånger, predikotexter m. m., på polska och litauiska) och en större postilla af densamme (Vilna 1600). En reformert bibelöversättning verkställdes, men då tryckningen (i Edinburgh) 1662 fortskridit t. o. m. psaltaren, måste den afbrytas (den polsk-litauiska statens reformerta befunno sig vid denna tid i svårt betryck och fattigdom som en följd af sin anslutning till svenskarna under det föregående svensk-polska kriget). Från och med 1700-talet erbjuder den litauiska litteraturen ett allmännare intresse. Då framträder dess största namn, Christian Donalitius (se denne); hans mästerliga hexametriska skildringar af litauiskt folklif och natur ha bland hans eget folk varit föga kända (senaste ty. öfv. af L. Passarge 1894). Vid samma tid blir det litauiska folkets märkligaste insats i världslitteraturen, dess oerhördt rika folkdiktning, först bekant för den bildade världen. De första profven, några lyriska dikter, som i tysk öfv. meddelades af Ph. Ruhig i hans "Bctrachtung der littauischen sprache", 1745, tillvunno sig strax en beundrande uppmärksamhet bl. a. af sådana litteraturens stormän som Lessing, Herder och Goethe (den sistnämnde upptog i sin "Fischerin" 1782 en daina, "Ich habs gesagt schon meiner mutter"). Daĩnos (sing. dai-nà) är det litauiska namnet på profana dikter; de äro, så långt våra uppteckningar nå, af alldeles öfvervägande lyrisk art, men för öfrigt af den mest skiftande stämning och de mest olikartade motiv; af äldre underrättelser vet man emellertid, att det urspr. funnits dainos äfven af episk art (hjältedikter). Den jämförande folkloristiken och många dikters miljö bevisa, att daina-diktningen har urgamla traditioner. Deras poetiska värde är mycket olika; jämte verkliga pärlor finnas många illa medfarna och till innehållet underhaltiga diktalster. Dainos voro urspr. oskiljaktigt förbundna med sång, på oräkneliga melodier, delvis af originell skönhet, de flesta i vemodig mollton och långsam rytm. Utomordentligt stora dainasamlingar äro publicerade, bl. a. af L. J. Rhesa, "Dainos oder litau. volkslieder", 1825 (med öfv.; ny uppl. af F. Kurschat, 1843); af S. Stanewicz 1829; Nesselmann, "Litau. volkslieder", 1853 (med öfv. och kritisk behandling); af bröderna Juškevič, "Liëtùviškos Dájnos". Kasan 1880--82 (3 bd, 1,569 sånger), och Liëtùviškos svotbinés dájnos", Petersburg 1883 (1,100 bröllopskväden); Leskien och Brugmann, "Litau. volkslieder und märchen", 1882, m. fl. Tillhörande melodier ha utgifvits bl. a. af C. Bartsch, "Dainu balsai, melodien litauischer volkslieder mit textübers." (2 bd, 1886--89). och i Krakauakademiens skrifter 1900 (efter bröderna Juškevičs uppteckningar); jfr L. Nast. "Die volkslieder der litauer inhaltlich und musikalisch" (1883). Några prof i Kurschat, "Gramm. d. lit. sprache". Bland 1800-talets författare förtjäna främst att nämnas S. Dowkont (f. 1793, d. 1864), en produktiv prosaförfattare i nationell anda (hans hufvudverk behandlar det gamla Litauens religions- och kulturhistoria, på žemaitisk dialekt); den patriotiske prosatören M. K. Wołonszewski (d. 1875, hans hufvudverk om stiftet Žemaitens historia); F. Kurschat (d. 1884, preussisk-litauer), framstående litauisk språkforskare (se ofvan), utgifvare af en reviderad uppl. af nya testamentet och andra kyrkliga arbeten samt af den religiös-politiska veckoskriften "Keleiwis" (Vandraren); den talangfulle R. Jacoby (d. 1881, af tysk släkt); skalden A. Baranowski (professor i Petersburg, d. 1902 som biskop i Seiny), äfven betydande litauisk språkforskare; m. fl. Det sista halfseklet kännetecknas, i motsats till föregående tider, af en alltmer växande nationell själfkänsla och nationell kultursamhörighet, gynnad af tidehvarfvets allmänna tendens åt detta håll, af stigande folkbildning och politisk agitation, men i all synnerhet af ett par säregna förhållanden, nämligen dels det i litauernas ögon smickrande studium af deras språk och folkdiktning, som alltifrån A. Schleichers tid, på 1850-talet, bedrifvits på ort och ställe af en lång rad af Europas förnämsta språkmän, dels och framför allt den återverkan, som de många litauiske kolonisterna i Nord-Amerika utöfvat på sitt gamla hemland. Sammanslutna till lifaktiga landsmansförbund, ha de frambragt en ansenlig litauisk-amerikansk litteratur af starkt målmedveten nationell-politisk tendens, hvilken litteratur de lika målmedvetet utbreda bland de hemmavarande. Genom samverkan af den litterata intelligensen där borta och hemma har skapats en litteratur, som åtminstone genom sitt omfång och sin mångsidighet verkar imponerande: skönlitteratur af alla arter (naturligtvis mest öfversättningar, från Aischylos till Byron och Maeterlinck), praktisk och vetenskaplig litteratur från alla vetandets områden o. s. v. Den periodiska pressen företrädes fylligt af flera tiotal tidningar och tidskrifter (frånsedt de litauisk-amerikanska), trots den ryska censurens hämmande band; bland de senare kunna framhållas "Auszra" (Morgonrodnaden; utg. i Tilsit, fr. 1883), "Draugija" (Samhället, för litteratur, undervisning och politik, utg. i Kovno), "Lietuviu tauta" (Litauiska folket, utg. i Vilna) m. fl. Litauiskan, förut beundrad blott för sin ålderdomliga och formellt smidiga och rika byggnad, har hastigt utvecklat sig till att också fylla ett modernt kulturspråks viktigaste uppgifter. Hvad åter kvaliteten af denna alstring angår, torde den sällan nå längre än till ett mer eller mindre osjälfständigt reproducerande eller en populärt undervisande nivå, och intet nyare författarnamn synes, rent litterärt sedt, hittills ha höjt sig mycket öfver mängden. Bland de mera betydande nämnas J. Bassanowicz (f. 1852; etnografisk och historisk samlare och utgifvare, journalist), M. Jankus (f. 1858), J. Szliupas (sedan 1885 verksam i Amerika) m. fl. -- Litauiska krestomatier. A. Schleicher, "Handbuch" (se ofvan), E. Wolter, "Litovskaja chrestomatija" (Petersburg 1901--04), A. Kurschat, "Litauisches lesebuch" (Tilsit 1911 ff.), Bezzenberger, "Litauische und lettische drucke des 16. und 17. jahrhunderts" (I--IV, Göttingen 1874--84). Jfr "Mitteilungen der litauischen literar.