789 Litiumfluorid-Litofani 790 i flera mineral från Utö järngrufva. Sedermera har man funnit, att litium är ett mycket allmänt utbredt ämne, ehuru det nästan alltid förekommer i mycket små mängder. Så har man anträffat litium i en mängd mineral, t. ex. i petalit, lepidolit och turmalin, i mineralvatten, i växters aska, särskildt i tobaksaska o. s. v. Själfva metallen erhålles genom elek-trolys af klorlitium, löst i pyridin, aceton eller butylalkohol, hvarvid man använder en platina-, aluminium- eller järnkatod. Man erhåller då litium i silfverhvitt, glänsande tillstånd, som anlöper hastigt i luften med gul färg. Metallen är mycket lätt (dess specifika vikt är 0,59), är hårdare än natrium, men mjukare än bly, är seg och kan utdragas till tråd. Litiums smältpunkt ligger vid 186°. Det har ännu ej lyckats att destillera metallen. Det kemiska tecknet för detta grundämne är Li, atomvikten är (enligt 1911 års atomviktstabell) 6,94. - Litium- 0 x i d, Li2 O, är ett hvitt pulver, som erhålles genom glödgning af karbonatet; den motsvarar alkalioxi-derna och bildar liksom dessa med vatten ett hydrat, Li O H. L i t i u m h y d r a t e t förenar sig med syror till salter, bland hvilka följande må nämnas: 1 i t i u m k l o r i d 1. klorlitium, Li Cl, och l i t i u in n i t r a t, Li N03, mycket hygroskopiska, färglösa salter. - Litiumfluorid, Li FI, är löslig i vatten liksom fluorkalcium; normalt litium fosfat, Lia P04 +YsHo O, mycket svårlösligt, bildas, när lösningar af litiumsulfat och dinatriumfosfat sammanblandas, äfven l i t i u Bikarbonatet 1. lition (lithion), är mycket svårlösligt i rent vatten, lättare i vatten mättadt med kolsyra, hvarvid surt karbonat bildas. Detta användes som medel mot gikt och urinsten, emedan urinsyrans litiumsalt är mindre svårlösligt än urinsyrans öfriga salter. Litiumföreningar färga lågan intensivt karminröd; i spektroskopet iakttager man 2 karakteristiska linjer, en röd och en gulröd. Jfr Litium-salter. P. T. C. (H. E.) Litiumfluorid, kem. Se Litium. Litiumfosfät, kem. Se L i t i u m Litiumhydrät, kem. Se Litium. Litiumkarbonät, kem. farm. Se Litium och L i t i u ni s a 11 c r. Litiumklorid, kem. Se Litium. Litiumniträt, kem. Se Litium. Litiumoxid, kem. Se Litium. Litiumsalicylät, kem. farm. Se Litiumsaltcr. Litiumsalter, farm. med., företrädesvis det offi-cinella litiumkarbonalet. Carbonas lithicus. och lilmmsalicylat. har man försökt som läkemedel i afsikt att upplösa uratstcnar (uratcr 1. urinsyrado salter) i njurarna eller blåsan äfvensom urataflag-ringar i kroppen vid gikt. Litiumbehandlingen grundade sig på den erfarenheten, att urinsyradt litium var jämförelsevis lättlösligt i vatten. De hvita, kri-stalliniska salterna intogos lösta i riklig mängd vatten. Emellertid har en lösning af något större, fasta uratstenar i regel ej kunnat på detta sätt åstadkommas, emedan i den vätska, hvari lösningen skulle ske, alltid finnes koksalt närvarande, som betydligt försvårar processen. Däremot kunna litiumpreparat likasom andra alkaliskt reagerande salter motverka ytterligare afsättning af uratkonkrement och väl äfven upplösa sådana, som bestå af smärre sten-fragment, sammanhållna af lösare, organisk binde-massa. Till behandling af gikt har man bl. a. sam- manfört citronsyradt litium och kinasyra till preparatet urosin. Det företräde, som man en tid till-skrifvit litiumsalterna framför andra alkaliskt reagerande alkalisalter vid här nämnda åkommor, har icke vunnit bekräftelse. Vissa hälsokällors vatten, såsom Redrutte i Cornwail, S-c Nectairc, Salzschlirf, Elster - äfven Baden-Baden, Durkheim, Homburg. Kissingen m. fl. - innehålla små mängder litium-salt, hvarför de druckits kurmässigt vid gikt; deras värde torde dock icke i någon öfvervägande grad bero på l it i u ni saltets närvaro. C. G. S. Litke, F e d o r P e t r o v i t j, rysk amiral, forskningsresande, f. 1797, d. 1882, deltog i en världs-omsegliug ombord på korvctten "Kamtjatka" (i sällskap med den blifvande arktiske forskaren baron F. P. Wrangel) och fick 1821 i uppdrag att undersöka Novaja Zemljas stränder, hvarjämte han utforskade andra kuststräckor vid Hvita hafvet. Denna resa är skildrad i Tjetyrechkratnoje pidesjestvie v' Siee-vernyj Ledovilyj okean v 1821-24 rj. (1828. tysk öfv. af A. Erman 1835). 1826 företog han en tredje världsomsegling, på korvetten "Senjavin", och kartlade stora kustremsor vid Berings haf. Redogörelsen därför publicerades i ett lärdt verk 1835-36. Dessutom författade han en mängd afhandlingar om sina experiment och observationer rörande temperatur, magnctism. pendelsvängningar m. m., delvis i samarbete med den ryske akamedi-kern E. Lcntz och prof. G. G. Hällström i Helsingfors. Han stiftade det ryska geografiska sällskapet 1845 och blef 1864 president i ryska vet. akad. A-d J. Litle, Jon Jon sen, dansk adelsman, d. 1307, tillhörde på m"-dornot Skjalm Hvidcs ätt och var 1262 gjaldkcrc i Skåne, där han på Erik Klippings vägnar for hårdt fram mot ärkebiskop Jakob Er-landsöns anhängare. Han var sedan den tiden en af konungahusets trognaste män och viktigaste råd-gifvare samt tog mycken del i danahofven 1282-86: han var 1298 en tid drots och drös; 1303 på sin höga ålderdom (öfver 70 år gammal) till Rom för att få en afslutning på den långa tvisten med ärkebiskop Jens Grand. E. Ebs Litocy'st, löt., cell, innehållande en cystolit (se d. o.). Litofäger (af grek. lifthos. sten, och fa(jélrn. äta) kallas sådana musslor (lamellibranchier), hvilka ha förmåga att borra sig i sten, såsom hafsdadeln (lAlhodonms daclylus) eller borrmusslorna (Pholadi-da?) o. a.; vidare många andra djur, t. ex. somliga sjöborrar, som genom syreafsöndring upplösa stenen och då tränga sig in i densamma. Litofan? (af grek. lifthos, sten, och fano's, genomskinlig), skifva af hal f genomskinligt biskviporslin, i hvilken äro inpressade figurframställningar o. d. p-i sådant sätt, att. när skifvan hålles upp mot ljuset, do tunna ställena visa dagrarna, de halftjocka mel-lantonerna och de tjockaste de djupa skuggorna. Verkningen är ungefär densamma som af en tusch-teckning, en akvatinta- eller svartmanersgravyr. Litofanicrna kommo i bruk i Berlin under förra hälften af 1800-talet och voro en tid mycket använda som lamp- och ljusskärmar eller fönsterprydnadcr. Figurframställningarna återgåfvo vanligen kända och populära konstverk, äldre såväl som nyare. En liknande verkan kan åstadkommas genom pressning eller annan mekanisk bearbetning af pappersmassa. TJpk.*