795 Litopon-Litorinahafvet 79G Litopon (G r i f f i t h s hvitt) är en hvit målarfärg, bestående af bariumsulfat och zinksulfid, som man framställer genom att fälla en lösning af zink-vitriol med svafvelbariumlösning. Fällningen tvättas, torkas, försättes med salmiak (3 proc.) och glödgas utan lufttillträde. Sedan hålles massan ännu varm i vatten, torkas ånyo och males. Genom denna glödg-ningsprocedur höjes produktens täckkraft. Litopon utmärkes framför blyhaltiga hvita färger genom hållbarhet mot vätesvaflehaltig luft och genom ogiftighet. E-t N-n. Litopterna, zool. Under denna benämning har man sammanfattat ett antal hofdjur ur Syd-Amerikas tertiära aflagringar, hvilka djur i mycket påminna om Perissodactyla. Dock stå de lägre än dessa, i det hjärnskål och hjärna äro mindre, tandkronorna enklare o. s. v.; men dessutom finnas bland Utopierna också egendomligt differentierade former. Tårnas antal växlar från o till l; den tredje tån är alltid symmetriskt byggd. Tandsystemets främre del är ofta tillbakabildad. Några afkomlingar i nutiden ha litopterna ej efterlämnat. L-e. Litoräl (af lat. lilus, genit. fiLoris, strand), ycol., tillhörande kusten, benämning, som användes för att beteckna geologiska företeelser eller aflagringar, hvilka försiggått eller ega ruin vid eller i närheten af en kust, till skillnad från sådana på djupare vatten. E. E. Litoräle (Kustlandet), benämning på ett af flera "kronland": furstgrcfskåpet G ö r z och G r a-d i s c a, niarkgrefskåpet I s t r i e n samt staden Trieste med område, bildadt ståthållarskap i den österrikisk-ungerska monarkien. Det har en areal af 7,973 kvkm., hvaraf på Görz och Gradisca 2,927, på Istrien 4,951 och på Trieste 95 kvkm. med 894,457 inv. (1910). Benämningen Kustlandet är visserligen icke officiell, men allmänt bruklig. Ehuru hvart och ett af de olika förvaltningsområdena har sin egen representation, styras de af ön gemensam ståthållare, som residerar i Trieste. Af befolkningen äro 47,i proc. italienare, 29,9 proc. slovcncr (mest i Görz), 20,2 proc. serbokroater (mest i Istrien) och endast 2,? proc. tyskar. J- l?- N- Litorälzon (se L i t o r a 1). 1. Geoyr. och gcol., det område af ett lands kuststräcka, som vid flodtiden är betäckt af hafvet, vid cbbcn däremot visar sig som land. - 2. Zool. och bot., den del af haf-vets djur- och växtlif, som utvecklas och trifves företrädesvis inom ett bälte emellan högsta och lägsta vattenståndet vid ebb och flod. 1. J- F. N. 2. L-o. LitoreMla ju'ncea, Strandpryl, l-ol., en helt liten, glatt, på öfversvämmade stränder och i vattenbrynet växande ört med ensamma, brunaktiga, lång-skaftado hanblommor med fyra långsträngade ståndare, som i knoppen äro invikta. Honblommorna, vanligen två tillsammans, äro gömda bland de syl-lika, i knippen eller rosetter samlade bladens baser. Märkena äro framskjutande, håriga. Denna lilla egendomliga ört, som hör till fam. Plantaginacece, förekommer mera sällsynt i Sverige, från Skåne till Uppland. O. T. S.* Litorina (L i 11 o r i n a). zool Se B l ö t d j u r, sp. 827, och Litorinahafvet. Litorinagräns. Se Litorinahafvet. Litorinahafvet, geol, benämning på det haf, som under större delen af postglaciala tidens senare hälft upptog det baltiska bäckenet. Det samtidiga Väster- hafvct kallas Tapeshafvet (se nedan), och båda benämnas stundom Postglaciala hafvet. Det baltiska Litorinahafvet aflöstes af Limnseahafvet (se d. o.). På grund af den postglaciala landsänkningen (se Nivåförändringar), som genom Öresund och Belten bragte det förut afspärrade öster-sjöbäckenet i förbindelse med Kattegatt och Nordsjön, förvandlades Ancylussjön (se d. o.) till ett inhaf. Dettas vatten var vid tiden för Litorinahafvets största utbredning ungefär dubbelt saltare än den nutida Östersjöns innanför Gottland, hvilket framgår bl. a. däraf, att den vid vår västkust vanliga strandsnäckan Jjilorina litorea (fig. 1), som nu ej träffas i Östersjön innanför Eugen, samt Litorina rudis var. Fig. 1. Litorina litorea. Fig. 2. Litorina rudis var. tembfosa. (cncbrosa (fig. 2), som nu upphör vid Bornholm, då kunde lefva ända upp i Bottcnhafvct, den senare ända vid Haparandas breddgrad. Det är efter dessa snäckor, som benämningen Litorinahafvet uppkommit. 'Mylilus edulis, Tellina baUica. Cardiinn edule m. fl., hvilka äfven träffas i denna tids aflagringar kring Östersjön, hade då större utbredning norrut, hvarjämte de voro kraftigare utbildade än nu. Eftersom landet låg lägre än nu, bredde Litorinahafvet ut sig öfver stora delar af de lägre områden, som nu äro Fig. 3. Kartskiss, visande Litorinabafvets (vid Kattegatt Tapeshafvets) största utbredning. (Det prickade utmärker land, hvaraf det tätare Fennoskandias urbergsområde, det glesare områden med yngre geologiska system.) Isobaserna ange den olikformiga landhöjningens belopp (i meter) efter Litorina-Tapeshafvens maximiutbredning. land i mellersta. Sverige o. s. v., och gränsen för den dåtida Östersjökusten, när hafvet hade sin största utbredning, L i t o r i n a g r ä n s e n, ligger