797 Litorinalera-Litterat 798 kring Bottcnhafvct (där förändringen har varit störst), mer än 100 meter öfver hafsytan. Från detta område ränker sig gränsen såväl norr- som söderut, men ligger ännu i Uppsalatrakten vid pass 70 och vid Stockholm omkr. 60 m. ö. h., så att Uppland, Södermanland samt de lägre delarna af Närke, Västmanland, Östergötland o. s. v. till stor del voro betäckta af hafvet, hvilket äfven var fallet med Finlands kustområden. Mot s. blir skillnaden mellan då och nu allt mindre och är i sydligaste Sverige inskränkt till ett minimum. Äfven på västkusten stiger gränslinjen lör det samtidiga hafvet norrut, så att den vid gränsen mot Norge befinner sig på 60-70 m. höjd. Som Jylland låg lägre och Limfjorden bildade ett bredt sund, hade Nordsjöns salta vatten friare tillträde till västkusten, hvars niolluskfauna var betydligt rikare på arter än den dåtida Östersjön och hade ungefär samma prägel som den nutida Nordsjöfaunan, dock med några andra arter (särskildt Tapcs decussatus), som tyda på en något högre temperatur. Detta haf benämnes därför, som nämndt, T a p e s h a f v e t. Litorina-Tapeshafvets maxhniutbrcdning (se fig. 3) sammanfaller ungefär med slutet af den äldre nordiska stenåldern ("kjökkenmöddingstiden''' i Danmark), som förläggcs 6,000-7,000 år tillbaka i tiden. Enligt en del forskares mening inträffade den postglaciala tidens temperatur-optimum kring Litorinahafvets maximiutsträckning, enligt andra iScrnander m. fl.) senare. Hassel, ek m. fl sydliga växter och äfven djur nådde då sin nordgräns i Fcnnoskandia. Af det postglaciala hafvets aflagringar (skalbankar, strandgrus, lera, gyttja och sand) är i synnerhet leran af betydelse. Denna lera, som i östra Sverige af geologerna benämnes litorinalcral. öster-sjö l c r a samt i västra Sverige stundom N o r d-sjölcra, har stor utbredning inom Upplands, Södermanlands, Västmanlands, Närkes och Östergötlands lägre delar och bildar en god åkerjord. Den har ofta till underlag ishafslera. Benämningen åkerlera, som länge användts för densamma, är numera mindre lämplig, sedan det visat sig. att under samma benämning äfven kommit att ingå en del ancyluslcra samt vittrad ishafslera. (En närmare karakteristik af Litorinahafvet s. str. lämnas i H. Munthe, "Prc-liminary report ön the physical ffcography of the Litorina-sea", i "Bull. Gcol. inst. of Upsala", vol. 2, 1894). Jfr K v ar t är p er i oden. A. (J. X. (II. M-e.) Litorinalera, L i t o r i n a s ä n k n i n g, L i t o-r i n a t i d. Se L i t o r i n a h a f v e t. Litosfär (af grek. li'thos, sten, och sfdirra. klotK stundom använd benämning på själfva den fasta, af bergarter bestående jordkroppen som helhot betraktad, eller själfva bergytan af jordklotet, till skillnad från hy d r o s f ä r en, vattenomhöljet, och a e r o-sfären (atmosfären), luftomhöljet. E. E. Lito'stroton. Se G a b b a t a och Jerusalem, sp. 1369. Litota'mnier, bot. Se K a l k a. l g c r. Lito'tes (grek.), ret., enkelhet, en s. k. talfigur, som består däri, att man uttrycker sig på ett mildare sätt, än man menar. Företrädesvis sker detta genom en nekande omskrifning, t. ex. '"''icke vackert" i st. f. "fult". Jfr Eu f e ni i sm. Utotlibf, med. Se L i t o t r i t i. Litotomi (af grek. U'tlws, sten. och törne t snitt), med., stenkrossning (se d. o.). Litotrit! (af grek. lifihos, sten, och lat. le'reret krossa) 1. Litotlibi (af grek. thWbéln, krossa), med. Se Stenkrossning. Lftovel, stad. Se Litt au. Lits, sjöv., band af trä, rotting, metall eller tågvirke, som är fäst i ett segel och omsluter en mast, stång, bom, gaffel, rå, stag eller lejdare. Litsa, sjöv., medelst litscr, garn eller linor fästa ett segel (se fig.) vid ett rundhult, ett stag eller en lejdare. Skall seglet förbli fast på sin plats, användes garn eller lina; skall det "löpa" på rund-hultct eller lejdaren, användes "litscr''. Jfr Lits. L. n.* L.itslena, socken i Uppsala län, Trögds härad. 6,391 har. 1,021 inv. (1910). L. utgör ett konsist, pastorat i Uppsala stift, Trögds kontrakt. Litsälfven. Se I n d al sä l f v e n. Litt., förkortning för lat. liltera (se d. o.). Li'tta, P o m p e o, grefve, italiensk militär och släktskildrare, f. 27 sept. 1781 i Milano, d. där 17 aug. 1852, tog under de napoleonska krigen anställning som simpel soldat, tjänade sig småningom upp till artillerikapten och lämnade 1814 krigstjänsten för att egna sig åt historiska cch gcncalogiska studier. Under upproret i Milano 1848 utsågs han af den provisoriska regeringen till krigsminister och befälhafvare för Milanos nationalgarde, men kunde på dessa poster föga uträtta. L. har i Famiglie celebre (Vltalia (142 häften, 1819-52). åstadkommit ett genom tillförlitlighet och goda karakteristiker monumentalt biografiskt verk. L. medhann själf att skildra 53 familjers historia; arbetet har sedermera fortsatts af Passerini, Odorici och Stefani och omfattade 1899 188 häften, skildrande inemot ett åttiotal familjers historia. V. S-s. Littau (tjech. Litovel), stad i Mährcn, vid March. 4,633 inv. (1900), mest tjcchcr. Realskola. Flera fabriker, besökta marknader. J- F. X. Li'ttera (L 11 e r a), plur. l i t t e r oe (pluralen betyder ofta "bref"), lat., bokstaf - L. a s p i r a, t a, språkv. Se A sp i r a t a. - L. c a n in a. Se R. - L i 11 e r ;c a v o c a t ö r i M\ Se Krig, sp. 1287. - L i 11 e r se ene y'c l i c ae. Se E n c y k-1 i k a. - L i 11 e r ue f o r m ä t ae, "efter formulär uppsatta bref". Se E p i s t o l se f or m ät ön. Litterär (L i t er se). Se Littera. Litteräl (se Littera), bokstaflig. Litterälkontrakt (jfr Littera). Se Af t a I, sp. 301. LPttera scri'pta ma'net, lat., den skrifna bokstaf ven förblifver, hvad man skrifvit är mera bindande än det muntligen fällda ordet. Litterät 1. Liter a t (lat. Utter ätus), som har gjort lärda studier, akademiskt bildad; äfven i bet.: