som sysslar med litteratur, skriftställare. - Litterat rådman. Se Rådman. - Jfr Illiterat. Litteratur (Literatur; lat. litteratura, bokstafsskrift, språkkunskap, af littera, se d. o.), sammanfattningen af alla i skrift eller boktryck föreliggande vittnesbörd om människosläktets andliga begåfning och bildning (världslitteratur); sammanfattningen af ett lands, ett folks, ett tidehvarfs litterära alster. Till litteraturen räknar man ofta äfven sådana resultat af mänsklig själsverksamhet som folkvisor, sagor o. d., ehuru de upptecknats i skrift först efter lång tillvaro som muntlig berättelse, recitativ eller sång. - Ett folks nationallitteratur innefattar de på inhemskt språk författade alster, i hvilka folkets egendomlighet fått ett mera klart och märkligt uttryck. Nationallitteraturen sammanfaller alltså i det närmaste med nationens vitterhet (skönlitteratur l. litteratur i inskränkt bemärkelse). Till nationallitteraturen räknas vanligen äfven talarkonstens och historieskrifningens samt populärvetenskapliga alster, medan skrifter tillhörande öfriga vetenskapsgrenar och strängt vetenskapligt skrifna verk afgjordt falla under facklitteraturen. Man plägar indela litteraturen äfven på andra sätt, såsom efter tidehvarf och folkstammar, eller, med hänsyn till formen, i de två stora områdena poesi och prosalitteratur. F. ö. finnes en brokig mängd underafdelningar och specialområden, t. ex. landtbruks-, tidnings-, memoar-, uppbyggelselitteratur. Starkare än någonting annat har boktryckarkonsten banat väg för litteraturens nuv. omfattning och makt. I litteraturen har den historiska forskningen sin viktigaste källa. Och liksom litteraturen sprider ljus öfver det förflutna, ger den en trogen, om också icke fullständig, afspegling af samtiden samt företecknar och formar dragen af den tid, som kommer. Jfr artiklarna om de olika språkens litteraturer, Litteraturhistoria och Litteraturvetenskap. Litteraturbladet, tidskrift, som 1838-40 utgafs af E. G. Geijer (se d. o., sp. 859). Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning, månadsskrift, som utkom i Finland på svenska språket 1847-63. Tidskriften utgafs först under E. Lönnrots namn, men redigerades af J. V. Snellman (med undantag af 1850-54, då den redigerades af S. G. Elmgren) och var afsedd att utgöra ett organ för hans uppfattning af litterära, politiska och ekonomiska frågor. Bidrag lämnades af många bland Finlands mera framstående författare. Såväl i litterärt som i allmänt medborgerligt afseende utöfvade denna publikation ett höjande inflytande på Finlands bildade allmänhet. M.G.S. Litteraturhistoria, en vetenskaplig framställning af litteraturens utveckling, en gren af den andliga kulturens historia. Strängt taget borde den ju omfatta all litteratur, fackvetenskaplig såväl som allmänfattlig, och vara äfven lärdomshistoria; i detta omfång har den ock fattats bl. a. af skildrare af de antika folkens litteratur, hvilken ju föreligger afslutad; äfven enstaka nyare litteraturhistoriska verk (t. ex. Petersens och Hansens danska litteraturhistorier, Schücks "Svensk literaturhistoria", Schücks och Warburgs "Illustrerad svensk litteraturhistoria") behandla tillika landets vetenskapliga litteratur med större eller mindre utförlighet, åtminstone för äldre tider. Emellertid fattas vanligen begreppet litteraturhistoria i en mera inskränkt betydelse, d. v. s. som historien om olika folks nationallitteratur, vare sig enstaka eller samfälldt; nationallitteraturen åter anses omfatta de litterära alster, i hvilka en nations egendomligheter företrädesvis göra sig gällande och kunna komma en större del af nationen till godo; i främsta rummet hvad man hos oss plägar kalla vitterhet, d. v. s. alla alster af diktkonst på vers eller prosa samt äfven annan litteratur, som på grund af innehåll och framställningssättets art är lättare tillegnad. Urspr, var litteraturhistorien en del af den klassiska filologien; redan under den alexandrinska tiden finnas ansatser i bibliografiska notiser och meddelanden, rörande författare och deras verk; under renässansen fortsattes bearbetandet af den klassiska litteraturen; den klassiska filologien behandlar den alltjämt mest ur synpunkten af att åstadkomma en handbok med nödiga litterära notiser, äfven om mera historiska synpunkter gjorts gällande, såsom redan i Wolfs undersökning "Prolegomena ad Homerum" (1795). Af de moderna folkens litteratur behandlades tidigt den italienska, då man redan kort efter Dantes död egnade kommentarer åt "Divina commedia". Studiet af den moderna litteraturhistorien skedde f. ö. mycket sparsamt och länge nog i den klassiska litteraturhistoriens spår, var till god del begränsadt inom ett visst språks område och behandlade icke olika språkområden hos samma folk; exempelvis skildes inom medeltids- och renässanslitteratur folkspråkets från den samtida latinska. F. ö. sysslade i äldre tider historien om de moderna folkens litteratur företrädesvis med lärdomshistorien, under det man mindre uppmärksammade skönlitteraturen. En storslagen yttring af en dylik filologisk lärdomshistoria är den af benediktinmunkarna i La congrégation de S:t Maur utgifna "Histoire littéraire de la France", som började utkomma 1735 och hvaraf ett trettiotal volymer (till omkr. år 1300) utkommit. Under upplysningstiden börjar emellertid intresset för den sköna litteraturen göra sig gällande, och de lärda biografierna vika för vältaliga "éloges", byggda närmast på den franskklassiska estetikens smakuppfattning. En nyare tid inaugureras för litteraturhistorien mot slutet af 1700-talet i Tyskland, dels genom Herders uppsatser om folkpoesien och hans häfdande af det relativa värdet hos olika folks och olika tiders litteratur i motsats till upplysningstidens ensidiga uppfattning, dels genom vissa litteraturhistorikers, särskildt nyromantikernas, filosofiskt estetiska undersökningar. Nu utkommo Bouterweks "Geschichte der neueren poesie und beredsamkeit" (1801-19), där en viss historisk utvecklingsprincip göres gällande, samt F. Schlegels "Geschichte der alten und neueren literatur" (1812), i hvilken den filosofiska konstruktionen tvingar litteraturen ned i sin Prokrustessäng; många fina enskilda litteraturhistoriska undersökningar härröra f. ö. från den nyromantiska skolans adepter, och A. W. Schlegel gaf i sina föreläsningar öfver dramatisk konst och litteratur (1805-11) en sammanfattande skildring af en hel litteraturarts utveckling. Den första utförligare framställningen af världslitteraturen gafs f. ö. samtidigt af den berömde orientalisten och bibelkritikern J. G. Eichhorn (6 bd, 1805-13). Den filosofiska konstruktion, som är skönjbar hos de nyromantiske litteraturhistorikerna, fortsattes inom den hegelska skolan, där man var