angelägen att påvisa den historiska utvecklingens lag enligt det hegelska schemat, och särskildt var K. Rosenkranz i sin "Die poesie und ihre geschichte" (1855) målsman för denna teori. Enligt denna uppfattning blef också litteraturhistorien under en god del af 1800-talet vid universiteten docerad som tillämpad filosofisk estetik. Man finner äfven, att den estetiska systematiken spelar en icke lycklig roll i kommenterandet exempelvis af Shaksperes verk (Ulrici, Gervinus, Kreyssig). Nya synpunkter börja emellertid göra sig gällande; Sainte-Beuve söker förklara litteraturen ur de historiska tidsfenomenen och är därtill grundläggare af den psykologiska litteraturhistorien och litteraturkritiken; ur hans skola utgår H. Taine, som - tillika elev af Montesquieu - ser litteraturen företrädesvis som en produkt af rasen och härvid på sitt vis "konstruerar". En mycket betydande insats i litteraturhistorien gjorde tysken H. Hettner, särskildt genom sin viktiga "Litteraturgeschichte des XVIII, jahrhunderts" (1856-70), som på historisk grundval, men tillika med filosofisk insikt, tecknar upplysningslitteraturens utveckling i dess gång från England till Frankrike och Tyskland, utmynnande i detta lands klassiska period; litteraturen ses här i sitt samband med hela kulturens utveckling som en del af den allmänna kulturen. Delvis anlagd efter samma plan är dansken G. Brandes' - lärjunge af Taine - bekanta "Hovedströmninger i det nittende aarhundredes litteratur" (1873-90), hvarvid emellertid det psykologiskt personliga elementet mera gör sig gällande, stundom i polemisk riktning. (Andra danska litteraturhistoriker äro V. Vedel, J. Paludan och V. Andersen.) I Tyskland har litteraturhistorien alltmera tagit en filologisk karaktär i samband med studiet af de olika ländernas språk, och särskildt odlas den tyska litteraturhistorien som en gren af germanistiken (W. Scherer, E. Schmidt, J. Minor, Rich. M. Meyer m. fl.); dock har på sistone äfven mera filosofisk-historisk strömning framträdt (med Dilthey, Geiger och Walzel). I Frankrike förenade G. Paris språkforskarens och litteraturhistorikerns egenskaper, under det att på sista tiden en mera idéhistorisk riktning med F. Brunetière och hans skola (Lanson, Texte o. a.) tagit väldet. Bland nyare engelska litteraturhistoriker märkas Dowden, Saintsbury, Gosse och amerikanen Beers, bland holländska Jonckbloet och ten Brink, bland italienare De Sanctis, Pio Rajna o. a. Alltjämt göra sig olika strömningar gällande inom litteraturhistorien, allteftersom hufvudvikten lägges på det rent historiska, det biografiskt bibliografiska, det språkligt stilistiska eller det filosofiskt estetiska elementet. Här i Sverige var den tyskfödde J. Schefferus den förste, som författade ett lärdomshistoriskt verk, det postuma "Suecia literata" (1680); senare tillkommo författarlexika och bibliografiska verk. Ett värderikt förstlingsarbete på den svenska litteraturhistoriens område var A. A. von Stiernmans "Tal om de lärda vettenskapers tilstånd i Svea rike under hedendoms och påfvedöms tiden" (1758),och en mängd skrifter utkom på lärdomshistoriens områden af lärda samlare under 1700-talet; J. H. Lidén gaf 1764-72 ett antal meddelanden om våra skalder i "Historiola litteraria poëtarum suecanorum". Smärre ansatser till teckning af vår litteraturs historia ur skönlitterär synpunkt gjordes af Dalin (1755), Leopold (1799) och I. R. Blom (1809). Det första mera betydande arbetet i svensk litteraturhistoria var Hammarskölds "Svenska vitterheten" (1818-19; ny uppl. af Sondén 1833), ett banbrytande arbete af obestridligt värde trots en mängd detaljfel och sin ofta ensidigt polemiska karaktär. En annan nyromantiker, Atterbom, gaf i "Svenska siare och skalder" (1841-55; ny uppl. 1862-63) en följd mästerligt skrifna lefnadsteckningar och litterära karakteristiker, ofta byggda på förstahandsmaterial och utmärkta för sin poetiska uppfattning, men tyvärr återgifvande bref och dikter i förskönad och förbättrad form; han började också en den allmänna "Poesiens historia", P. Wieselgrens "Sveriges sköna litteratur" (1833-49) är ett magasin af rikhaltiga uppgifter, ofta nyckfullt systematiserade; K. J. Lénström skref bibliografiska arbeten; B. E. Malmströms postumt utgifna föreläsningar "Grunddragen af svenska vitterhetens historia" (1866-68) lida af brister i forskningsarbetet och ensidighet i bedömandet bl. a. af nyromantiken, men utmärkas för många fina estetiska utredningar och klarsynta omdömen; polemiska mot fosforismen och Geijer äro ock A. Fryxells "Bidrag till Sverges litteraturhistoria" (1860-62); 0. P. Sturzenbeckers "Grupper och personnager" (1861) äro liffulla kåserande karakteristiker öfver 1800-talets författare. Enstaka litteraturhistoriska arbeten ha utgifvits af Beskow, Böttiger, Nyblom, Wirsén och Ahnfelt samt finländarna Cygnaeus, Lagus och Estlander. Med G. Ljunggrens arbeten "Svenska dramat intill slutet af sjuttonde århundradet" (1864) och "Svenska vitterhetens häfder efter Gustaf III:s död" (1873-95) började en noggrannare källforskning, större sakrikedom och en mera vetenskaplig karaktär prägla den svenska litteraturhistorien. Ett nytt stort framsteg tog denna med H. Schücks banbrytande grundliga, på historisk metod hvilande forskningsverksamhet, hvarigenom särskildt den svenska medeltids- och reformationstidslitteraturen för första gången fann en kritisk behandling ("Svensk literaturhistoria. Medeltiden och Reformationen", 1890; "Illustrerad svensk litteraturhistoria" t. o. m. stormaktstiden, 1895-97, ny uppl. 1910-11), liksom han äfven påbörjat en "Världslitteraturens historia", som skildrat antiken och israeliternas litteratur. Jämte honom ha på senaste tiden inom den svenska litteraturhistorien verkat K. Warburg (ett antal monografier samt "Illustrerad svensk litteraturhistoria" från 1718), 0. Levertin (bl. a. essayer och skildringar från Gustaf III:s tid), E. Wrangel, 0. Sylwan, R. Steffen, N. Erdmann, J. Mortensen, F. Vetterlund, M. Lamm, R. G:son Berg, F. Böök, A. Blanck m. fl. I Finland har litteraturhistorien odlats af bl. a. V. Söderhielm, V. Vasenius, E. Aspelin, A. Hultin och G. Castrén. Litt.: H. Schück, "Litteraturhistoriska metoder" (i "Ur gamla papper", VIII) och "Skrifter i svensk litteraturhistoria" (i "Samlaren", 1887). K.W-g. Litteraturkritik, den del af den estetiska kritiken, som sysselsätter sig med vitterhetens alster (se Kritik, sp. 1471). Den litterära kritikens historia anses ha sitt första datum i Aristoteles' arbete i poetik. Arbeten af liknande syfte förekommo hos såväl greker som romare, t. ex. skrifter af Dionysios från Halikarnassos (utg. af Usener och Radermacher 1889 ff.) och "De inventione", tillskrifven Longinos, som författat den berömda boken "Om det upphöjda".