Ciceros "De oratore" behandlar talarkonstens problem, och i hans fotspår gick Quintilianus, som i "Institutio oratoria" både diskuterar en talares utbildning och kritiserar den dithörande litteraturen. Från Horatius' "De arte poetica" hämtades under flera litterära epoker de väsentliga grunderna för bedömning och uppskattning af poesien och den poetiska formen. Den retoriska undervisningen i romarriket fr. o. m. första årh. e. Kr. bestod gifvetvis lika mycket i kritiskt afskiljande af stilistiskt olämpligt material som i positiv inläring. Mer eller mindre afhängiga af denna undervisning voro medeltidens läroböcker i framställningskonst, hvilka mest sysslade med pedanterier i grammatik och retorik, eller med detaljerade föreskrifter i prosodi och metrik. Dantes ofullbordade verk "De vulgari eloquentia" (utg. 1529) innebär en lyftning af denna kritik, på samma gång den skildrar Italiens språkliga förhållanden. Renässansen förnyade kritiken, särskildt i Italien, där en mängd betydande verk författades under 1500-talet. Karakteristiskt och inflytelserikt var sålunda Vidas "De arte poetica" (1527), som har strängt formell läggning. Trissino, som öfversatte Dantes nyssnämnda arbete till italienska, skref själf en poetik (1529) af värde. Julius Caesar Scaliger, grammatiker och textkritiker, förvärfvade en stor och långvarig kritisk makt genom sin "Porticus sive de arte poetica libri VII" (1561), där man finner klassicismens teorier och en utförlig komparativ litterär historia. Andra författare på samma fält äro L. Castelvetro, hvars "Poetica" (1570) särskildt behandlade drama och epos, Tasso ("Discorsi", 1587) och Patrizzi ("Poetica", 1586). På 1600-talet öfvergick ledningen inom kritiken från Italien till Frankrike. Den filologiska grundval, som lagts under renässansen tack vare dess lifliga sysslan med den klassiska litteraturen, och den nationellt individualistiska synpunkten utgöra det arf, som den franska kritiken mottog. Den börjar med Du Bellays "Défense et illustration de la langue française" (1549) och Ronsards afhandlingar om poesi; till "plejaden" hör vidare Vauquelin de Fresnayes "Art poétique" (1574, utg. 1605). Den strängaste lagstiftaren var Malherbe (1555-1628), med hvilken den franska pseudoklassicismen får sin stilistiske normgifvare, följd af bl. a. Vaugelas (1585 -1650), Regnier (1573-1613) och Balzac (1597 -1654), hvarjämte Corneille i företal till sina skådespel gaf viktiga bidrag. Viktigast var likväl Boileau-Despréaux, hvars "L'art poétique" vardt den kritiska lagstiftningens kodex under lång tid. Sammanfattande arbeten inom samma riktning författades vidare af R. Rapin, Le Bossu och Bouhours. I England har 1500-talet att uppvisa de tidigaste kritiska arbetena af betydelse, T. Wilsons "Art of rhetoric" (1553) och G. Gascoignes "Instruction" (1575). Starkt italienskt inflytande röjer Ph. Sidney (bl. a. "Apologie for poetrie", 1595). Med Ben Jonson (1573-1637) är renässanskritiken i England slut. Det franska pseudoklassiska inflytandet blir härskande: dess teorier läras af Addison, Dryden ("Essay on dramatic poesy", 1668), Rymer och senare Pope - hvars hufvudverk är "Essay on criticism" (1711) -, Blair, Goldsmith, Sam. Johnson m. fl. Dessa stå på det hela taget i samma led som i Frankrike La Harpe ("Cours de littérature", utg. 1799 ff.), Marmontel m. fl. Den tyska kritiken fick fasthet i den af Opitz efter Scaliger, Ronsard o. a. utarbetade "Buch der teutschen poeterey" (1624). På samma utvecklingslinje som han, med sträng anslutning till den franska akademismen, stod Gottsched (1700-76), som emellertid fick upplefva, att nya riktningar uppställde andra kritiska ideal, först Bodmer och Breitinger ("Kritische dichtkunst", 1740), sedan grundläggarna af en ny epok inom litteraturkritiken, Lessing och Herder, af hvilka den förre, påverkad af Diderot och en djupare kännedom om den klassiska litteraturen, fördjupade uppfattningen af reglernas betydelse och räckvidd, medan den senare vidgade litteraturkännedomen och skapade en friare åskådning af de kritiska normernas relativitet. Genom Kants, Schellings och andra tyska filosofers arbete inom estetiken lades nya grundvalar för uppfattningen af konstverken; såväl därigenom som genom sin egen alstring kunde Schiller och Goethe i afhandlingar och i brefväxlingen sinsemellan lyfta och förändra den vittra granskningen. Bröderna A. W. och F. Schlegel voro samtida betydande litteratur- och konstgranskare och initiativgifvare; subjektiv och lärorik är J. P. Richter. Under loppet af 1800-talet växte den kritiska litteraturen enormt. I trots af B. Disraelis ofta anförda bittra ord: "the critics are the men who have failed in literature and art" (= kritiker äro sådana personer, som ha misslyckats i litteratur och konst), ha de förnämste kritikerna ofta tillhört litteraturens förnämsta skapande krafter. I Tyskland, där Schleglarna i hög grad påverkade kritikens utveckling, vardt Hegel utgångspunkten för den estetiska granskningen under lång tid och utöfvade äfven stort inflytande utomlands, i Danmark på J. L. Heiberg och genom honom på hela litteraturuppfattningen ända till 1870-talet, i Sverige på B. E. Malmström, K. A. Hagberg, J. V. Snellman m. fl. En af politiska bihänsyn starkt påverkad kritik utöfvades af H. Heine. Till stor del kritiker äro den följande tidens tyska litteraturhistoriker, Gervinus, J. Schmidt, W. Scherer och H. Hettner. Senare tyska kritiker af rang äro K. Hillebrand, F. Kürnberger, P. Lindau, J. Rodenberg och H. Grimm; med bröderna H. och J. Hart började den realistiska kritiken, och ytterligare kunna nämnas F. Mauthner, F. Avenarius, A. Bartels, H. Bahr och W. Kirchbach. I Frankrike har kritiken nått en utomordentlig finhet i analysen, på samma gång den eger en konstnärligare form än i något annat land. 1800-talets kritik inledes där genom fru de Staëls arbeten; Guizot, Villemain och Cousin betrakta litteraturen som uttryck för samhället. Med Sainte-Beuve uppnår kritiken en höjdpunkt. Taine och Renan bilda kritiska hufvudriktningar,som få inflytande äfven i andra länder. Gautier, Saint-Marc, Girardin, Paul de S:t Victor, Brunetière, Lemaître, Faguet, Schérer, Vinet, Larroumet, Lanson, A. France, P. Bourget, Rod, Doumic, Pellissier m. fl. äro berömda och karakteristiska företrädare för modern fransk kritisk konst. Ledare af olika litterära skolor, t. ex. V. Hugo och Zola, ha också kritiskt utvecklat sina teorier. I England var Wordsworth och framför allt Coleridge utöfvare af en betydelsefull kritisk verksamhet; vidare är att erinra om Southey och Lamb, Carlyle och De Quincey, senare Ruskin, Swinburne, M. Arnold och W. Pater. Af amerikanerna må nämnas Poe. I Danmark har efter Heiberg G. Brandes intagit en