ledande ställning. Om kritiken i Sverige se d. o. Litt. jfr Kritik och: Hamelius, "Die kritik in der englischen literatur" (1897), Spingarn, "A history of criticism in the renaissance" (1899; 2:a uppl. 1908), Saintsbury, "History of criticism and literary taste in Europe" (1900-04). R-n B. Litteraturspråk, ett i litteratur användt språk, vare sig detta är ett "riksspråk" (se d. o.) eller icke. Litauiskan är exempel på ett litteraturspråk, som icke är riksspråk. Jfr Språk. Litteratursällskap, sammanslutningar i litteraturvetenskapligt, bibliografiskt eller litteraturhistoriskt, syfte, hvilka verka genom utgifning af handskrifter och sällsynta äldre tryck eller genom vetenskaplig bearbetning af litterära uppgifter. I Sverige arbetar på dessa fält, utom de i art. Bibliofil nämnda sällskapen, Svenska vitterhetssamfundet, som (sedan 1910) utger kommenterade kritiska upplagor af våra författare. I Finland verka mångsidigt Svenska litteratursällskapet och Finska litteratursällskapet. Af det stora antalet utländska sällskap med liknande uppgifter är det många, som uteslutande syssla med bibliofila arbeten, såsom "Deutsche bibliographische gesellschaft", Maatschappij der vlaamsche bibliophilen", i Gent, och "Société des bibliophiles normands", i Rouen. Icke få utländska sällskap bedrifva studier uteslutande öfver en enda författare, t. ex. "Goethegesellschaft", "Schwäbischer Schillerverein", "Société des études Rabelaisiennes", "Chaucer society" och de många Dante- och Shaksperesällskapen. Andra åter fullfölja allmänt litteraturhistoriska undersökningar, stundom med nationell eller kyrklig eller annan tendens, t. ex. "Literaturhistorische gesellschaft" i Bonn, "National literary society of Ireland" i Dublin m. fl. R-n B. Litteraturtidning, en 1795-97 af G. A. Silverstolpe i Stockholm och Uppsala utgifven tidskrift, som utkom med fyra häften årligen. Dess uppgift var att utgöra en "tidning för den utländska lärdomen", d. v. s. redogöra för det viktigaste af de nya utländska vetenskapliga arbetena särskildt i filosofien, och redan tidskriftens "prospectus" antyder, att Kants lära och den däraf följande revolutionen inom filosofien är ett hufvudföremål för intresset. Mer än hälften af utrymmet egnades åt recensioner, som med ytterst få undantag gällde utländska arbeten. Den förnämste medarbetaren var B. Höijer, som dels granskade filosofiska och historiska m. fl. skrifter, dels meddelade själfständiga afhandlingar, såsom "Om de gamles och nyares vitterhet och vältalighet i jämförelse med hvarandra", "Om ett pragmatiskt afhandlingssätt i historien" och "Hvad är Sensus communis?". Se Ljunggren, "Svenska vitterhetens häfder", II: 569 ff. (1877). Litteraturvetenskap kallas stundom den vetenskapliga bearbetning af litteraturen, hvilken icke har det historiska utvecklingsförloppet, utan själfva analysen till hufvudföremål. Dess utgångspunkt är snarare kritiken (jfr Kritik) än historien. Den är alltså filologisk i vidsträcktaste bemärkelse och reproduktiv i förhållande till det behandlade. Jfr E. Elster, "Prinzipien der literaturwissenschaft" (1897), och V. Ändersen, "Tider og typer", I (inledningen, 1907). R-n B. Litteraturvännerna, ett 1865-1910 i Stockholm verksamt sällskap (L. V.), som under okt.-april sammanträdde en gång i veckan (på senare åren en gång i månaden). Sällskapet har (1911) hvilat halftannat år, utan att dock upplösas. Sällskapets ändamål var att genom sammanförandet inom en begränsad krets af personer, som hyste intresse för och kärlek till litteraturen, sprida kännedom om dennas alster till vidare kretsar och genom samtal om dagens litterära företeelser och föredrag öfver desamma försöka rätt förstå samtidens sträfvanden i dylika fall. Äfven bildande konst samt musik och dramatik föllo inom dess råmärken. Antalet medlemmar uppgick vanligen till 150-200 personer af båda könen. Litteratör (Literatör), fr. littérateur, skriftställare; person, som har till yrke att arbeta inom litteraturen som tidningsman, medarbetare i tidskrifter eller encyklopediska och lexikaliska verk, öfversättare, litterärt biträde, litterär rådgifvare (hos en förläggare, vid en teater) o. s. v. Littereringstabell (af lat. littera, bokstaf), en vid de centrala ämbetsverken förekommande författning innehållande föreskrifter om, under hvilka särskilda konton verkets inkomster och utgifter skola bokföras. Man betecknar dessa konton med vissa hufvudlitteror och stora bokstäfver, hvilka sedan medelst siffror och små bokstäfver underafdelas, för att kunna erhålla dels en affärsmässig öfverblick öfver ekonomien inom verket, dels ett tillräckligt detaljeradt underlag för statistiken. H.L. Litteris et artibus (lat., "för vetenskap och konst"), inskrift å en belöningsmedalj, som kronprins Karl (sedermera Karl XV) präglade för sin räkning till utdelning åt vetenskapsmän och konstnärer. Den utdelades af honom äfven som konung och har sedermera tilldelats åtskilliga framstående konstnärer o. a. Medaljen har på framsidan den regerande konungens bröstbild med latinsk omskrift och på frånsidan inskriften "Litteris et artibus" inom en öppen lagerkrans (se fig.). Medaljen utdelas någon gång i 12:e storleken, men vanligtvis i 8:e, präglas alltid i guld och är försedd med kungl. krona samt bäres i blått band på bröstet. E.B.* Litterär, Literär (fr. littéraire, af lat. literarius), som hör till litteraturen eller har afseende på denna; boklig, vitter, som sysselsätter sig med skriftställeri. Litterär eganderätt, jur. Se Eganderätt, sp, 1410 ff. Littleborough [li'tl-bare], stad i engelska grefsk. Lancaster, 5 km. n. ö. om Rochdale, i ett grufdistrikt midt i Penninska kedjan. 11,160 inv. (1901). Ylle- och bomullsindustri. J.F.N. Little Cayman [li'tl kaimen]. Se Caymanöarna. Little englanders [li'tl i'nglendos], eng. Se Greater Britain, sp. 167. Little Exuma [li'tl egsö'mo]. Se Exuma. Little falls [li'tl- fals]. 1. Stad i nordamerikanska staten New York, vid Eriekanalen och floden Mohawk, som genom sina fall af tills. 14 m. lämnar

Frånsidan af Litteris et artibus.