Littérature et histoire (1875), Études et glanures (1880). Hans förnämsta verk är Dictionnaire de la langue française (1863-72 jämte "Supplément", 1879), en språkhistorisk ordbok, grundad på citat ur litterära alster från äldsta tider intill våra dagar. 1897 utgafs L:s skrift Comment j'ai fait mon diction-naire. 1871 blef L. led. af Franska akademien, en utmärkelse, som säkerligen långt dessförinnan hade kommit honom till del - medicinska akademien hade redan 1856 hedrat honom med sin kallelse -, om icke hans filosofiska och politiska åsikter hade väckt oro och motvilja hos flertalet af det vittra samfundets ledamöter. L. hade nämligen 1840 lärt känna A. Comte (se d. o.), hvars världsåskådning djupt tilltalat honom, trogen som han själf var den antireligiösa och antimonarkiska uppfostran, som han erhållit i föräldrahemmet. Han uppträdde som den nya lärans ifrigaste förkämpe i en mängd uppsatser, bl. a. i "National" (1844 ff.), af hvilka de förnämsta återfinnas i hans filosofiska arbeten Analyse raisonnée du cours de philosophie positive de M. Auguste Comte (1845), Application de la philosophie positive au gouvernemcnt des sociétés et en particulier, à la crise actuelle (1849) och Conservation, révolution et positivisme (1852). När Comte, mot slutet af sin lefnad, sökte leda positivismen in på metafysiska vägar, uppstod en brytning mellan mästaren och lärjungen. L. uppsatte då "Revue de philosophie positive" (1857) till försvar för den positivistiska skolan. Själf kunde L. dock icke undgå att efter hand underkasta sina filosofiska grundsatser en ompröfning, som hans senare arbeten visa, t. ex. Auguste Comte et la philosophie positive (1863; 2:a uppl. 1864) och 2:a uppl. af "Conservation, révolution et positivisme" (1878). Vid denna tidpunkt utgaf han ytterligare Paroles de philosophie positive (1859), La science au point de vue philosophique (1873), Fragments de philosophie positive et de sociologie contemporaine (1876). Han hade personligen deltagit i julirevolutionen (1830) och hade med hänförelse hälsat 1848 års omhvälfning. Då han 1871 valdes till folkombud i den franska nationalförsamlingen och 1875 till senator på lifstid, hade visserligen många af hans politiska drömbilder förbleknat, men det oaktadt slöt han sig med öfvertygelse till den republikanska vänstern inom kamrarna. I saknad af de egenskaper, som erfordras för att kunna deltaga i de offentliga förhandlingarna, försummade han intet tillfälle att i tidningar eller tidskrifter oförbehållsamt uttala sina politiska åsikter och att uppträda som den moderata republikens försvarare. Jfr Sainte-Beuve, "Notice sur Littré, sa vie et ses travaux" (1863), Caro, "E. L." (i "Revue des deux mondes" 1882), och Du Saussois, "L., écrivain et philosophe français" (1883). J.M-r.* Littrow. 1. Joseph Johann von L., tysk-bömisk astronom, f. 13 mars 1781 i Bischof-Teinitz, d. 30 nov. 1840, gjorde studier i Prag, blef 1807 direktor för observatoriet i Krakau, 1810 för observatoriet i Kazan, 1816 meddirektor för observatoriet i Buda samt 1819, efter Triesneckers död, professor i astronomi och föreståndare för observatoriet i Wien. 1836 upphöjdes han i österrikiskt adelsstånd. Mer än som praktisk astronom var L. framstående som astronomisk skriftställare och lärare. Hans verksamhet i detta afseende var epokgörande. Bland hans många skrifter må nämnas hans länge för hvarje fackman oumbärliga handbok, Theoretische und praktische astronomie (3 bd, 1821-27) samt hans Die wunder des himmels (1834-36; "Himmelens under", 1839-41), en populär astronomi, som vunnit den största spridning och är att betrakta som en af de bästa i sitt slag. - 2. Karl L u d w i g von L., den föregåendes son, f. 1811, d. 1877, var sedan 1831 faderns medhjälpare och efter 1842 hans efterträdare som direktor för observatoriet i Wien. 1-2. (B-d.) Lituites (af lat. lituus, krumstaf) Breyn., paleont., fossilt släkte, tillhörande hufvudfotingarnas (cefalopodernas) klass och fam. Nautilidae. Skalet är i början inrulladt i en plan spiral, sedermera tangentialt utstående, mer eller mindre långt utdraget. Inom den spiralformiga delen af skalet ligga vindningarna hos somliga arter intill hvarandra; hos andra beröra de hvarandra icke. Skiljeväggarna äro urglasformade och ligga tämligen nära hvarandra. Sifonen är belägen i midten; mynningen är något hopdragen. Arterna af detta släkte förekomma i silursystemet. B.L-n.* Liturg (af grek. léiturgos)} gudstjänstledare, tjänstförrättande präst. Liturgi (grek. leiturgia) betecknar i det kyrkliga språket dels sammanfattningen af alla till den offentliga gudstjänsten hörande handlingar, dels, i inskränktare betydelse, endast de formulerade beståndsdelarna af gudstjänsten (motsats till predikan och fri bön). Om den äldsta kristna kyrkans gudstjänst, den grekisk-katolska liturgiens, den romerska mässans och den evangeliska gudstjänstens egendomliga karaktärsdrag se Kult. Jfr Kyrkohandbok. - Liturgisk, gudstjänstlig. J.T.B. Liturgik (se Liturgi), den gren af den praktiska teologien, som har till föremål den kyrkliga liturgien l. gudstjänsten och därmed sammanhörande heliga handlingar, t. ex. dop, konfirmation, prästvigning m. m. Äfven predikan, som eljest har sin egen teori i homiletiken (se d. o.), faller som en i församlingens gudstjänst ingående del inom liturgikens område. Svenska bidrag till liturgiken ha lämnats af bl. a. U. L. Ullman, P. Eklund och 0. Quensel. J.T.B. Liturgiska striden (se Liturgi) kallas de 20-åriga stridigheter (1574-93) ang. den svenska kyrkans bekännelse och religionsbruk, som framkallades af konung Johan III:s försök att tvinga kyrkan intaga en förmedlande ståndpunkt emellan katolicismen och de protestantiska meningsriktningarna genom fasthållande af endast så mycket i lära och kult, som kunde anses grundadt omedelbart i Guds ord eller de äldste kyrkofädernas skrifter. Idén om en de olika kristna kyrkornas sammanslutning på denna grundval hade redan tidigare framträdt i utlandet och där haft sin mest framstående målsman i den nederländske teologen G. Cassander (d. 1566). Johan III hade genom sina teologiska studier under fängelsetiden på Gripsholm (1563-67) gjort sig förtrogen med samma tanke, och han fick i sin sekreterare Petrus Fecht (se denne) en god medhjälpare vid sträfvandet att återställa "den första kyrkans apostoliska och katolska tro". En början gjordes därmed, att konungen vid en riksdag 1574, trots framkastade betänkligheter, fastställde åtskilliga jämförelsevis betydelselösa förhållningsregler rörande gudstjänsten och 1575 förmådde kyrkans främsta män att som