handtverksämbeten härstammande korporationer af yrkesmän, hvilka med numera väsentligt ändrad karaktär ännu fortlefva i London (City-gillen). Namnet kommer af ämbetsdräkten ("livery"). F. n. finnas 76 dylika livery companies (bagare, bryggare, slaktare, järnhandlande, knifsmeder, bokförläggare o. s. v.), som indirekt ännu ha inflytande på Citys kommunalstyrelse och dessutom förfoga öfver stora fonder för välgörande och allmännyttiga ändamål. Jfr W. C. Hazlitt, "The livery companies of the city of London" (1892), och G. Unwin, "The gilds and cempanies of London" (1908). Se vidare London (stadsstyrelse). Livery man [IrVorimon], eng., skråmedlem, borgare och valman i Londons city. Se Livery companies och London (stadsstyrelse). Livia Drusilla. Se Livius, romersk släkt. Livias, latinskt namn på staden Bet-Haran (se d. o.).

Livijn [-vin], Klas (Clas) Johan (skref sig ursprungligen Klaus Liwin), vitter och politisk författare, ämbetsman, f. 12 nov. 1781 i Skeninge, d. 12 okt. 1844 i Stockholm. Han begaf sig 1800 till Lund för att bli präst, men öfverflyttade efter faderns död till Uppsala hösten 1802. Där upplifvade han bekantskapen med Lorenzo Hammarsköld, med hvilken han redan tidigare varit förbunden. Tillsammans med några jämnåriga, mest östgötar, stiftade de 1803 sällskapet W. W. (Vitterhetens vänner). L. insände flitigt till sällskapet tal och dikter, af hvilka åtskilliga förebåda det förestående omslaget i svensk vitterhet. Han uppmuntrades ifrigt af Hammarsköld, som i honom såg en blifvande reformator af den svenska litteraturen. I detta ögonblick sinade den gustavianska vitterheten ut i sanden, men under den dödsstillhet, som Gustaf IV Adolfs reaktionära åtgärder utbredde öfver landet, spirade frön till en ny kulturform. Minnena från Juntans krets och Höijers första uppträdande voro icke bortglömda. De båda vännerna voro fyllda af den obestämda oro och det jäsande missnöje, som utmärkte åren efter franska revolutionen. Rousseauska drömmar och Wertherstämningar korsades i deras sinnen med de vildaste äfventyrsplaner. L. var en orolig mångfrestare, ytterst mottaglig för nya idéer; djupt missnöje och nedslagenhet växlade i hans sinne med ärelystna planer och djärfva förhoppningar. Det var hans mening att taga graden, men då han stod utan tillgångar och icke kunde erhålla stipendium, måste han redan 1803 söka anställning i hufvudstaden som informator. 1805 aflade han examen till rättegångsverken, blef s. å. inskrifven i Svea hofrätt m. fl. verk samt utnämndes 1808 till auditör vid Skaraborgs regemente. Under tiden fortsatte han sina vittra försök, studerade ifrigt engelsk och tysk litteratur; hans älsklingsförfattare voro Shakspere, Goethe och Tieck, och han var redan en afgjord motståndare till den franska smaken. Af yttre skäl täflade han dock i Svenska akad., ehuru förgäfves, 1804, 1805 och 1808 med ett äreminne öfver A. Oxenstierna, ett ode öfver Engelbrekt Engelbrektsson samt flera parodiska dikter, i hvilka den akademiska smaken på ett barnsligt sätt förlöjligades. Samtidigt hade han fullbordat en tragedi, Torkel Knutsson, som, om den då utgifvits, skulle varit vårt första historiska drama på blankvers, och en opera, Hafsfrun, vårt första romantiska sagospel, af hvilken dock först 1816 tre ark trycktes. Dessutom finnas från dessa år otaliga andra outgifna dikter, dramatiska utkast m. m., många fyllda af nya idéer. L:s juridiska verksamhet hindrade honom redan nu att odeladt syssla med vitterhet. Dessutom var det under dessa den svenska vitterhetens "järnår" svårt att få något tryckt. Efter statshvälfningen 1809 frigjordes emellertid pressen, och de unge fingo ett kärkommet tillfälle att öppet angripa den vitterhet, som de ansågo ha spelat ut sin roll. "Polyfem" grundlades, och dit insände L., under märket Olof Mollbergsson (0. M.), från sin aflägsna landsort flera polemiska artiklar (Öppet fejde- och varningsbref, Sändebrefvet samt en recension af Wallins öfversättningar af latinska skalder, i hvilken han angrep den gängse parafraserings-seden). - I Fyra erotiska oder parodierade han synnerligen kvickt denna öfversättningsform och på samma gång Leopolds erotiska oden. Däremot är icke L., utan Hammarsköld, författare till de i "Polyfem" under pseudonymen Nils Nyberg intagna "Baggfotska papperen". Vid denna tid utgaf L. också en roman i Sternes stil, Johan David Lifbergs lefverne (blott första häftet, 1810), satiriserande småstadsförhållanden och den härskande litterära smaken. En ganska kvick bearbetning af Tiecks "Mästerkatten" med satiriska anspelningar på svenska förhållanden utkom 1812. 1813-14 följde han sitt regemente till Tyskland och Norge. Denna utrikesvistelse blef brytningen i hans lif. (Se L:s "Bref från fälttågen i Tyskland och Norge", utg. af J. Mortensen, 1909.) Hans håg leddes afgjordt öfver till juridiken. Från denna tid vidtager hans bana som juridisk vetenskapsman och politisk tänkare, och äfven hans vittra alstring fick en annan karaktär. Beslutet att åter flytta till Stockholm blef hos honom oåterkalleligt. Han fick 1815 permission från regementet för att fullborda ett vetenskapligt juridiskt arbete, for till hufvudstaden, tog afsked. 1817 och utnämndes 1818 till justitiarie i krigshofrätten. Han deltog lifligt i hufvudstadens politiska och litterära förhållanden, tillhörde flera sällskap (Gröna rutan, Par Bricole o. s. v.), där han uppträdde med dikter och parentationer. Han var också medlem af kommittén för "Markalls sömnlösa nätter". Företalet till diktens första natt liksom åtskilliga partier af andra natten är af honom. Genom sina prosaberättelser från denna tid vardt han en af den svenska romanens grundläggare. Först kom den bredt anlagda själfbiografiska berättelsen Axel Sigfridsson (1817), hvilken väckte en viss uppmärksamhet, men, då den aldrig fullbordades,, snart glömdes. Den är märkvärdig icke minst därför, att det är den första svenska prosaskildring, i hvilken nyromantikens kärleksideal frsmställes - samma uppfattning, som senare tendensartadt framträder i Almquists "Det går an". 1822 offentliggjorde han i "Opoetisk kalender" Samvetets