fantasi, ett försök i Hoffmanns fantastisk-psykologiska maner, och Skaldens harpa, där han i halft isländsk sagoton sökte återge en gammal sägen. I dessa tre berättelser finner man också några af L:s mognaste lyriska försök. 1824 utkom L:s mest berömda, men knappast yppersta roman Spader Dame, en berättelse i bref, funne på Danviken (tysk öfv. af de la Motte-Fouqué, 1826). Det är en djupt sorglig, men på samma gång af en bisarr och flödande humor genomsyrad berättelse om en känslig, öfverspänd students andliga och lekamliga skeppsbrott, en till kompositionen tämligen hållningslös och, hvad karaktärsteckningen vidkommer, föga klar skildring. 1830 trycktes delvis en fantastisk roman i Hoffmanns stil Riddar S:t Jöran, fast det tryckta åter förstördes, då L. troligen icke vågade utge arbetet, som är en yttersit skarp, statiriskt allegorisk skildring af tidens politiska förhållanden, en nyckelroman med porträtt af H. Järta, Argus Johansson, K. H. Anckarsvärd m. fl. den tidens politiska och litterära koryféer. 1838 utgaf L. ett Minnestal öfver A. A. Raab (bellmanssångaren). Som vitter författare tillhör L. genom hela sin riktning nyromantiken. Hans lyriska och dramatiska alstring infaller hufvudsakligen under hans yngre år. Den förra saknar koncentration, verklig omedelbarhet och vittnar om brist på musikaliskt sinne, men är ännu af historiskt intresse. Som dramatisk författare skulle han utan tvifvel kunnat bli en föregångare, om han fullbordat och utgifvit mera. Betydelsefullare äro hans romaner, hvilka ge honom en plats som en af den svenska prosaskildringens grundläggare. Äfven som brefskrifvare förtjänar L. att ihågkommas; hans många bref till L. Hammarsköld, L. F. Rääf, J. K. Askelöf äro innehållsrikt och lifligt skrifna, bland de bästa, som förekomma i den stora Hammarsköldska brefsamlingen. L. var en idérik och fint bildad man, hvilken säkerligen, om han icke af ekonomiska o saker och sitt praktiska sinne drifvits in på andra områden, skulle kunnat uträtta långt mera för den svenska vitterheten. I stället kom hans egentliga lifsgärning att omfatta ämbetsmannens och den politiske och juridiske författarens värf. - L. började sin bana som historisk jurist med ett par uppsatser i "Läsning till utbredande af medborgerliga kunskaper" (1816) och blef s. å. Askelöfs medarbetare i "Lifvet och döden". Han tjänstgjorde äfven som sekreterare i bevillningsutskottet vid riksdagarna 1818 och 1823 samt blef 1827 krigshofrättsråd. Som politisk författare uppträdde han redan i "Anmärkarne" och medarbetade sedan i Askelöfs tidningar "Den objudne gästen" (1829) och "Svenska Minerva" (1830 ff.), till hvilken han flitigt bidrog ända till slutet af sitt lif. Särskildt utgaf han 1831, under pseudonymen Jan Jansson, skriften Om ministère och opposition (ny uppl. s. å.), i hvilken han satiriskt gisslade såväl styrelsen som oppositionen, i synnerhet tidningspressen, och därför väckte mycken ond blod. 1835 blef L. generaldirektör i Styrelsen öfver rikets fängelser och arbetsinrättningar; och med sin vanliga arbetsförmåga och lätthet att studera satte han sig snart in i de många hithörande frågorna, som dittills varit honom främmande. Hans sträfvanden gingo väsentligen ut på att vinna en förändring i föreskrifterna om lösdrifvare samt att skaffa allmänt arbete åt straffade personer; han genomdref också mildrade bestämmelser om s. k. försvarslöshet samt inrättandet af kronarbets-kompanier. Han är grundläggaren af Sveriges moderna fångvårdsväsen, men möttes vid genomförandet af sina reformer af motstånd från olika håll. Hans sista skrift är en Promemoria angående Sveriges försvarslöshetssystem (1844). En länge förberedd sjukdom (hjärtlidande), hvars förlopp påskyndades af de ansträngningar och det rastlösa arbete han alltid underkastat sig, kom till utbrott 1843 och gjorde efter flera växlingar slut på hans lif. - Ett urval af L:s litterära och vetenskapliga kvarlåtenskap utgaf s 1850-52 af A. I. Arwidsson under titel Samlade skrifter. Hans å Kungl. biblioteket förvarade handskrifter, omfattande 14 band, innehålla en mängd dikter, dramer, romaner, afhandlingar af vittert och juridiskt innehåll, tidningsuppsatser m. m. Jfr Arwidssons biografi i "Saml. skrifter" och "Biograf. lexikon", C. D. af Wirsén, "C. L." (i "Svensk tidskrift", 1870), R. Hjärne, "Dagen före drabbningen" (1872), G. Ljunggren, "Svenska vitterhetens häfder", III-V, Frunck, "Bref rörande nya skolans historia" (1891), N. Erdmann, "C. L." (i "Nordisk tidskrift", 1894), R, G:son Berg, "En ballad från 1804" (i "Finsk tidskrift", 1908), M. Hallman, "C. L." (1909), J. Mortensen, "Hvem var Nils Nyberg?" (i "Samlaren", 1910), "C. L:s dramatiska författarskap" (1911), "Riddar S:t Jöran, en otryckt roman af C. L." (i "Samlaren" 1912) och "C. L:s lyriska diktning" (1912). J. M. Livin, Zakris, farfars kusin till Klas Livijn, författare, f. 1726 i Säby, Jönköpings län, d. 4 dec. 1788, vardt student i Uppsala 1743, men egnade sig snart åt den militära banan. Han ingick vid Smålands kavalleri, där han 1768 blef ryttmästare. 1768-71 var han stadsmajor i Stockholm, hvarefter han bosatte sig på en egendom i sin födelsesocken. Hans namn är uteslutande fäst vid en på alexandriner författad dikt, af hvilken endast 1:a delen utgafs: Kyrkostötoschopia Saebyensis Eller Eric Jonssons kyrkowäktares, brofogdes samt orgeltrampares lefwernes beskrifning (1781). I denna har han visserligen tagit Holbergs berömda "Peder Paars" till mönster, men under L:s hand har planen att lämna ett komiskt epos af det burleska slaget vuxit ut till en ganska märklig samling skildringar af allmogens lif, sedvänjor, fördomar, skrock och umgängeston, behandlade med en trohet och en omständlighet, hvilka röja den närmaste bekantskap med ämnet och göra det förgätna arbetet till en guldgrufva ur etnografisk, kulturhistorisk och språklig synpunkt. Formen är ledig, och det är på det hela taget en mycket måttfull skildring af det dåtida allmogelifvet. Se J. Mortensen i "Samlaren" XXXI (1910). -rn.*

Livingston [li^ston]. 1. Hamnstad i republiken Guatemala vid Laguna Dulces mynning i Amatiqueviken af Hondurasbukten. Omkr. 1,000 inv.