1857 bröt L. sin förbindelse med missionssällskapet, och i febr. 1858 utnämndes han till engelsk konsul i Quelimane och ledare af en expedition, som skulle utforska östra och inre Afrika. Med sin broder Charles och fem andra européer återvände L. i mars s. å. till Quelimane, undersökte nedre och mellersta delen af Sambesi och dennes biflod Shire samt följde denna till dess utlopp ur Njassa, som han upptäckte i sept. 1859. L. återvände 1864 till England, där han utgaf Narrative of an expedition to the Zambesi and its tributaries (1865). 1866 företog han från Sansibar en expedition, som afsåg slafhandelns undertryckande genom civilisationens hjälp samt bestämmandet af vattenskillnaden emellan Tanganjika och Njassa, hvilken sjö L. trodde vara Nilens sydligaste källa. Han följde Rovumas lopp, kringgick södra ändan af Njassasjön och framträngde i nordvästlig riktning mot Tanganjikasjön genom trakter, som förut voro mycket litet kända. Han öfvergick Chambesi, Kongos källflod, 28 jan. 1867, nådde Tanganjika 31 mars, gick därifrån mot v. samt nådde i nov. 1867 Moerosjön, sedan han några veckor förut upptäckt Lualaba, som han trodde vara Nilens öfre lopp. I maj 1868 kom han till Kasembes stad, och 18 juli upptäckte han Bangveolosjön. Därifrån vände han sig mot n. och kom i mars 1869, hårdt medtagen af sjukdom, till Udjidji på Tanganjikas östra strand, där han väntade bref och förråd. Dessa hade dock under vägen stulits af araberna och de slafvar man sändt därmed. Från Udjidji skref han ej mindre än 42 bref till hemmet, men intet enda kom fram, hvilket gjorde, att man i Europa greps af oro för hans skull och t. o. m. fruktade, att han var död. I juli 1869 for han öfver sjön in åt manyemas land och försökte ett helt år förgäfves att nå Lualaba, hindrad dels af infödingarna och slafjägarna, dels af sin långa sjukdom. Först 29 mars 1871 lyckades han framkomma till Nyangwe vid Lualaba, där han dröjde 4 månader under fåfänga försök att erhålla en båt. Det var där, som han blef vittne till, huru araberna en dag utan ringaste anledning verkställde en massaker på marknadsfolket, kvinnor och barn, och nedsköto dem i hundratal. Den af honom sedermera hemsända berättelsen om detta uppträde väckte så stor harm i England, att åt L. måste tillerkännas ej ringa del i det fördrag, som England därefter ingick med sultanen af Sansibar om slafhandelns upphäfvande på Afrikas östkust. Sjuk till kropp och själ, lämnade L. Nyangwe i juli 1871 och återkom till Udjidji 23 okt. Han led där brist på allting, och hans kropps- och själskrafter voro uttömda, då fem dagar senare (28 okt.) den af Gordon Bennet för hans uppsökande utsände H. M. Stanley anlände med rika förråd och ingaf honom nytt mod (jfr Stanleys berättelse "Huru jag fann L.", 1873). Tills. med Stanley undersökte han norra ändan af Tanganjika, från hvilken, enligt L:s tro, utlopp fanns till Mwutan Nzige (Albert Nyanza), men erfor, att Rusisi är tillflöde till och icke ett aflopp från sjön och att Tanganjika således icke tillhör Nilens flodområde. Han följde därefter Stanley till Unjamwesi (mellan Udjidji och Sansibar) samt inväntade där i fem månader det manskap, som denne skulle sända från kusten och med hvilket L. ämnade företaga en expedition till Bangveolosjön, hvars tillflöden han ville finna. Han färdades längs sydöstra stranden af Tanganjika och omkring sjöns sydända genom Urumba samt nådde i jan. 1873 Bangveolo. Dennas södra strand följde han mot s., så hårdt medtagen af dysenteri (hans vanliga åkomma), att han slutligen måste låta bära sig. 21 april blef L. så svag, att han efter den tiden knappt kunde göra anteckningar i sin dagbok, och 27 april skref han i den för sista gången. Två dagar senare ankom sällskapet till Chitambos by s. ö. om sjöns södra strand, och där funno hans tjänare honom på morgonen l maj död i knäböjande ställning vid sängen. L:s lik jämte hans papper, instrument m. m. fördes af hans trogna tjänare under stora faror och mödor till Sansibar samt därifrån till England, där hans döda kropp 18 april 1874 nedsattes i Westminster abbey. Hans troget förda dagböcker under de sista 7 årens vandringar utgåfvos 1874 af hans vän H. Waller under titel The last journals of D. L. in Central Africa. En bronsstaty af L. i East Prince's street gardens i Edinburgh aftäcktes 15 aug. 1876 och en annan på George square i Glasgow 19 mars 1879. I Chitambo erinrar sedan 1902 en varaktigare minnesvård om dagen och platsen för hans död än den trädstam, i hvilken hans infödda följeslagare antecknat tilldragelsen. - Ingen resande har gjort så mycket för kännedomen om Afrikas geografi som L. under sina 30 års färder där, hvilka omfattade en tredjedel af kontinenten. Han öppnade först för vetenskapen världsdelens inre mellan 21° s. br. och sjötrakten. Hans resa tvärs öfver kontinenten från Loanda till Quelimane, hans kartläggning af nedre och mellersta Sambesi, Shire och Rovuma äro storverk, som skulle hvar för sig gjort en man ryktbar. Hans upptäckt af en jätteflod (Lualaba) midt inne i kontinenten sätter kronan på hans öfriga hydrografiska upptäckter: sjöarna Ngami, Djilolo, Shirva, Njassa, Moero och Bangveolo. L. var ingen snabb resande; han färdades långsamt, iakttog och antecknade omsorgsfullt allt anmärkningsvärdt med en sällspord geografisk instinkt och en vetenskaplig iakttagares vana öga, studerade infödingarnas seder, åt deras föda, bodde i deras hyddor samt deltog i deras fröjder och sorger. I alla de länder, genom hvilka han färdades, hålles hans minne kärt af de infödda stammarna, hvilka nästan utan undantag betraktade honom snart sagdt som ett högre väsen. Han var i sitt uppträdande alltid öm och kärleksfull mot dem. L. var en kristen ej blott i ord, utan ock i handling, och i första rummet låg honom de besökta folkens andliga frälsning om hjärtat. Men äfven deras jordiska bästa afsåg han, och Afrikas förbannelse, slafhandeln, var städse föremål för hans ogillande. Han var, säger Stanley, en öppen, ädelsinnad man, oskuldsfull som ett barn, en sann, ädel kristen. Biografier af Roberts (1874), Blaikie (1881), Th. Hughes (1891), H. H. Johnston ("L. and the exploration of Central Africa", s. å.) och Stanleys "Autobiography" (1909). Wbg. (J. F. N.) Livingstonebergen [lirvinstf>n-], en af tre parallellkedjor bestående bergstock i Tyska ÖstAfrika, vid Njassasjöns norra och östra strand. De stupa brant ned mot sjön, men terrassformigt mot ö. Den mellersta kedjan, som är högst, når 3.000 m. J. F. N. Livingstonefallen [HMnsten-] kallade Stanley de fall, som Kongo gör nedanför Stanley pool, men namnet har ej upptagits.