Livingstonemedaljen [lirvin,ston-], utdelad af geogr. sällskapet i Edinburgh, är instiftad till minne af David Livingstone. Liviska språket, det af liverna (se d. o.) talade språket (se Finsk-ugriska språk, sp. 378), ett af lettiska element alldeles genomväfdt, utdöende idiom, som bland de speciellt finska språken står estniskan närmast. Trots den långt gångna ombildningen och destruktionen af en hop element visar liviskan dock äfven åtskilliga ålderdomliga drag af stort intresse. Utom några (dåligt upptecknade) folksagor har intet annat tryckts på liviska än öfv. af Mattei evangelium till dess båda på Kurlands norra udde talade dialekter (London 1863). Se J. A. Sjögren, "Gesammelte schriften", II (1861), V. Thomsen, "Beröringer mellem de finske og de baltiske sprog" (1890), och E. N. Setälä, "Yhteissuomalainen äännehistoria" (1890 -91). K. B. W. Livistona (Livistonea) R. Br., bot., ett släkte inom palmernas familj. Dithörande arter, hvilka förekomma i tropiska Asien och Australien, äro praktfulla träd med mycket stora solfjäderlika blad, hvilka användas till taktäckning o. s. v. Deras späda skott äro användbara likt blomkål. L. australis (se Australien, sp. 454) och L. chinensis (se fig.; Latania borbonica) höra till våra växthus' och boningsrums vanligaste solfjäderspalmer. O. T. S. (G. L-m.)

Livistona chinensis. Livius, namn på en plebejisk släkt i det gamla Rom. En bekant medlem af denna var Marcus L. Salinator. Han var konsul 219 och 207 f. Kr. samt besegrade under sitt senare konsulat, i förening med C. Claudius Nero, den kartagiske fältherren Hasdrubal vid Metaurus. Efter sitt första konsulat hade han jämte sin ämbetsbroder, L. AEmilius Paullus, blifvit för någon förseelse sakförd och dömd af folket. 204 var han censor jämte den nyssnämnde Nero, som hade varit fiende till honom före konsulatet af 207. Den gamla fiendskapen utbröt ånyo, så att Rom fick bevittna skådespelet af två censorer, hvilka offentligt ville brännmärka hvarandra. - Till släkten L., familjen Drusus, hörde Livia Drusilla, kejsar Augustus' maka (f. 57 f. Kr.). Hon var först gift med Tiberius Claudius Nero, men blef 38 f. Kr. skild från honom och s. å. förmäld med Octavianus (Augustus). Livia bibehöll härskarens kärlek genom personliga behag, tillgifvenhet, undfallenhet i viktiga saker och klokhet, så att förhållandet emellan makarna var det bästa. Augustus rådförde sig gärna med henne och satte högt värde på hennes klara förstånd. Vanligen beskylles hon för att ha på allt sätt, äfven med brottsliga medel, sökt vinna tronföljden åt den ene af sina bägge söner i första giftet, Tiberius (den andre, Drusus, dog 9 f. Kr.; med Augustus hade hon inga barn), men denna beskyllning är ingalunda styrkt. Sant är, att Tiberius slutligen utsågs . till Augustus efterträdare, men detta skedde, först sedan dennes systerson Marcellus samt dottersöner Cajus och Lucius äfvensom måg Agrippa hade aflidit. Det är icke ens sannolikt, långt mindre bevisadt, att alla dessa fallit offer för L:s moderliga politik. När Tiberius öfvertog härskarmakten (14 e. Kr.), ville L. i öfverensstämmelse med Augustus' testamentariska förordnande bli hans medregent; men hennes maktanspråk väckte efter någon tid Tiberius' misshag, cch det kom till en brytning emellan mor och son, så att den senare icke vidare besökte henne. L. afled år 29. - Till släkten Livius hörde ej historieskrifvåren Titus Livius (se följ. art.). -- Om Marcus Livius Drusus d. ä. och d. y. se Drusus. R. Tdh.

Kejsarinnan Livia. Efter en antik marmorstaty i Neapel, funnen i Pompeji. Livius, Titus L. Patavinus, romersk häfdatecknare, f. 59 f. Kr. i Patavium (det nuv. Padua; däraf hans namn Patavinus, "från P."), d. där 17 e. Kr., tillhörde efter all sannolikhet en ansedd och välmående familj samt åtnjöt vårdad uppfostran. I den grekiska litteraturen var han väl hemmastadd och tyckes ha gjort studier särskildt i filosofi och retorik. Större delen af sitt lif tillbragte han i Rom. L. höll sig fjärran från den offentliga verksamheten och egnade sin tid åt litterära sysselsättningar. Oaktadt han i likhet med sin fädernestads inbyggare, som skola ha slutit sig till Pompejus, från början var det republikanska statsskicket bevågen, blef han dock högt uppburen af Augustus och egde för öfrigt ett godt namn om sig i Roms mera bildade kretsar. Han författade bl. a. några filosofiska skrifter, som gått förlorade. Viktigare var hans stora historiska verk, Rerum romanarum ab urbe condita libri, hvilket behandlade Roms historia från stadens grundläggning (753 f. Kr.) till Drusus' död (9 f. Kr.). Det omfattade 142 böcker, af hvilka vi ega i behåll l:a-10:e samt 21:a-45:e (41:a och 43:e ofullständiga), äfvensom ett litet stycke af 91:a. Det har, åtminstone i senare tider, indelats i "dekader" (af grek. dekas, tiotal af böcker). Till detsamma finnas innehållsförteckningar (periochae) för hvarje bok (utom 136:e och 137:e), författade af obekant hand (för böckerna 37-40 och 48-55 i afvikande form, från