egyptiska papyri). Eedan tidigt (30 e. Er.) blef af hans verk utarbctadt ett - nu förloradt - sammandrag (epitome), hvilket tydligen användts af ilcra senare författare. Till hufvudsaklig uppgift för sin historiska skriftställarverksamhet gjorde L. förhärligandet af den romerska staten, som från en ringa begynnelse genom gudars hägnande nåd och människors kraftfulla verksamhet hade utvecklat sig till ett världsrike. Det var i detta syfte han ville lämna en mot den förädlade smakens fordringar svarande framställning af romarfolkets öden från äldsta tider. Genomträngd af öfvertygelsen om historiens sedliga betydelse, afsåg han också att väcka beundran och vördnad för forntidens höga ande, storslagna män och lysande hjältebragder för att på detta sätt hos ett sjunket släkte lifva fosterlandskärleken samt frammana lyftning i tänkesättet och kraft att handla. Till främjande af sitt mål fann han sig böra starkt framhålla gudarnas ingripande i statens öden, hvilket för hans äkta romerskt religiösa öfvertygelse framträdde på ett i ögonen fallande sätt, äfven i järtecken. De nu antydda synpunkterna blefvo bestämmande för arbetet. L. gjorde intet försök att ge en på källforskning i första hand och noga genomförd kritik byggd framställning af Roms historia, ett försök, som uppenbarligen, i synnerhet med den tidens otillräckliga hjälpmedel och outvecklade arbetsmetoder, skulle ha öfverstigit en persons förmåga. Han nöjde sig med att vandra i sina föregångares fotspår för att efter dem lämna en underhållande och tilltalande skildring, i hvilken framför allt de stora personligheterna och deras verksamhet skulle tecknas samt krigen, i hvilka romarna vunnit så stor glans och ära, få sin rätta belysning. Vida mindre gällde det däremot att systematiskt framställa gången af författningens utveckling och noggrant beskrifva statens inrättningar, något, som under de fullständigt omdanade förhållandena, då uppfattningen af forntiden var fördunklad och uppblandad med nya föreställningar, utan tvifvel hade måst medföra stora svårigheter. Företrädesvis höll L. sig till de senare historieskrifvarna, såsom Licinius Macer, Valerius Antias, Q. Tubero m. fl., hvilkas framställning, om också ej alltid med urkunder styrkt, dock bäst synes ha lämpat sig att bearbeta för allmänheten. Likväl tyckes han ha för olika tidsskeden valt olika ledare, så att han följt än den ene, än den andre, allt som deras egen kännedom om och behandling af ämnena därtill föranledde. I tredje dekaden har han efter all sannolikhet mycket anlitat Coelius Antipater. För 3:e-5:e dek. har vidare Polybios varit en hufvudkälla. Skiljaktiga uppgifter och tvifvelsmål, uttalade af författarna själfva, lämnade han för det mesta åt deras värde och meddelade, hvad han fann allmänt antaget, stundom med bifogande af olika meningar, utan kritisk sofring af materialet. Han iklädde sig ock i allmänhet intet ansvar för trovärdigheten af hvad han omtalade, synnerligen i fråga om mera osäkra uppgifter och berättelser, såsom beträffande sagorna från den äldsta tiden och andra sägner, som behandla underbara tilldragelser. Att han till följd af sitt arbetssätt skulle komma att meddela åtskilligt mindre noggrant eller fullständigt i fråga om statens författning och förvaltning, inses utan svårighet. Äfven visar sig i ämnets behandling en viss ojämnhet, som utan tvifvel har sin grund i ofullständig planläggning och i skiljaktigheten af de källor, som begagnats. Själf röjer L. ett tydligt deltagande för personer och händelser, och öfverallt framträder hans känsla för det skickelsedigra i folkets öden. En följd af hans starkt utpräglade nationella uppfattning är, att han söker ställa allt i så fördelaktig dager för Rom som möjligt, och tvärtom. Detta framstår bl. a. vid skildringen af fienders - framför allt Hannibals - karaktär och tänkesätt m. m. Vända vi oss nu från innehållet till framställningssättet, möter oss främst den retoriska färgläggningen. Särskildt har L. lagt an på att infläta tal af de handlande personerna. Dessa tal äro i allmänhet väl egnade att lägga i dagen stämningar, bevekelsegrunder och karaktärer, men röja å andra sidan en viss benägenhet för vältalig utsmyckning af ämnet. Stilen företer rikedom och omväxling, är på en gång angenäm och värdig samt lämpar sig förträffligt för att åskådliggöra situationer och händelser. Periodbyggnaden är konstfull, stundom kanske väl tung. I ordvändningar och uttryck är L. något friare än de äldre författarna, t. ex. Cicero och Caesar, närmar sig stundom skaldernas språkbruk samt har ett och annat, som väl mycket erinrar om grekernas ordvändningar. Asinius Pollio skall, enligt Quintilianus' uppgift, ha hos L. funnit en viss "patavinitas", förmodligen ett från det fina hufvudstadsspråkét afvikande uttryckssätt. Då man dock ej eger vidare upplysning om de enskildheter, som föranledt det i fråga varande omdömet, är det omöjligt att härom närmare uttala sig. Så mycket är säkert, att hos L. i afseende på språket flera nyheter förekomma, hvilket likväl ej hindrar, att det, öfver hufvud bedömdt, är förträffligt. Att L. länge skulle betraktas som en hufvudkälla - och en tillförlitlig sådan - för romersk historia är gifvet, eftersom den historiska kritiken först sent vaknade till lif. Enstaka fall af kritiska tvifvelsmål förekomma redan hos Glareanus, Cluverius och J. Gronovius, men det var först J. Perizonius, som genom sin skrift "Animadversiones historicae" (Amsterdam 1685) på allvar drog i tvifvel trovärdigheten af L:s framställning i fråga om Roms äldsta tider. Efter honom följde G. Vico (1725) och L. de Beaufort (1738), men framför alla andra blefvo B. G. Niebuhrs forskningar (efter 1810) viktiga. Sedan dess har kritiken alltjämt utvecklat sig, och den skarpsinnige Th. Mommsen sökte rekonstruera Roms äldsta historia med stöd af hvad senare tider bevarat i fråga om inrättningar och samhällslif, medan Madvig varnar för att taga för godt, hvad antiken icke har genom några urkunder bestyrkt. Till L. måste dock alla gå, och hans uppgifter - ej sällan oklara och beroende på missförstånd .- lämna alltjämt vetenskapsmännen rikt ämne till kritik och behandling i skrift, i synnerhet när de sammanställas med hvad Dionysios från Halikarnassos har meddelat. L:s text har funnit bearbetare och utgifvare i mängd. Holländaren Drakenborchs stora upplaga (1738-46) innehöll äfven supplement för de förlorade böckerna (af Freinsheim). De mest betydande af de senare editionerna äro Weissenborns med kommentar försedda och efter utgifvarens död af H. J. Müller delvis reviderade samt den af Madvig och