Ussing utgifna, till hvilken sluter sig Madvigs kritiska skrift "Emendationes livianae". Handskriftforskningen har bedrifvits med ifver och framgång. I den tog svensken A. Frigell liflig del, och han framträdde därefter såväl med textupplagor som med kritiska skrifter. För ungdomens behof äro upplagor af en del böcker af L:s verk utgifna och kommenterade af A. F. Wimmercrantz, A. T. Broman och R. Törnebladh samt A. Frigell, hvilkas editioner omfatta flera eller färre böcker i första dekaden samt en eller två i den tredje (21 och 22), äfvensom af P. Bagge (3:e dekaden). På svenska är L:s romerska historia öfverflyttad af E. Schröder (1626) samt 0. Kolmodin d. y. (böckerna 1-10 och 21-27; 5 bd, 1831-44), - Se vidare Taine, "Essai sur Tite-Live" (5:e uppl. 1888) och Soltau, "L:s geschichtswerk" (1897). R. Tdh. Livius Andronicus, romersk skald, kom helt ung, sannolikt efter eröfringen af Tarent, 272 f. Kr., till Rom som slaf, men frigafs sedermera af sin husbonde, troligen M. Livius Salinator, efter hvilken han antog namnet Livius. Efter att först ha sysselsatt sig med undervisning egnade han sig åt skaldskap och skådespelarkonst. Om hans litterära betydelse se Latinska litteraturen, sp. 1318. R. Tdh. Livjaegerkorpset, da. Se Lifjägarkåren.

Livlands vapen.

Livland (Lifland, Liffland). 1. Urspr. benämning på det område vid Östersjöns östra kust, som beboddes af liver (se d. o.), men sedan dessa uppgått i de under 1000-talet inträngande letterna, har L. varit företrädesvis en geografisk och administrativ benämning för det af ester, letter och inflyttade tyskar bebodda landet emellan Estland och Kurland. Emedan detta område intar den mest betydande delen af de s. k. Östersjöprovinserna, ha under dess namn stundom innefattats äfven de kringliggande. Med Svenska L. förstods den af Sverige eröfrade, n. om Düna belägna delen af L., med Polska L. den s. om samma flod belägna delen. -- 2. En af de tre ryska Östersjöprovinserna, begränsas i n. af Estland, i ö. af sjön Peipus, som skiljer L. från guv. S:t Petersburg, och guv. Pskov, i s. ö. af Vitebsk, i s. v. af Kurland och i v. af Rigaviken samt har en areal af 47,029 kvkm., hvaraf 2,876 kvkm. komma på öarna (Ösel, Moon, Kynö, Runö m. fl.). L. är företrädesvis ett slättland och genomskäres i n. och s. af en från Estland kommande platå, hvilken löper på ömse sidor om Virzjärv-sjön och har sina största höjder s. ö. om denna sjö nära östra gränsen i Munnamäggi (324 m.), det högsta berget i Östersjöprovinserna, och Vallamäggi (296 m.). Längre söderut, emellan floderna Ewst och Aa, ligger en annan platå, hvars högsta punkt är Gaising-kalns (313 m.). Som företrädesvis vackra anses den på gamla borgruiner rika trakten kring Wenden, hvilken af tyskarna i landet kallas "livländska Schweiz", samt omgifningarna kring Segewold, Krem?n och Kokenhusen. Vid kusten af Rigaviken, vid sjöarna Peipus och Virzjärv samt längs de större vattendragen är landet lågländt, mest skogs- och kärrtrakter. Omkr. 1,500 kvkm. af landet äro betäckta med vatten (oberäknadt L:s andel af Peipus-sjön), och af dem komma 274 kvkm. på Virzjärv. Tillsammans lära finnas 325 vattendrag och 950 sjöar (däribland 350 större). Till Rigaviken flyta Pernau, Salis, Düna samt livländska och kurländska Aa, alla segelbara, till Finska vikens vattenområde endast den i Peipus utmynnande Embach. Den nära 300 km. långa kusten har blott två hamnar, Pernaus och Dünas mynningar. De många hamnarna på ön Ösel äro af ringa betydelse för handeln, emedan inloppen äro besvärade af ref och sandbankar. Landets geologiska byggnad är noga undersökt. Den siluriska formation, som betäcker Estland, uppträder äfven i norra L.; återstoden tillhör det devoniska systemet. Det hela är betäckt af glaciala bildningar, stundom ända till 120 m. tjocka. Erratiska block finnas spridda öfver hela landet, t. o. m. på dess högsta punkter, såsom på Munnamäggi. Jorden är föga fruktbar. Klimatet är rått och fuktigt; medeltemperaturen för året är i Riga 6° C. (för vintern -5°, för sommaren + 17,5°), i Dorpat 4,5°. Skogar betäcka ungefär 1/4 af landet och finnas företrädesvis längs kusten samt äro öfvervägande barrskog, men äfven nordiska löfträd. Ännu förekomma björnar och vargar, mer sällsynta äro lodjuret och älgen. Jordbruket är hufvudnäring och lämnar något till afsalu, i synnerhet af lin. 18,5 proc. af jorden äro åker, 41,5 proc. äng och betesmark. Äfven fisket är en viktig näringskälla. I industriellt hänseende intar L. en framstående plats bland ryska guvernement. Främst står tillverkningen af ylleväfnader och brännvin. Den förnämsta fabriksstaden är Riga, som jämte närmaste omgifning producerar 90 proc. af landets hela industrivärde. F. ö. har blott Pernau någon betydelse på detta område. Handeln är blomstrande och koncentrerar sig hufvudsakligen i Riga, i mindre mån i Pernau, Dorpat och Arensburg. De förnämsta exportvarorna äro petroleum, oljekakor, ull, hampa, linfrö, lin, spannmål och trä. Flera järnvägslinjer korsa landet. -- Invånarnas antal uppgick 1897 till 1,295,231 (28 på 1 kvkm.). Största delen är ester, i norra delen (40 proc.), och letter, i södra delen (43,4 proc.) samt tyskar (7,6 proc.), hvilka bilda adeln och städernas borgerskap, ryssar (omkr. 5,4 proc.), polacker (1,2 proc.) och judar (2 proc.). Liverna, hvilka gett sitt namn åt landet, ha uppgått i letterna (se Liver). Språkgränsen emellan ester och letter går nu från Salis öfver Rujen, Walk och Rauge till Marienburg. Med afseende på religionen voro 1897 79,8 proc. protestanter, 14,3 proc. ortodoxa greker (ehuru till en betydlig del raskolniker), 2 proc. judar, 2,3 proc. rom. katoliker. De tyske eröfrarnas ansträngningar att förtyska landet ha fullkomligt misslyckats. Ester och letter visa öppet sitt traditionella hat mot inkräktarna. Undervisningsspråket är i alla skolor, äfven de privata, numera (sedan 1887) ryska. På senare tid har ryska regeringen börjat arbeta på en russifiering af L. liksom af de andra Östersjöprovinserna samt infört ryska lagboken (1835) och påbjudit ryska språkets användning i st. f. det tyska (1867 och 1885). Bönderna ega