endast 15 proc. af landets jord, adeln (tyskarna) det öfriga. Lifegenskapen upphäfdes 1819, och bönderna erhöllo frihet till sina personer, ehuru de kvarstå under godsegarnas jurisdiktion. Sedan 1849 har det arbete de måste göra åt godsegarna småningom, ehuru ej fullständigt, blifvit aflöst med penningar, och bönderna ha erhållit rätt att friköpa sina jordlotter. Men då priset är högt och minimum är omkr. 32 har, försiggår friköpningen mycket långsamt, och större delen af den jordbrukande klassen är förpaktare (knechte), hvilka när som helst kunna uppsägas af godsegarna. Allmogen är också mycket fattig och utvandrar i massa till andra delar af tsar-riket. Tid efter annan tager emigrationen form af massutvandring, som regeringen söker hindra genom tvångsåtgärder. Folkbildningen står betydligt högre än annorstädes i Ryssland, i det att 87 proc. af barnen mottaga regelbunden undervisning. Högre undervisning meddelas vid Jurjevs (Dorpats) universitet, Rigas polyteknikum och en högre prästbildningsanstalt. - I spetsen för L:s förvaltning står en guvernör. (Före 1876 hade ryska Östersjöprovinserna en gemensam generalguvernör, som residerade i Riga.) Från L:s öfverdomstol, "hofgericht", i Dorpat vädjas till senaten i Petersburg. De i L. stationerade trupperna lyda under generalguvernörens i Vilna öfverkommando. Den lutherska kyrkan står under livländska konsistoriet i Riga. Guvernementet indelas i 9 kretsar: Riga, Wolmar, Wenden, Walk, Dorpat (Jurjev), Werro Pernau, Fellin och Ösel. L:s vapen är en svärdförande grip i rödt fält. Hufvudstad är Riga. (J. F. N.) Historia. L:s äldsta kända befolkning utgjordes af letterna (se d. o.), som dock undanträngdes af de finska stammarna ester och liver, efter hvilka landet fick sitt namn; de lefde i ständigt inbördes kif, men utsattes därjämte för anfall af nordiska vikingar och af ryssarna; det af storfurst Jaroslav (1030) grundlagda Jurjev (Dorpat) bestod emellertid icke länge som eröfring. På 1100-talet började lybska köpmän redan allmänt att öfver Visby segla på L., och i deras spår följde omkr. 1180 den holsteinske munken Meinhard, som vid Yxkull grundlade den första kristna kyrkan bland liverna; redan 1188 vigdes han af den bremiske ärkebiskopen till L:s biskop. Hans verk upptogs af biskop Albert (1199-1229); denne samlade nya kolonister från nordvästra Tyskland, grundlade 1201 Riga, där han tog säte, och stiftade en af påfven 1204 bekräftad andlig riddarorden (Fratres militiae Christi), som ställdes under biskopens inseende och tempelherrarnas regel; dess ordensdräkt gaf snart anledning till benämningen svärdsriddare. Ungefär samtidigt anlade cistercienserna ett kloster vid Dünamünde. Albert mottog 1207 L. som län af tyske konungen Filip, hvarigenom detta blef en del af Tyska riket och han själf tysk riksfurste, men han måste samtidigt till orden öfverlåta en tredjedel af landet. Börjande slitningar mellan biskopen och ordens mästare hejdade icke ordens fortsatta krigiska mission, hvars svårigheter dock ökades af sammanstötningar med litauerna och af den trots sina öfverhöghetsanspråk tillbakasatte bremiske ärkebiskopens intriger. De vilde esternas sega motstånd föranledde snart en hjälpansökan till den danske konungen, och från 1219 utbredde denne sitt välde öfver Estland, där Reval grundlades. De utbrytande inre oroligheterna i Danmark satte dock detta välde på spel, sedan esterna 1226 rest sig mot inkräktarna och deras missionärer. Orden och biskopen af Riga lyckades till sist kväfva upproret, men då litauer och kurer tillfogade dem 1236 ett svårt nederlag, måste de söka hjälp hos Tyska orden i Preussen. Följden blef, att den livländska orden 1237 nyorganiserades som en gren af Tyska orden (Tyska orden i Livland), hvars regel och dräkt de förre "svärdsriddarna" antogo; deras mästare valdes på ordenskapitlet i Marienburg. Semgallens stift blef icke långt därefter förenadt med Riga stift (1245). Stiftet Kurlands landsherrerätt var inskränkt till en tredjedel af Kurland, hvaremot Tyska orden i detta land tog i besittning två tredjedelar utan länsförpliktelse. Ännu mera invecklade blefvo förhållandena 1253, då de tre livländska stiften och stiftet Kurland jämte de tre preussiska stiften Kulm, Samland och Ermeland ställdes under ärkebiskopen af Riga. Denne blef som öfverhufvud för L:s biskopar Tyska ordens länsherre, men som öfverhufvud för de preussiska stiften ordens vasall. Med staden Riga, söm var faktiskt oberoende af ärkebiskopen och i slutet af 1200-talet ingick i hansan (liksom senare Dorpat, Reval m. fl. städer i L.), kom orden från 1297 i långvariga stridigheter, och ehuru staden stöddes af biskoparna och kallade litauerna till sin hjälp, led den svårt afbräck. Dünamündes inköp från cistercienserna (1305) gaf orden en strategiskt viktig stödjepunkt i kampen, men ådrog den en långvarig process vid den påfliga kurian, som efter att ha bannlyst orden 1313 afgjorde tvisten till dess förmån 1319. Riga måste till sist (1330) falla till föga inför orden och erkänna sig som både skatt- och krigspliktigt till denna. Ett mot det tyska väldet riktadt uppror bland esterna (från 1343) tvang Reval och det estländska ridderskapet att söka ordens hjälp, och efter upprorets krossande såg sig den danske konungen nödsakad att till denna sälja sitt estländska välde (1346). Efter dessa framgångar sträfvade orden att införlifva också biskopsstiften med sitt område, men utan beståndande framgång. Däremot blef den under 1400-talets lopp faktiskt oberoende af den preussiska grenen af orden, som trots livländsk hjälp låg under i kampen mot det polsk-litauiska riket. L. hade samtidigt fått en farlig fiende i det småningom samlade moskovitiska storfurstendömet; den energiske ordensmästaren Walter v. Plettenberg (1494 -1535) måste gå i krig mot ryssarna. Reformationen vann från 1520-talet hastig spridning, särskildt i L:s städer, prelaternas välde vacklade, men Plettenberg begagnade icke tillfället att efter Albrekts i Preussen exempel sekularisera orden och göra sig till ett enadt L:s härskare. Splittringen emellan katoliker och protestanter, ridderskapets själfviska omsorg om, att landsherrarnas makt i fråga om den inre styrelsen hölls inom så snäfva gränser som möjligt, städernas internationellt hanseatiska intressen, böndernas lifegenskap (sedan 1300-talet) och ytterliga råhet - allt detta var däremot omständigheter, egnade att hota den livländska federativstatens bestånd. Ordens strid med ärkebiskop Vilhelm ledde omsider till Polens inblandning och freden i Posswol 1557, hvilken blottade ordens vanmakt. 1558 kastade Ryssland sina härar öfver det värnlösa landet, och detta sökte då skydd hos sina andra grannar. Den siste