ordensmästaren, Gotthard Kettler, och den siste ärkebiskopen, den nyssnämnde Vilhelm af Brandenburg, afträdde genom ett fördrag i Vilna (sept. 1559) till Polen-Litauen landet s. om Düna mot löfte, att detta rike skulle skydda deras öfriga besittningar. S. å. köpte Danmark stiften Ösel och Kurland, af hvilka dock endast det förra kvarstannade under danskt herravälde. I juni 1560 tilläts Polen besätta de flesta livländska slotten: i juni 1561 gaf sig Reval med Harrien och Wierland under Sverige, och s. å. måste Kettler och ärkebiskopen, genom ett nytt fördrag, i Vilna, afstå till den polske konungen återstoden af sina besittningar, hvarvid Kettler fick Kurland som hertigdöme under länsplikt. 1566 upplöstes ärkestiftet, och L. - som vid denna tid började benämnas hertigdöme - blef formligen införlifvadt med Litauen. Men vid Polens och Litauens definitiva union 1569 betecknades L. som de förenade rikenas gemensamma inkorporerade besittning. Det 1598 uppblossande svensk-polska tronföljdskriget under Sigismund vardt tillika en kamp om L. Det lyckades ej Karl IX att intaga landet, men Gustaf II Adolf eröfrade det, och Sverige fick genom fördragen i Altmark (1629) och Stuhmsdorf (1635) tillsvidare behålla det, 1660 vardt det "öfverdüniska" L. (L. n. om Düna) formligen afträdt till Sverige. Genom Stora nordiska kriget gick L. förloradt för Sverige. Visserligen vann den svenske öfverbefälhafvaren i L. Schlippenbach en lysande tredubbel seger öfver ryssarna vid Rappin, Kasaritz och Rauge (5 sept. 1701), men hans nederlag vid Erastfer (dec. 1701) och Sagnitz (1702) lämnade L. öppet för deras härjningar. 1704 eröfrade ryssarna Dorpat, 1710 de öfriga fästningarna, och genom freden i Nystad 1721 afträddes L. till dem. L. var under ordenstiden en "riksomedelbar" del af "Heliga romerska riket af tyska nationen" (L:s landsherrar, biskoparna och ordensmästaren, voro riksfurstar), men påfvens inflytande var större än kejsarens: biskoparna och orden sågo i påfven sin öfverherre. Biskoparna regerade med tillhjälp af domkapitel, ordensmästaren med biträde af ordenskapitlet, hvilket sistnämnda utgjordes af ordens stordignitärer (landtmarskalken och komturerna). Den sammanhållande enheten i den livländska federativstaten var landtdagen, som sammanträdde i Walk eller Wolmar och var fördelad på 4 kammare: 1) ärkebiskopen, biskoparna och 2 abboter, 2) ordens mästare och stordignitärer, 3) stiftens och ordens världsliga ridderskaps (vasallernas) deputerade, 4) städernas ombud. Under 1400-talet uppstodo stifts- och ordensråd, som af landsherrarna togos ur kapitlen, ridderskapet och borgerskapet samt fingo stort inflytande på förvaltningen och rättskipningen. - Under polska tiden fick L. visserligen vidtgående privilegier, de s. k. Sigismund Augusts privilegier (1561), men de polska riksmyndigheterna, konungen och den polsk-litauiska riksdagen inskränkte dem snart samt sökte förpolska L.; den nya författning, som konung Stefan oktrojerade 15S2, var ett uttryck för denna tendens. Enligt dessa som "nådeakt" betecknade "Constitutiones Livoniae" indelades L. i 3 "presidentskap" l. enligt den 1598 införda polska benämningen, "vojevodskap" (lat. palatinatus), nämligen Dorpat, Wenden och Pernau. Presidentskapen voro delade i "starostier" (tills. 26). I spetsen för hela L:s styrelse stod en kunglig administrator (af polsk-litauisk nationalitet). Rättskipningen utöfvades af 4, senare 3 "landgerichte", från hvilka vädjades till conventus judicialis. Landtdagen, från 1598 alltid sammanträdande i Wenden, egde fortfarande bestånd, men kom snart att hufvudsakligen bestå af adelns deputerade. Samtidigt hade L:s katolska kyrka reorganiserats genom insättandet af en biskop i Wenden. - Under svenska väldet var L. en under Sveriges krona lydande, i säregna former administrerad provins, hvars statsrättsliga ställning dock gaf anledning till tvister mellan konung och landtständer. Både Karl IX och Gustaf II Adolf sökte förmå de senare att sända ombud till den svenska riksdagen, men livländarna häfdade principiellt sin särställning, och i 1634 års regeringsform begränsades representationsplikten till Sveriges och Finlands gamla område. Livländarnas kraf på bekräftande af landsprivilegierna af 1561 (hvilkas urkund gått förlorad) uppfylldes ej af Gustaf Adolf, som dock (1629) tillmötesgick dem med en allmän och provisorisk försäkran; privilegiernas faktiska bestånd bekräftades af senare svenska regenter intill enväldet, sist af Karl XI 1678. På Kristinas tid lyckades adeln under Otto von Mengdens ledning organisera sin maktställning i nya institutioner; på landtdagarna, hvilkas verksamhet reglerades i landtdagsordningen af 1647, valde den sålunda en hauptmann och (fr. 1643) ett landtråd (se d. o.), som, ställdt vid generalguvernörens sida, skulle bevaka dess intressen. Något senare (från 1660) började den eftersträfva omedelbar andel i den svenska statsmaktens utöfning och ansökte numera om sin inkorporering i riksdag och riddarhus, men detta kraf mötte svårigheter, och det inbrytande enväldets svenska ständer kunde utsträcka reduktionen till L:s adel utan dess hörande. Dess följande protester lämnades utan afseende, och i generalguvernören grefve Hastfer (se d. o.) fann konungen en energisk cch hårdhändt medhjälpare, medan adelsoppositionen i Patkul (se d. o.) fick sin lidelsefullaste advokat. Konflikten vidgades (från 1690) till frågan om privilegiernas rättskraft och eventuella kodifiering, men löstes radikalt af envåldsmonarken genom författningarna af 1694 (se nedan), som fullständigt sönderbröto det ekonomiskt redan lamslagna adelsregementet i L. Den stränga räfst, som samtidigt inledts mot oppositionens ledare, föranledde ytterligare förbittring, och denna tog sig uttryck bl. a. i Patkuls landsförrädiska intriger. - De viktigaste af adelns rättigheter voro oinskränkt myndighet öfver bönderna - både Gustaf II Adolf och Karl XI funno sig manade att taga dessa i rättsligt skydd mot adelns alltför godtyckliga behandling - samt innehafvandet af länsgodsen efter länsrätten. Enligt denna voro länsgodsens innehafvare såväl som allodialgodsens egare - dessa senare voro dock helt få - fria från andra ord. skatter, men skulle utgöra rusttjänst, nämligen för hvarje femtontal "hakar" (jordbeskattningsenheter) 1 ryttare och, årligen, 60 rdr sp. Adelns bönder måste dock sedan 1634 erlägga "stationen", en urspr, tillfällig, sedermera ord. skatt. Men L:s adel var å sin sida ej så noga med, huru den kom i besittning af länsgods eller forna stifts- och ordensgods. Redan de polske konungarna, sedermera äfven Gustaf II Adolf, anbefallde undersökningar därom; men dessa blefvo ej afslutade. Livländarna nekade aldrig till, att de forne landsherrarnas gods