rätteligen tillhörde svenska kronan. Men då dessa kronogods såldes, förpantades eller bortskänktes i strid mot Sveriges lag och riksdagsbeslut - förläning af livländska gods på Norrköpings besluts villkor var en mycket vanlig företeelse - blef en reduktion alltmera nödvändig. Dennas verkningar blefvo i L. omstörtande, i synnerhet som de nyssnämnda, af de polske konungarna och Gustaf II Adolf påbörjade undersökningarna lämnade fältet öppet för vidt gående fordringar. Reduktionen gjorde kronan till innehafvare af 5/6 af L:s jord. Att den i grunden varit obilligare i L. än i Sverige torde dock vara för mycket sagdt. Sina rättigheter och intressen bevakade adeln på landtdagarna. Enligt 1647 års landtdagsordning skulle alla adliga godsinnehafvare infinna sig vid dem. Landtmarskalken utnämndes af L:s generalguvernör efter ett af adeln upprättadt förslag. Föremål för öfverläggningar voro regeringens propositioner och adelns besvär. Omröstningen skedde kretsvis. 1694 upphäfdes den gamla landtdagsordningen liksom landtrådsinstitutionen, och det bestämdes, att landtdagen skulle sammanträda ej hvart år, såsom förut varit fallet, utan endast när konungen fann det för godt. En af generalguvernören utnämnd "hauptmann" skulle föra "direktionen", men under generalguvernörens "presidium". Kollektiva besvär på landtdagarna förbjödos; den missnöjde hänvisades till generalguvernören och konungen. - Städerna hade egna privilegier och vidsträckt själfstyrelse, hvilken dock inskränktes af Karl XI. Endast Riga sände ombud till landtdagen. Rigas viktigaste ord. pålaga var 100,000 polska gyllen, -som skulle erläggas vid hvarje svensk konungs kröning. - L:s förvaltning som svensk besittning ordnades 1629, då J. Skytte vardt generalguvernör öfver L., Ingermanland och Karelen. Han hade under sig guvernörer och ståthållare. 1642 vardt L:s fastland ett eget generalguvernement, till hvilket efter Kristinas död (1689) äfven Ösel kom att i militäriskt afseende höra. Generalguvernören, som alltid var ett af rikets råd och som till 1642 residerade i Dorpat, sedermera i Riga, stod i spetsen för L:s hela styrelse och förvaltning. Dömande myndighet hade han ej, men skulle öfvervaka domstolarna och domarnas verkställighet. Hans kansli bestod från början, utom af lägre tjänstemän, af en svensk och en tysk sekreterare. Under drottning Kristina tillkom en öfversekreterare, som tillika ofta äfven var tysk sekreterare, alltid assistensråd. Näst generalguvernören och guvernören hade detta assistensråd att handlägga de administrativa ärendena. 1687 upphäfdes detta ämbete, och i dess ställe tillsattes en statssekreterare, hvars titel dock snart nedsjönk till generalguvernementssekreterare. De kamerala göromålen åter sköttes, utom af lägre ämbetsmän, af en kamrerare, men 1651 tillsattes äfven för dem ett assistensråd. 1687 kom i dettas ställe en statskommissarie, hvars åligganden dock snart öfverflyttades på en öfverkamrerare. Denne sistnämnde hade jämte generalguvernören att uppgöra provinsens stat, mottaga, förvalta och utbetala kronans medel samt närvara vid mönstringarna. Samtidigt med generalguvernementssekreteraren tillsattes en generalguvernementskamrerare. Den siste generalguvernören, Erik Dahlbergh, hade 15,000 dal. smt (motsvarande nära 60,000 kr.) i lön. Generalguvernörens närmaste man var guvernören i Riga, hvilken alltid var en generalsperson. På Ösel och i Dorpat funnos landshöfdingar samt i Riga en särskild ståthållare. Den sistnämnde och landshöfdiiigen i Dorpat blefvo 1690 "ekonomiståthållare", den ene för det lettiska, den andre för det estniska L., med åliggande att ha uppsikt öfver de kungliga domänerna samt under kontroll af generalguvernören och Kammarkollegium uppgöra villkoren för kronoarrendena. En kataster (mantalslängd) för L. upprättades genom en åren 1638-41 verksam kommission, som bestämde, att hvarje "gesinde" (bondgård), som gjorde 12 dagsverken i veckan, skulle räknas för en "hake". Därigenom blef antalet hakar i hela L. 4,343. I sammanhang med reduktionen uppgjordcs 1683-90 en ny kataster (som gällde ända till 1824), och till grund för denna lades jordens godhet, hvilken beräknades efter 4 skattegrader. De bondgårdar - länderier under ridderskapets eget bruk voro skattefria -, hvilkas samtliga årliga utskylder den kungliga taxeringskommissionen beräknat till 60 rdr sp., skulle anses för en "hake". Genom denna kataster blefvo böndernas åligganden noga fastställda och en tygel lades på husböndernas prejerier. Haketalet växte genom densamma till 6,236. Svenska statens inkomster af L. utgjorde (i slutet af 1600-talet) årligen omkr. 900,000 dal. smt (motsv. ung. i vår tids mynt ung. 3,500,000 kr.), hvaraf kronodomänen gåfvo 375,000. Till L:s förvaltning och försvarsväsen åtgingo omkr. 500,000 dal. smt. Återstoden var hufvudsakligen anslagen till löner åt de kungliga råden och Sveriges utländska beskickningar samt till flottans behof. Krigsmakten i L., under fredstid uppgående till 5,000-6,000 man, stod under generalguvernörens befäl. Denne och guvernören hade under Karl XI :s regering hvar sitt värfvade regemente på 1,000 man, hvilka jämte 3 bataljoner af de finska indelta regementena utgjorde garnisonerna i Riga, Dünamünde, Kobron och Kokenhusen. På Dorpats och Pernaus fästningar var ett värfvadt infanteriregemente fördeladt. 200-300 man artilleri voro förlagda i L., och af det 1680 på de 3 Östersjöprovinserna fördelade Von der Pahlenska kavalleriregementet kommo 300-400 man på L. Den "livländska" adelsfanan räknade 200, den "öselska" 1. "stiftska" 50 man. Domstolarna voro "ordnungsgerichte" för polismål å landet, 4 "landgerichte" och hofrätten i Dorpat, hvarifrån man kunde vädja till konungen. Från Riga stads domstolar vädjades till Svea hofrätt. Kyrkostyrelsen började organiseras genom tillsättande af en superintendent 1622, och genom konsistorialordningen af 1634 inrättades i Riga och Dorpat underkonsistorier jämte ett öfverkonsistorium i Dorpat, samtliga med såväl andliga som världsliga ledamöter. Denna organisation, som modifierades 1636 och 1640, stördes af ständiga tvister mellan superintendent och konsistorier. Karl XI införde 1686 års svenska kyrkolag och aflägsnade 1694 de adlige bisittarna ur öfverkonsistoriet, samtidigt med att adelns patronatsrätt upphäfdes. För undervisningsväsendet sörjdes genom upprättandet af universitetet i Dorpat (1632) samt inrättandet af gymnasier och andra skolor. För böndernas barn organiserades ett slags sockenskolor. Universitetet gick under i ryssfejden på 1650-talet, men det reorganiserades af Karl XI (1690); vid Stora nordiska krigets utbrott flyttades det till Pernau. -