dessa böcker ofta fina miniatyrer (se d. o.). Så den nu i Petersburg förvarade, som tillhört drottning Anna af Bretagne. - L. jaune [jan], gul bok. Se Blå böcker. Livre [li'vr], fr. (af lat. libra, se d. o.). 1. Äldre fransk skålpundsvikt, i bruk alltifrån den tidigare medeltiden, förnämligast i form af livre poids de marc, = 2 marcs = 16 onces = 485,9 kg. Livre usuelle [ysuä'l] var 1812--39 benämningen på 1/2 kg. -- 2. Äldre franskt räknemynt, indeladt i 20 sous (à 12 deniers), härstammade från karolingiska tidens myntvikt libra gallica. Livre tournois [tornωa'; "livre från Tours"] var till 1796 enheten i franska myntsystemet, men utbyttes då mot franc (se d. o.), hvilken är något bättre, enär 80 francs = 81 livres tournois och 1 livre innehöll endast 4 4/9 gr. fint silfver (1 franc innehåller 4 1/2 gr.). Den i Paris till 1667 präglade livre parisis [-si's l. -sī] var = 1 1/4 livre tournois. Livré (fr. livrée, af livrer, lämna, utdela), i Frankrike urspr. benämning på de klädesplagg, som konungar och prinsar på julafton fordom utdelade som gåfvor åt sin omgifning; tjänaruniform, betjäntdräkt. Livres de beurre [li'vr də bör], fr. Se Grand-Pressigny. Livret [-rä], fr. (eg. "liten bok", af livre, bok). L. d'ouvrier [dovriē], arbetsbok (se d. o.). -- L. d'identité [didãtitē], identitetskort (se d. o.). Livö, dansk ö i Limfjordens mellersta del, Lögstör bredning, 325 har, hvaraf 1/7 är skog; där finns blott en gård, Livögaard. Liüdi (Liügi). Se Finsk-ugriska språk, sp. 378. Lix, feniciskt nybygge. Se Araisj. Lixuri, stad på ön Kefallenia, på halfön Paliki, är säte för en katolsk biskop. 5,484 inv. (1896). Staden förstördes af jordskalf 4 febr. 1867. Lizard head [li'səd he'd] l. L. point [påi'nt], den sydligaste punkten af England, i grefsk. Cornwall, s. s. ö. om Landsend, under 49° 57' 30" n. br. och 5° 12' v. lgd. På udden stå två fyrar, omkr. 67 m. öfver hafsytan. J. F. N. Lizell, Paula Maria, operasångerska, född Frödin, f. 25 jan. 1873 i Stockholm, elev i sång af fruarna Östberg och Pyk, i plastik och scenisk framställning af S. Hebbe och Charlotta Strandberg, debuterade 1893 på Operan i Stockholm som Matilda i "Vilhelm Tell" och var anställd där 1893-1911, hvarefter hon privat och vid R. Anderssons musikskola ger undervisning i plastik och lyrisk-dramatisk rollinstudering. Hon var 1897-1905 gift med läkaren H. Lindberg och blef 1907 omgift med musikläraren S. Lizell. Efter att inom koloraturfacket ha lyckats med så fordrande uppgifter som Guilmette i "Advokaten Pathelin" och Margot i "Hugenotterna", fick hon dock mest på sin lott de stora dramatiska sopranpartierna, som hon med heder uppburit, tack vare ett för unga hjältinneroller särdeles lämpligt yttre, stämningsfull aktion och intelligent sångföredrag, ehuru väl röstens höjdtoner blefvo blottade på den mjukhet och charm, som dess lägre register ega. Bland hennes roller märkas Margareta i "Faust", Margareta-Helena i "Mefistofeles", Valentine i "Hugenotterna", Senta i "Flygande holländaren", Sieglinde i "Valkyrian", Eva i "Mästersångarna", Gudrun i "Ragnarök", Santuzza i "På Sicilien", Marta i "Tiefland", Anna i "Hvita frun", Katarina i "Kronjuvelerna", Pamela i "Fra Diavolo", Tatjana i "Eugen Onegin", Ingeborg i "Den bergtagna", Teresia i "Hexfällan", Gullväg i "Tirfing" och Signe i "Gillet på Solhaug". E. F-t. Ljachov, Ljachovskij, ö. Se Nya Sibirien. Ljan. 1. (Stubljan) Gods i Östre Aker, Norge, med värdefulla skogsegendomar i Akers, Skis, Aas' och Kraakstads härad, med inalles 410 "skyld"-mark. Godset sammanbragtes af flera i Norge bosatta danska adelsmän, men förvärfvades 1669 af den rike Kristianiarådmannen Peder Pederssön Müller; genom gifte tillföll det efter hand släkterna Leuch, Holter och Vegt, tills det 1765 köptes af generalkrigskommissarien P. Holter till Hafslund och Borregaard. Hans änka medförde godset till sin andre man, statsrådet M. G. Rosenkrantz, som 1799 afstod det till sin hustrus brorsdotter Gjertrud Maren Juel, gift med generalvägmästaren L. Ingier, hvars ättlingar fortfarande inneha den vackert belägna och herrgårdslika egendomen. Den af P. Holter på 1760-talet uppförda hufvudbyggnaden innehåller betydliga konstsamlingar. Litt.: H. Krog Steffens, "Hvitebjörn og Stubljan" (1898). -- 2. Villakvarter kring järnvägsstationen af samma namn, 8 km. s. om Kristiania i Akers härad, Norge. Området är bebyggdt från Bundefjordens strand uppefter ett brant berg. Omkr. 650 inv. (1910). Hufvudvägen längs Kristianiafjorden delar sig vid L. i en gren åt s. till Dröbak och Moss och en åt s. ö. till Enebak. Strax s. om villakvarteret ligger L:s hufvudgård (se L. 1). 1--2. K. V. H. Ljech (Lech), var, enligt en saga, som återfinnes hos både ryska, tjechiska och polska kronister, namnet på en af de tre bröder (Tjech, L. och Rus), hvilka drogo ut från sitt hemvist bland Karpaterna och, en hvar på sitt håll, blefvo stamfäder för tjecher, ljecher och ryssar. Sagan har säkerligen tillkommit som förklaring af folknamnet ljecher l. ljechiter, de slaviske bebyggarna af den fruktbara slätten vid Weichsel och Oder, mer kända under den senare benämningen polacker. Ljenevitj, N. P. Se Ienevitj. Ljesch, stad. Se Alessio. Ljeskov, Nikolaj Semenovitj (pseudonym M. Stebnitskij), rysk författare, f., 1831, d. 1895, var en tid i statstjänst, men fick 1857 anställning hos en engelsman, Scott, som förvaltade Narysjkins och Perovskijs landtegendomar. Under ständiga resor på landsbygden samlade han rikligt material för folklifsskildringar, som han 1861 började utge i Petersburg. 1864 utkom den uppseendeväckande nutidsromanen Nekuda (Ingenstädes), som åsamkade författaren orättvisa beskyllningar för reaktionära tendenser, ehuru åtskilliga karaktärsteckningar i romanen äro ganska genomskinliga porträtt af framstående politiker. I harmen häröfver författade L. några i konstnärligt afseende misslyckade berättelser, hvari den dåtida liberalismen och "nihilismen" förlöjligades eller nedsvärtades. Lyckligtvis lämnade L. denna politiska romanskrifning och fann sitt egentliga fält i objektiv skildring af det ryska samhällslifvet, särskildt af