fysiologisk bemärkelse är benämningen på det, som uppfattas med hörselorganet och som är framkalladt af svängningar i materien. Ljud som fysikaliskt fenomen består i dessa svängningar själfva. Dessa båda begrepp äro ej identiska, alldenstund det finnes svängningar, som ej kunna förnimmas af örat. Detta uteblifvande af den fysiologiska verkan kan bero därpå, att ljudet är för svagt eller att det är framkalladt af ett för stort eller för litet antal svängningar i sekunden (se Hörselorgan 2). Äro svängningarna fullkomligt periodiska, d. v. s. fullbordas hvarje fram- och återgående rörelse hos de svängande delarna på exakt lika tider, uppstå musikaliska toner (se Ton). Om de särskilda vibrationerna däremot äro oliktidiga, blir ljudet oredigt och uppfattas som ett buller (se d. o.). När samtidigt flera toner utgå från en ljudkälla, kallas deras resulterande verkan klang (se d. o.). Örat besitter, åtminstone i en viss grad, förmågan att i en klang särskilja de enkla toner, af hvilka den är sammansatt, i synnerhet om uppfattningen på något sätt underhjälpes, bäst genom användande af s. k. resonatorer (se d. o.). Ljudets fortplantning från ljudkällan till örat sker genom periodiska förtätningar och förtunningar, hvilka framskrida i det mellanliggande mediet på samma sätt som vågorna på en vattenyta, hvarför man i analogi med dessa talar om ljudvågor (se Vågrörelse). I allmänhet utgöres det mellanliggande mediet af luft, men hvarje annat elastiskt ämne, såväl gasformigt som flytande eller fast, kan fortplanta ljudet. Hastigheten, hvarmed ljudet går fram, är dock ej densamma i olika ämnen. Följande tabell innehåller värdena på ljudets fortplantningshaslighet i ett antal olika ämnen i m. i sekunden vid 0°. luft ... 332 klor ... 206 vattenånga ... 410 (96°) kolsyra ... 270 ammoniak ... 415 vätgas ... 1,280 jodgas ... 107,7 bromgas ... 135 koloxid ... 337 svafvelsyrlighet ... 209 svafvelväte ... 289 bly ... 1.300 järn ... 4,900 koppar ... 3,800 silfver ... 2,600 tenn ... 3,600 aluminium ... 5,100 kadmium ... 2,300 guld ... 2,100 zink ... 3,690 platina ... 2,700 vatten ... 1,450 alkohol ... 1,264 eter ... 1,150 glas ... 5,600 elfenben ... 3,012 kork ... 480 stearin ... 1,380 vax ... 862,5(15°) » ... 451 (28°) kautschuk ... 34-69 Newton är den förste, som sökt att på teoretisk väg beräkna ljudets hastighet i luften. Men det värde han erhöll var för litet, emedan han, såsom Laplace visat, försummat att i kalkylen medtaga verkan af de temperaturförändringar, som uppstå af luftens växlande sammandragning och utvidgning, då ljudvågen passerar. Iakttages åter detta, erhålles som resultat af räkningen, att ljudet går fram i luft af 0° temperatur med en hastighet af 332 m. i sekunden, eller i det närmaste samma värde, som i medeltal erhållits med experimentella bestämningar. I ett homogent ämne, t. ex. en gas, en vätska och de flesta fasta kroppar, fortplantar sig ljudet med samma hastighet i alla riktningar. Detta är ej fallet i kristalliniska ämnen samt i åtskilliga andra fasta kroppar med olikartad textur i olika riktningar. Så t. ex. går ljudet mycket fortare längs efter fibrerna i en trädstam än i vinkelrät riktning mot dessa. Ljudets fortplantningshastighet bestämmes experimentellt antingen på direkt eller indirekt sätt. Det förra sker, när man direkt observerar den tid ljudet behöfver för att tillryggalägga en känd distans, det senare, när man af iakttagelse af tonhöjder, våglängder e. d. sluter sig till ljudets hastighet. På direkt väg finner man ljudets hastighet i luften genom att observera tidsskillnaden emellan blixten och knallen från en kanon, som affyras på ett kändt afstånd. Divideras afståndet till kanonen med den observerade tidsskillnaden, erhålles ljudets hastighet i luften vid den temperatur, som vid försöket var rådande, hvaraf hastigheten vid hvilken annan temperatur som helst kan beräknas. För att resultatet skall bli oberoende af vindens verkan, affyras växelvis två kanoner, placerade på hvar sin station, och annoteras på hvar och en af dem tidsskillnaden emellan blixt och knall från den andra stationen. Alltifrån 1738, då en dylik experimentell bestämning af ljudets hastighet i luften första gången utfördes (af en kommitté af franska vetenskapsmän), ha många sådana försök blifvit verkställda såväl i Frankrike som i andra länder med det resultat, att ljudets hastighet i luften vid 0° temperatur kan anslås till 332 m. i sekunden, med en förökning af 0,60 m. för hvarje grad, som lufttemperaturen är högre än 0°, så att den ifrågavarande hastigheten vid 15° C. uppgår till 340 m. i sekunden. Äfven i vatten har ljudets hastighet blifvit bestämd genom direkta försök, anställda i Genèvesjön af Colladon och Sturm 1827 (se fig. 1). De befunno sig på två båtar på ett afstånd af 13,847 m. från hvarandra. På den ena båten antändes en liten hög krut med en lunta och samtidigt anslogs en klocka med en hammare under vattenytan. På den andra båten iakttogs tidsskillnaden från det ögonblick, då krutröken iakttogs, till det, då ljudet hördes i en i vatten nedsänkt lur. -- För att på ett enkelt och bekvämt sätt uppmäta ljudets hastighet använder man på laboratorierna Kundts' rör (se d. o.). -- Ljudets styrka beror i första hand på storleken af de i ljudkällan vibrerande delarnas utslag, deras s. k. amplitud. Vidare tilltager ljudets styrka med den ljudande kroppens massa, hvilket beror därpå, att en kropp af större massa sätter en större mängd af det omgifvande mediet i rörelse. Härpå grundar sig bruket af resonansbottnar l. resonanslådor på stränginstrument. Ljudets styrka ökas ock med tätheten af det omgifvande mediet i ljudkällans grannskap, ty ju större denna täthet är, dess större är den mängd af mediets partiklar, som deltaga i rörelsens fortplantning. Ljudvibrationer, som uppväckas i lufttomt rum, kunna ej fortplanta sig därigenom. Slagen af en klocka i recipienten till en luftpump, ur hvilken luften blifvit utpumpad, höras ej. Emedan luftens täthet är obetydlig vid större höjder öfver jordytan, höres också ljudet svagare på höga berg än på lägre belägna platser. Ljudets styrka beror slutligen af afståndet. I detta afseende gäller för ljudet samma lag som för ljuset, nämligen att intensiteten aftager som kvadraten på afståndet. Denna lag gäller dock, endast när ljudet fritt får utbreda sig åt alla sidor i det omgifvande mediet. I vida mindre grad förminskas ljudets