"kontamination", se d. o.), hvilken form numera i hvardagstal genom fortsatt inflytande från singularen vidare ändrats till kröp ("total materiell association", ledande till hvad man kallar "formöfverflyttning"), eller då den gamla genitiven kvinno (ännu kvarlefvande i sammansättningar, t. ex. kvinno-frid) vid början af 1500-talet, på grund däraf, att den spelade samma roll som en genitiv sådan som mans, ändrades till kvinnos ("formell association", äfvenledes medförande "kontamination"; då kvinnos sedan blifvit kvinnas, är detta återigen en partiell materiell association med nominativen kvinna), eller då imperfektet stod, på grund af att det i fråga om betydelse och användning står till sin infinitiv stå i samma "förnållande" som slog till slå, i hvardagstal ofta ersättes af slog ("proportionell association"). Alla öfriga ljudändringar, hvilka sålunda icke bero på betydelsen eller användningen af de uttryck, i hvilka de uppträda, ha hittills plägat sägas vara yttringar af ljudlagar, d. v. s. dessa förändringar drabba ljuden i deras egenskap af ljud (fysiska fenomen) och inträda sålunda lika väl vid uttalande af betydelselösa ljudsammanställningar som i det verkliga språket. Dessa s. k. ljudlagsenliga förändringar i talet äro vanligen alldeles ofrivilliga, omedvetna och minimala, men bli naturligtvis på längden, genom upprepning i samma riktning, i hög grad märkbara. Så har t. ex. h i hv (t. ex. hvem), som för något öfver tusen år sedan uttalades såsom ty. ch, icke med ens förstummats, utan småningom närmat sig uttalet h och, sedan det hunnit detta, ytterligare försvagats för att slutligen för omkring två hundra år sedan alldeles försvinna. Från början äro dessa förändringar ofta individuella; men genom imitation spridas de småningom öfver ett allt större område, som, om också stundom af högst betydlig utsträckning, dock alltid förblir begränsadt. Denna begränsning är tvåfaldig och gäller först och främst rummet. Så t. ex. har den fornsvenska ljudförbindelsen rð visserligen i de flesta svenska dialekter öfvergått till s. k. tjockt l (t. ex. gål, gård), men uppträder i andra såsom r, d, s. k. tjockt d, rd m. m., och kvarstår i några oförändrad (t. ex. skån. går, öl. gåd, södermanl. gåd, dal. gard och i>garð). En begränsning eger rum äfven i fråga om tiden. Så t. ex. bortföll i vårt fornspråk j i början af ord (t. ex. ung för äldre jung, såsom ännu i tyskan), ehuru det en gång tålts och äfven numera tåls i denna ställning (t. ex. jungfru, lånadt från ty.). Men en ljudlags område är ännu mera begränsadt. Icke ens på samma ort och samma tid undergår ett och samma ljud alltid samma förändring, utan vanligtvis är det endast i vissa lägen (t. ex. då det står i vissa ljudförbindelser, då det eger en viss uttalstid, tryckstyrka eller tonhöjd o. s. v.), som det på samma sätt utvecklas. Så t. ex. har vårt fornspråks g-ljud före "lena" vokaler öfvergått till j (t. ex. i gifva; jfr ty. geben), men före "hårda" bibehållits (t. ex. i gå); långt a har blifvit å (t. ex. i då; jfr ty. da), under det att kort a kvarstår (t. ex. i all); k inuti ord har i stafvelser med mycket svag tryckstyrka blifvit g (t. ex. bagare för bakare), men i stafvelser med i någon mån starkare tryck bibehållits (t. ex. i baka). Denna hittills gängse indelning af uttalsförändringarna i ljudlagsenliga och analogibildningar är emellertid oriktig bl. a. därför, att de flesta ljudlagsenliga förändringar själfva bero på analogi (associationsverksamhet; se nedan) och därför att denna indelning icke ger plats åt de funktionellt motiverade uttalsändringar, som icke bero på analogi, t. ex. tja (för ja) såsom uttryck för en viss sinnesstämning, eller herre je (för Jesus) af undseende ("eufemism"). De flesta ljudlagar uttrycka nämligen icke, såsom man antagit, en fysiologisk, utan en rent psykisk process, en akt af associationsverksamhet. Hvad som t. ex. vid s. k. ljudskridning "skrider" är eg. icke ljuden, utan dessas minnesbilder. Om man t. ex. en gång tillfälligtvis (såsom då man håller en cigarr i munnen o. d.) kommit att producera icke sitt vanliga a-ljud, utan (på grund af läpparnas tillfälliga sammanslutning) ett mera å-liknande, så är i regel denna afvikelse icke större, än att man associerar detta nya a-ljud med de förr frambragta och förenar dem alla i en och samma minnesbild, hvilken nu dock, emedan de färskaste intrycken ju äro de starkaste, är i någon mån förskjuten åt å-hållet, ehuru den talande härom icke är medveten. I den mån man nu vid sitt tal lyckas i att reproducera denna nya minnesbild har man befäst uttalsändringen och erhållit ett nytt, i någon mån åt å-hållet förskjutet a-ljud, som med tiden, därest samma process upprepas, kan komma att öfvergå till ett utprägladt å-ljud. Uttalets förändringar indelas nu fullständigast i: 1) Sådana, som bero på ett uttrycks funktion, d. v. s. betydelse i vidsträcktaste mening, således äfven uttryckets sammanhang för tanken med andra uttryck af en viss betydelse och användning. Förändringen skulle alltså icke bli just denna, om icke uttrycket hade just denna funktion, och en dylik förändring skulle öfver hufvud icke kunna inträda hos en serie af alldeles meningslöst jämte hvarandra uppradade språkljud. Dessa uttalsförändringar kallas funktionellt motiverade och sägas bero på funktionslagar, t. ex. då läsa (en dörr) blir låsa på grund af sammanhanget med (ett) lås, eller då stod utbytes mot stog på grund af proportionen slå : slog = stå : x. 2) Sådana, som bero uteslutande på det språkliga materialets beskaffenhet, på den rent fysiska beskaffenheten af dels de ljud, hvaraf uttrycket själft består, dels dem, med hvilka de förra af någon anledning kunna komma att associera sig. Förändringen skulle alltså här inträda på samma sätt, äfven om uttrycket hade en annan funktion, än det har, eller ock möjligen ingen språklig funktion alls. Dessa uttalsförändringar kallas materiellt motiverade (eller oftare "ljudlagsenliga") och sägas bero på ljudlagar, t. ex. då fr. chenille i svenskan blifvit snilj, eller då skjuts uttalas skjuss. 3) Sådana, som bero på uttryckets skrifna form, i det att man utläser ett på ovanligt sätt skrifvet uttryck så, som om det följde vanliga ortografiska regler. Dylika "ortoepiska" uttalsförändringar sägas vara ortografiskt motiverade och bero på ortoepiska (d. v. s. rättläsnings) vanor, t. ex. "sid (åtta)" i st. f. sidan på grund af skrifningen sid. (S), tearos (jämte teros) på grund af eng. tearose, stins (för stationsinspektor) och ettma (för prima) på grund af skrifningarna st:ins. och 1:ma. Af den ofvan gifna utredningen rörande ljudlagarnas begränsning och orsakerna därtill torde