framgå, att den sedan lång tid pågående striden om, huruvida ljudlagarna äro "undantagslösa" eller ej, till en stor del är en tvist om påfvens skägg. Den beror hufvudsakligen på ett missförstånd, framkalladt af tvetydigheten hos uttrycket "ljudlag". I språkets värld, liksom på öfriga områden, är det ett axiom att öfverallt, hvarest alla för en företeelse nödiga betingelser förefinnas, inträder undantagslöst denna samma företeelse. Alltså är t. ex. den, som antar, att i den äldre svenskan a:s ställning före ng var den tillräckliga grunden till dess öfvergång till å (t. ex. i stång för äldre stang), fullkomligt oberättigad att antaga, att a "undantagsvis" kvarstår före ng i vissa fall, t. ex. sprang (af springa), mangel, utan måste antingen för dessa fall söka en icke ljudlagsenlig förklaring, t. ex. att sprang (af springa) uppträdt jämte -- och slutligen utträngt -- det ljudlagsenliga språng (som träffas ännu hos Geijer i "Vikingen") till följd af proportionell association med fann (af finna) m. fl. dylika verb med växlingen i : a, eller också uppvisa, att de ifrågavarande fallen icke tillhöra det (till rum, tid o. s. v. begränsade) språk, för hvilket den uppställda ljudregeln gäller, i det att t. ex. mangel lånats från tyskan, sedan ljudregeln "ang blir ång" upphört att gälla för svenskan. Häraf framgår, att ljudlagarnas s. k. undantag endast äro skenbara, detta dock -- väl att märka -- endast i fall ljudregeln är rätt formulerad. Men då vi -- såsom ofvan blifvit framhållet -- sällan eller aldrig kunna vinna fullständig kännedom om alla de för en ljudförändring nödiga betingelserna, så är det gifvet, att våra formuleringar af ljudreglerna nästan alltid bli mer eller mindre oriktiga och att dessa orätt formulerade ljudregler komma att lida undantag, dess färre, ju exaktare "lagen", d. v. s. regeln är affattad. Här som annanstädes gäller det således, att "ingen (på mer eller mindre ofullständig analys grundad) regel är utan undantag". Alltså: ljudlagarna som sådana ha inga undantag, men väl våra formuleringar af desamma. Termen "ljudlag" åstadkommer emellertid fortfarande oreda inom den vetenskapliga litteraturen, emedan den alltjämt fattas i tre olika betydelser, nämligen: a) Ljudlag i ofvan använda mening, d. v. s. kausalsammanhanget mellan en viss beskaffenhet hos ljudmaterialet och dennas nödvändiga följd. Liksom alla lagar har en ljudlag den logiska formen af ett hypotetiskt omdöme, som anger, att under vissa betingelser inträder ett visst bestämdt resultat, hvilket sålunda är en oundviklig följd af dessa förutsättningar (tänkta som de enda förhandenvarande). Men naturligtvis kan en ljudlag, likaväl som en "naturlag", till sin verkan mer eller mindre lätt (och i större eller mindre grad) neutraliseras af andra i ett enskildt fall förhandenvarande faktorer. Man kan därför med från mekaniken lånade termer tala om labila och stabila ljudlagar (eller ljudtendenser och ljudlagar i inskränkt mening). Liksom en på kant ställd griffeltafla ramlar redan för en obetydlig fläkt (labil jämvikt), under det att en ganska betydlig kraft tarfvas för att bringa samma tafla ur sin ställning, då den ligger på flatsidan (stabil jämvikt), så undantränges det på en blott ljudtendens beroende uttalet undambedja lätt (och vanligen) af det på inflytande af undan beroende undanbedja, hvaremot det ljudlagsenliga uttalet motaga för mottaga är hart när outrotligt, b) Ljudregel, d. v. s. en språkvetenskaplig formulering af en ljudlag. Då en dylik regel är en af oss gjord sammanfattning af det för en mängd likartade fall gällande, så kräfves, för att den skall vara riktig, dels att vi samlat alla fall, dels att vi fullt riktigt analyserat dem, villkor, som nästan aldrig kunna uppfyllas, d. v. s. man lyckas nästan aldrig att fullt exakt formulera en ljudlag, c) Ljudöfvergång eller ljudlagsenlig talförändring, d. v. s. resultatet af en ljudlags verksamhet. Att kalla detta (t. ex. öfvergångcn från fsv. hj till j i hjärta o. d.) för ljudlag är tydligen lika oegentligt som att t. ex. säga, att regn och snöfall äro "naturlagar" i stället för "på naturlagar beroende företeelser". Ang. orsakerna till de speciella ljudlagarnas uppkomst och upphörande samt till den påfallande olikhet de på skilda tider och orter förete sväfvar man ännu så godt som fullständigt i okunnighet. Endast mycket sällan kan man med säkerhet uppvisa de anatomiska och fysiologiska förutsättningar (olika konstruktion och olika användning af talorganen), hvilka man a priori är benägen att antaga ha varit förändringens hufvudsakliga faktorer, t. ex. då barn säga tatt i st. f. katt och tack, eller då svenskar utbyta franskans nasalvokaler mot vokal + ng-ljud och dess muljerade n mot nj, i hvilka fall det tydligen är en på bristande öfning beroende oförmåga att uttala de ifrågavarande ljuden, hvilken föranledt ändringen. Emellertid torde man i största allmänhet kunna säga, att det vanligen är sträfvan efter ett bekvämare, tid och ansträngning sparande uttal, som framkallar ljudlagarna. Dessa innebära nämligen vanligtvis ett reducerande eller fullständigt förstummande af ljud, ett insättande af likartade i stället för olikartade ljud ("assimilation" af konsonanter, "vokalharmoni") i förbindelser af flera sådana o. d., som onekligen minskar den talandes muskelansträngning. Icke dess mindre är det i hög grad påfallande och svårförklarligt, att uppfattningen af hvad som är "bekvämt" i språket visar sig så ytterst subjektiv, att hvad som hos ett visst folk eller under en viss tid eller i vissa fonetiska lägen undvikes, det fördrages eller rent af eftersträfvas af ett nära besläktadt folk, af en senare generation af samma folk, af samma generation af samma folk under föga olika fonetiska förhållanden. Så t. ex. har i danskan t öfvergått till d (hvaraf senare ð, d. v. s. engelskt lent th; gata, da. gade), i tyskan däremot har d (af äldre ð) öfvergått till t (sida, ty. seite). I vårt fornspråk öfvergick en gång mn till vn, som några generationer senare i sin tur öfvergick till mn (lat. nomen, ty. name-n, fsv. och isl. nafn, da. navn, yngre fsv. namn). I tyskan har begynnande t bibehållits före r (tro, ty. trauen), ehuru det i alla andra ställningar blifvit z (tal, ty. zahl; tvinga, ty. zwingen, o. s. v.). Detta och dylikt undandrar sig tills vidare och kanske för alltid vårt begripande. -- Se vidare A. Noreen, "Vårt språk", III, 60 ff. och där citerad litteratur. Ad. N-n. Ljudlära, språkv. Se Fonologi. Ljudmetoden, pedag., den metod för lärandet af läsning, som i första hand bygger icke på bokstäfvernas namn och utseende (stafmetoden), utan på de ljud, som bokstäfverna beteckna. Läsmetoder, besläktade med denna metod, äro ordmetoden (normalord- och ordbildmetod) och tankemetoden, vid hvilka man utgår från hela ord eller