satser. De variationer af den egentliga ljudmetoden, som förekomma i svenska skolor, äro ljudskrifläsmetoden och ordbyggningsmetoden. Ljudskrifläsmetoden, förkortadt skrifläsmetoden, har sitt namn däraf, att man enligt densamma 1) utgår från språkljuden och 2) ställer skrifning och läsning i nära förbindelse med hvarandra, så att barnen lära sig läsa genom att skrifva. Den egentliga skrifläsningen inledes af förberedande skrif- och läsöfningar; under de förra öfvas barnen att sitta riktigt, att hålla griffeln eller blyertspennan på lämpligt sätt och att skrifva bokstäfvernas grundformer (staplar och bågar), under de senare skola de lära sig att eftersäga ord och satser, att särskilja och uttala orden i en sats och språkljuden i ett ord ("ljuda") samt att förbinda språkljuden till ord. Vid dessa s. k. föröfningar lade man förr en öfverdrifven vikt; man lät t. ex. barnen "ljuda", ända tills alla bokstafsljuden voro grundligt genomgångna. Numera har man kommit till insikt om, att denna nakna ljudanalys icke tillmöteskommer barnens läslängtan, utan rent af kan döda det spända intresse, hvarmed de små begynna sin skolgång. Man inskränker därför vanligen föröfningarna till några få dagar. (Se Sofi Almquist, "Råd och anvisningar vid den första undervisningen i läsning", 1906.) Under de egentliga skrifläsöfningarna få barnen inlära språkljudens beteckning i skrift och tryck och skola så undan för undan vinna färdighet i att skrifva och läsa. Man väljer bokstäfverna i en ordning, som bäst möjliggör sammansättningen af lämpliga ord. Gången af en skrifläslektion är i hufvudsak följande: 1) Under ett kort samtal ledas barnen till att säga ett ord, i hvilket det ljud förekommer, hvars tecken är i fråga. Om illustrerad abc-bok användes, utgår man från det ord, som bilden betecknar, så att om t. ex. vid ö står ett öga, tager man ordet öga för inlärandet af ljudet ö och dess tecken. Barnen få gång på gång uttala det ljud, som man vill behandla; detta kallas att "ljuda". 2) Tecknet för ljudet skrifves, under jämsides fortgående beskrifning, af lärarinnan, därefter af barnen; det skrifna språkljudet uttalas. 3) Motsvarande tryckbokstaf förevisas, och barnen lära bokstafvens namn. 4) Det lärda inöfvas genom skrifning på svarta täflan, på griffeltafla eller i skrifbok samt genom läsning, hvarvid användas dels läsebok, dels läsetabeller, dels lösa bokstäfver, som uppsättas på en läsram (läsetabeller finnas utgifna af bl. a. K. V. Kastman i förening med S. Almquist). Med behandlingen af medljuden börjar den verkliga läsningen. Vid dessa ljuds inlärande iakttages, att man väljer utgångsordet så, att det ifrågavarande ljudet kommer sist i ordet; för ljudet s tager man t. ex. ordet is. (Jfr L. K. Anjou, K. V. Kastman och K. A. Kastman, "Bidrag till pedagogik och metodik för folkskolelärare", h. IV: Modersmålet, 9:e uppl. 1896; F. Sandberg, "Småskolans metodik", 7:e uppl. 1910.) För inlärandet enligt ljudmetoden af själfva läsningen förordade I. A. Lyttkens i "Läslära" (1883) ljudbindningsmetoden, först använd af O. Kyhlberg i Norrköpings småskolor och vidare utbildad af Lyttkens. Vid denna metod börjar man med de ljud, som äro uthållbara, eller "håll-ljuden", och gömmer till sist de outhållbara eller "stötljuden". Stötljuden äro blott 6, nämligen p, t, k, b, d, g, till hvilka för bekvämlighets skull kan läggas h. Alla de öfriga, såväl medljud som själfljud, äro håll-ljud. För förfaringssättet vid inlärandet af läsning kan man uppställa följande regler: a) för håll-ljuden: låt ögat (under det första stadiet understödt af en pekpinne) först uppfatta det första tecknet i det ord, som skall läsas, utsäg detta ljud och håll ut på detsamma, tills ögat hunnit (följande pekpinnen) öfvergå till nästa tecken och tanken uppfattat dess ljud, utsäg då detta ljud, utan att uppehåll sker emellan det föregående och detta, d. v. s. låt dem bli sammanbundna, håll ut på detta senare ljud och fortgå sedan på samma sätt, tills man kommer till ordets slut (t. ex. "malm", "läns", "målaren"); b) för stötljuden: träffas ett ljud, som icke kan hållas ut, d. v. s. ett stötljud, skall ögat uppfatta detta jämte det nästföljande, under det att man håller ut på det föregående, och därefter läsas båda på en gång (t. ex. "ripa", i hvilket ord uthållning sker på i, tills ögat uppfattat både p och a, hvarefter dessa båda utsägas tillsammans utan uppehåll emellan i och p; på samma sätt i ordet "stark", med uthållning på s samt utsägning af ta med sammanbindning emellan s och t, uthållning på a samt öfvergång till r och sedan till k på vanligt sätt, såsom under mom. a angifves). Läser lärjungen orätt, läses om från det tecken, som står näst framför det oriktigt lästa. I början sker läsningen långsamt och med uppehåll emellan stafvelserna, som då åtskiljas med bindetecken, och under fortgången af undervisningen har man intet annat att göra än att öka färdigheten. Sedan läsfärdighet på detta sätt är vunnen, öfvas välläsning genom inöfvande af ordaccenterna (den dynamiska, eller tryckaccenten, och den melodiska, eller tonaccenten) samt genom iakttagande af satsaccenten (ordens framhäfvande eller undanhållande). Man har menat att, eftersom skrifning är en svårare öfning än läsning och af denna orsak läsningen gifvetvis måste fortgå snabbare än skrifningen, vid skrifläsmetodens konsekventa tillämpning fara lätt uppstår, att slarf insmyger sig i skrifningen. Ordbyggningsmetoden håller skrifning och läsning åtskilda. Enligt denna metod (tillämpad bl. a. af B. Hammer och A. Wallgren i "Första läseboken", 3:e uppl. 1906) böra barnen däremot öfvas i att, när de i sin bok läst t. ex. orden lie, sol o. s. v. samt sett motsvarande bilder, under skriftimmarna afrita föremålen och med tryckstil pränta orden. Man vill framför allt väcka och vidmakthålla hos barnen intresse för skolarbetet, hvarför denna metod äfven kallas intressemetoden. Efter en kort föröfning, som h. o. h. tjänar detta syfte, vidtager den egentliga undervisningen. Förmedelst ett samtal om utgångsbilden ledas barnen till utgångsordet; ljudtecknet, som ingår i detta, betraktas, och barnen få uppsöka det bland de lösa bokstäfverna i läslådan eller på en läsetabell samt uttala det; någon annan ljudanalys förekommer ej. Genom uppläsning af små berättelser sörjer lärarinnan för, att intresset ej slappas; härigenom vänjes också örat vid att höra orden hopläsas. En förberedelse till läsningen är ordbyggningen, som består däri, att barnen få inöfva ljudtecknens utseende genom att sätta upp läsebokens text i större tryckstil på läsramen. R. N-n. Ljudmålning, språkv., af Noreen i "Vårt språk", III: 97 kallad den repulsiva meningen,