Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljud ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
satser. De variationer af den egentliga ljudmetoden,
som förekomma i svenska skolor, äro ljudskrifläsmetoden
och ordbyggningsmetoden.
Ljudskrifläsmetoden, förkortadt
skrifläsmetoden, har sitt namn däraf, att man enligt
densamma 1) utgår från språkljuden och 2) ställer
skrifning och läsning i nära förbindelse med
hvarandra, så att barnen lära sig läsa genom att skrifva.
Den egentliga skrifläsningen inledes af förberedande
skrif- och läsöfningar; under de förra öfvas barnen
att sitta riktigt, att hålla griffeln eller blyertspennan
på lämpligt sätt och att skrifva bokstäfvernas
grundformer (staplar och bågar), under de senare
skola de lära sig att eftersäga ord och satser, att
särskilja och uttala orden i en sats och språkljuden
i ett ord ("ljuda") samt att förbinda språkljuden
till ord. Vid dessa s. k. föröfningar lade man förr en
öfverdrifven vikt; man lät t. ex. barnen "ljuda",
ända tills alla bokstafsljuden voro grundligt
genomgångna. Numera har man kommit till insikt om,
att denna nakna ljudanalys icke tillmöteskommer
barnens läslängtan, utan rent af kan döda det spända
intresse, hvarmed de små begynna sin skolgång.
Man inskränker därför vanligen föröfningarna till
några få dagar. (Se Sofi Almquist, "Råd och
anvisningar vid den första undervisningen i läsning",
1906.) Under de egentliga skrifläsöfningarna få
barnen inlära språkljudens beteckning i skrift och
tryck och skola så undan för undan vinna färdighet
i att skrifva och läsa. Man väljer bokstäfverna i
en ordning, som bäst möjliggör sammansättningen af
lämpliga ord. Gången af en skrifläslektion är i
hufvudsak följande: 1) Under ett kort samtal ledas
barnen till att säga ett ord, i hvilket det ljud
förekommer, hvars tecken är i fråga. Om illustrerad
abc-bok användes, utgår man från det ord, som bilden
betecknar, så att om t. ex. vid ö står ett öga,
tager man ordet öga för inlärandet af ljudet ö och
dess tecken. Barnen få gång på gång uttala det ljud,
som man vill behandla; detta kallas att "ljuda".
2) Tecknet för ljudet skrifves, under jämsides
fortgående beskrifning, af lärarinnan, därefter af
barnen; det skrifna språkljudet uttalas. 3) Motsvarande
tryckbokstaf förevisas, och barnen lära
bokstafvens namn. 4) Det lärda inöfvas genom skrifning
på svarta täflan, på griffeltafla eller i skrifbok
samt genom läsning, hvarvid användas dels läsebok,
dels läsetabeller, dels lösa bokstäfver, som uppsättas
på en läsram (läsetabeller finnas utgifna af bl. a. K.
V. Kastman i förening med S. Almquist). Med
behandlingen af medljuden börjar den verkliga läsningen.
Vid dessa ljuds inlärande iakttages, att man
väljer utgångsordet så, att det ifrågavarande ljudet
kommer sist i ordet; för ljudet s tager man t. ex.
ordet is. (Jfr L. K. Anjou, K. V. Kastman och K. A.
Kastman, "Bidrag till pedagogik och metodik för
folkskolelärare", h. IV: Modersmålet, 9:e uppl. 1896;
F. Sandberg, "Småskolans metodik", 7:e uppl.
1910.) För inlärandet enligt ljudmetoden af själfva
läsningen förordade I. A. Lyttkens i "Läslära"
(1883) ljudbindningsmetoden, först
använd af O. Kyhlberg i Norrköpings småskolor och
vidare utbildad af Lyttkens. Vid denna metod börjar
man med de ljud, som äro uthållbara, eller
"håll-ljuden", och gömmer till sist de outhållbara eller
"stötljuden". Stötljuden äro blott 6, nämligen p,
t, k, b, d, g, till hvilka för bekvämlighets skull
kan läggas h. Alla de öfriga, såväl medljud som
själfljud, äro håll-ljud. För förfaringssättet vid
inlärandet af läsning kan man uppställa följande
regler: a) för håll-ljuden: låt ögat (under det första
stadiet understödt af en pekpinne) först uppfatta det
första tecknet i det ord, som skall läsas, utsäg detta
ljud och håll ut på detsamma, tills ögat hunnit
(följande pekpinnen) öfvergå till nästa tecken och
tanken uppfattat dess ljud, utsäg då detta ljud, utan
att uppehåll sker emellan det föregående och detta,
d. v. s. låt dem bli sammanbundna, håll ut på
detta senare ljud och fortgå sedan på samma sätt,
tills man kommer till ordets slut (t. ex. "malm",
"läns", "målaren"); b) för stötljuden: träffas ett
ljud, som icke kan hållas ut, d. v. s. ett stötljud,
skall ögat uppfatta detta jämte det nästföljande,
under det att man håller ut på det föregående, och
därefter läsas båda på en gång (t. ex. "ripa", i
hvilket ord uthållning sker på i, tills ögat uppfattat
både p och a, hvarefter dessa båda utsägas tillsammans
utan uppehåll emellan i och p; på samma sätt
i ordet "stark", med uthållning på s samt utsägning
af ta med sammanbindning emellan s och t, uthållning
på a samt öfvergång till r och sedan till k
på vanligt sätt, såsom under mom. a angifves).
Läser lärjungen orätt, läses om från det tecken, som
står näst framför det oriktigt lästa. I början sker
läsningen långsamt och med uppehåll emellan
stafvelserna, som då åtskiljas med bindetecken, och
under fortgången af undervisningen har man intet
annat att göra än att öka färdigheten. Sedan
läsfärdighet på detta sätt är vunnen, öfvas välläsning
genom inöfvande af ordaccenterna (den dynamiska,
eller tryckaccenten, och den melodiska, eller
tonaccenten) samt genom iakttagande af satsaccenten
(ordens framhäfvande eller undanhållande).
Man har menat att, eftersom skrifning är en
svårare öfning än läsning och af denna orsak läsningen
gifvetvis måste fortgå snabbare än skrifningen, vid
skrifläsmetodens konsekventa tillämpning fara lätt
uppstår, att slarf insmyger sig i skrifningen.
Ordbyggningsmetoden håller skrifning och
läsning åtskilda. Enligt denna metod (tillämpad bl. a.
af B. Hammer och A. Wallgren i "Första
läseboken", 3:e uppl. 1906) böra barnen däremot öfvas
i att, när de i sin bok läst t. ex. orden lie, sol
o. s. v. samt sett motsvarande bilder, under
skriftimmarna afrita föremålen och med tryckstil pränta
orden. Man vill framför allt väcka och vidmakthålla
hos barnen intresse för skolarbetet, hvarför denna
metod äfven kallas intressemetoden. Efter
en kort föröfning, som h. o. h. tjänar detta syfte,
vidtager den egentliga undervisningen. Förmedelst
ett samtal om utgångsbilden ledas barnen till
utgångsordet; ljudtecknet, som ingår i detta, betraktas,
och barnen få uppsöka det bland de lösa
bokstäfverna i läslådan eller på en läsetabell samt
uttala det; någon annan ljudanalys förekommer ej.
Genom uppläsning af små berättelser sörjer lärarinnan
för, att intresset ej slappas; härigenom vänjes
också örat vid att höra orden hopläsas. En förberedelse
till läsningen är ordbyggningen, som består
däri, att barnen få inöfva ljudtecknens utseende
genom att sätta upp läsebokens text i större tryckstil
på läsramen.
R. N-n.
Ljudmålning, språkv., af Noreen i "Vårt språk",
III: 97 kallad den repulsiva meningen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
