en karakterisering genom akustiska effekter af sinnliga iakttagelser. Ljudmålningen är alltid i viss mån symbolisk; i sträng mening "imitera" med språkljud kunna vi ju endast i fråga om andra mänskliga läten. Tick tack ljudmålar - och symboliserar - klockans knäpp; "blås, Gabriel, i din basun tra rara tra rara" (Karlfeldt) är ett exempel på målning af instrumentalmusik. Jfr Ljudsymbolik och Onomatopei. R-n B. Ljudpinne, träpinne, fäst under stallet på stråkinstrument. Ljudregel, språkv. Se Ljudlag, sp. 858. Ljudsignal, sjöv. Se Signal. Ljudskridning (ty. lautverschiebung; termen infördes af Jak. Grimm) är icke namn på en ljudöfvergång, utan på sammanfattningen af en stor mängd, till tiden och arten vidt skilda ljudlagsenliga talförändringar, nämligen alla de, som reglera förhållandet emellan å ena sidan de ursprungliga, det indoeuropeiska urspråket tillkommande explosivljuden och frikativorna, å andra sidan dessas motsvarigheter inom de germanska språken (speciellt det för dem alla till grund liggande urgermanska språket). Ljudskridningen, i synnerhet den del däraf, som angår de indoeuropeiska oaspirerade explosivorna (p, t, c, k, q; b, d, ʒ, g, g), är den germanska språkfamiljens förnämsta karakteristikum och har därför också sedan långliga tider varit föremål för språkforskarnas synnerliga uppmärksamhet och för en rik litteratur. Antydningar finnas redan hos flera författare under 1600- och 1700-talen, så t. ex. hos svenskarna E. Benzelius d. y. (dels i hans afh. "Periculum runicum", 1724, dels i en uti Uppsala universitetsbibliotek befintlig handskrifven samling, "collectanea", hvari sannolikt äfven det parti, som behandlar ljudskridningen, förskrifver sig från Benzelius) och J. Ihre (i företalet till "Glossarium suio-gothicum", 1769). Klarhet och reda i hithörande förhållanden vunnos dock först i början af 1800-talet, då dansken R. K. Rask i sitt snillrika verk "Undersögelse om det gamle nordiske eller islandske sprogs oprindelse" (1818) kan sägas ha i det väsentliga upptäckt ljudskridningsreglerna. Emellertid tillskrifves denna upptäckt vanligen "den historiska språkforskningens fader", tysken Jakob Grimm, hvilken uti sitt stora verk "Deutsche grammatik" (d. I, 2:a uppl. 1822), påverkad af Rask, men vida utförligare än denne framställde och motiverade ljudskridningsreglerna eller, som han uttryckte sig, "-lagen", hvilken därför också ofta kallats helt enkelt "Grimms lag" eller "grimmska (ljudskridnings-)lagen". Under de följande 50 åren skedde inga väsentliga modifikationer i uppfattningen af ljudskridningen, hvilken man tämligen allmänt fattade efter Grimms föredöme, som en jämförelsevis enhetlig företeelse, hvars olika moment stodo i ett strängt beroende af hvarandra. Årtiondet 1874--83 medförde emellertid en fullständig revolution i formuleringen af ljudskridningslagarna. De viktigaste modifikationerna gjordes af tysken H. Paul ("Der lautverschiebung", i Paul-Braunes "Beiträge", bd I, 1874); dansken K. Verner, hvars hithörande, med boppska priset belönta lilla artikel ("Eine ausnahme der ersten lautverschiebung", i Kuhns "Zeitschrift", bd XXIII, 1876) genom sitt uppvisande af den ursprungliga indoeuropeiska accentens genomgripande betydelse för språkutvecklingen ("vernerska lagen") varit epokgörande icke blott i fråga om ljudskridningen, utan för den jämförande indoeuropeiska språkforskningen öfver hufvud, på hvilken den utöfvat ett mera genomgripande inflytande än väl någon annan vetenskaplig produkt alltsedan grundläggaren Bopps dagar; vidare tyskarna E. Sievers ("Sievers' regel" i Paul-Braunes "Beiträge", bd V, s. 149, 1877), H. Osthoff ("Zum grammatischen wechsel der velaren K-reihe", i Paul-Braunes "Beiträge", bd VIII, 1881) och F. Kluge ("Die indogermanischen tenues adspiratæ im germanischen", Kuhns "Zeitschrift", bd XXVI, 1S81, och "Die germanische consonantendehnung", i Paul-Braunes "Beiträge", bd IX, 1883). I ljudskridningen ha följande indoeuropeiska ljud deltagit: mediæ aspiratæ: bh, dh, ʒh, gh, gh; tenues: p, t, c, k, q; tenues aspiratæ: ph, th, ch, kh, qh; mediæ: b, d, ʒ, g, g, och frikativan s (om skillnaden emellan "palatalerna" ʒh, c, ch, ʒ, "velarerna" gh, k, kh, g och "labiovelarerna" gh, q, qh, g se Gutturaler), och detta möjligtvis ungefär i den ordning, i hvilken de olika grupperna här anföras. Ljudskridningsreglerna äro nu följande. I. Mediæ aspiratæ (bh, dh, ʒh, gh, gh) öfvergå till urgermanska tonande frikativor (ᵬ, ð, ʓ, ʓw), hvilka sedermera efter nasaler och vid förlängning samt (ehuru ännu icke i urgermansk tid) i början af ett ord öfvergå till mediæ (b, d, g, gv), men annars bibehållas, åtminstone i urgermansk tid. I stället för ʓw inträder ʓ i ett ords början, annars däremot w. bh (sanskr. bh, sällan b; grek. φ sällan π; lat. f inuti ord b) uppträder alltså som a) ᵬ, d. v. s. labiolabialt v (isl. tecknadt f; sv. v, fv och ty. b, eng. v genom yngre utveckling), ex. sanskr. nábhas, moln, grek. νεφέλη, lat. nebula, isl. i>Nifl-heimr,ty. nebel; grek. ὀρφανός, lat. orbus, isl. arfe, sv. arfvinge, ty. erbe. b) b, ex. sanskr. bhrā'tar, grek. φράτωρ, lat. frater, isl. bróþer, sv. broder, ty. bruder, eng. brother; grek. φαγός, lat. fagus, isl. bók, sv. bok, ty. buche, eng. beech; sanskr. g'ámbhas, tand, grek. γόμφος, oxeltand, isl. kambr, sv. kam(b), eng. comb. dh (sanskr. dh, sällan d; grek. θ, sällan τ; lat. f, inuti ord d, men b i förbindelse med r) blir a) ð, d. v. s. eng. lent th (isl. þ), sv. numera d, ty. t och eng. d till följd af speciella ljudlagar), ex. sanskr. rudhirás, grek. ἐρυθρός, lat. ruber (pl. rubri), isl. rauþr, ty. rot, eng. red; sanskr. mádhjas, grek. μέσσος (σσ af θϳ), lat. medius, isl. miþr, ty. mitte, eng. mid-(night). b) d (isl., sv., eng. d, ty. t, men d efter n), ex. sanskr. dvā'ras, grek. θύρα, lat. fores, isl. dyrr, sv. dörr, ty. tor, tür; sanskr. dá-dhā-mi, grek. τί-θη-μι, lat. fa-cio, ty. tun, eng. do; sanskr. bándhus, förbindelse, grek. πενθερός, befryndad, lat. of-fendix, bindel, isl., sv. binda, ty. binden, eng. bind.