b) k, ex. sanskr. gam-, grek. βαίνω, går, lat. venio, kommer, sv. komma, ty. kommen, eng. come; sanskr. gāus, grek. βο̃υς, isl. kú (acc.), sv. ko, ty. kuh, eng. cow. V. Frikativan s (sanskr. s, men ṣ, d. v. s. sje-ljud, efter i, u, r, k; grek. σ, men före vokal bortfaller eller ^҅, d. v. s. h; lat. s, men mellan vokaler oftast r) förblir oförändrad, utom när närmast föregående vokal saknade stark accent, i hvilket fall det öfvergår till lent s (Verner). Detta sistnämnda ljud har sedan, så ofta det icke rentaf bortfallit, öfvergått till r (till att börja med skildt i ljud från de gamla indoeurop. r). Ex. 1. grek. ὗς, lat. sus, isl. sýr, sv. so, ty. sau, eng. sow; sanskr. nā'sā, lat. nasus och (plur.) nares, sv. nos och näsa, ty. nase, eng. nose. 2. sanskr. snusā', sonhustru, grek. νυός, lat. nurus, isl. snør, ty. schnur; sanskr. ájas, järn, lat. æs (för ajes), koppar, ærugo, ärg, isl. eir, sv. er-g, eng. ore. Här torde ock böra omnämnas ett par ljudregler, som man ännu helt nyligen räknade till ljudskridningen, men som man nu funnit ega indoeuropeiska anor, åtminstone hvad deras begynnelsepunkt angår: I. De indoeuropeiska ljudkombinationerna d +t och t + t uppträda i sanskr. som tt, i grek. som στ, i lat. som ss, efter lång vokal s, och i germanska språkfamiljen som ss, efter lång vokal och konsonant s. Ex.: vid sidan af sanskr. vē'da, jag vet, grek. οἶδα (för voida), lat. vidi, jag har sett, isl. veit, sv. vet, står det genom tillägg af t bildade participet grek. ἄ-ιστος, osedd, lat. vīsus, sedd, isl. viss, "sedd" och därför "viss", jämte víss (för vísr), "som har sett" och därför "vis", ty. ge-wiss och weise; till isl. hlaþa, lägga i hög, ty. laden har man part. isl. hlass, sv. lass, det pålastade. Jfr vidare förhållandet sv. mat: mos; äta. as; ty. meiden: missen o. a. II. De indoeuropeiska ljudkombinationerna d + dh, dh + dh och dh + t uppträda i sanskr. såsom dh (med förlängning af föregående vokal), i grek. som σθ, i lat. som st, urgermanskt som lent s + d ("Bartholomæ's gesetz"), hvaraf sedan utvecklat sig isl. och sv. dd, ty. rt, eng. rd. Ex. isl. hoddr, skatt, ty. hort, eng. hoard, lat. cust-os, väktare, grek. κύσθος, blygd, vid sidan af grek κεύθω, dölja, eng. hide; isl. gaddr, sv. gadd, fnhty. gart, lat. hasta, spjut. Vanligtvis nyttjas termen ljudskridning i ofvan angifna betydelse. Men därjämte får man ej sällan höra talas om den andra eller (hög-)tyska ljudskridningen (i motsats mot den första eller germanska, d. v. s. den ofvan behandlade). Därmed menas sammanfattningen af de ljudregler, som reglera förhållandet mellan de allmänt germanska -- genom den första ljudskridningen uppkomna -- explosivorna och frikativorna å ena sidan samt å den andra dessas motsvarigheter inom högtyskan. Denna ljudskridning, speciellt den del däraf, som angår tenues (p, t, k), utgör högtyskans förnämsta egendomlighet och gör detta språk i konsonantiskt afseende till vida oursprungligare än något annat germanskt språk. Äfven de hithörande reglerna äro i det väsentliga utredda redan af Jak. Grimm. -- Den högtyska ljudskridningen har varit af ganska olika omfattning inom olika delar af det egentliga högtyska språkområdet (Mellan- och Syd-Tyskland med Schweiz). Ju längre söderut man kommer, destto flera ljud ha drabbats af ljudskridningen, och detta i desto flera ställningar. I de dialekter (i mellersta Tyskland), som ligga till grund för nyhögtyska riksspråket -- och vi taga i våra följande exempel endast hänsyn härtill --, ha uti ljudskridningen deltagit följande konsonanter: tenues p, t, k (detta dock blott inuti ord, men i vissa syd-tyska dialekter äfven i ordens början), median d (i syd-tyska dialekter äfven b och g; däremot har i nordligaste delen af högtyska språkområdet icke ens d ljudskridit) och frikativorna ᵬ (i nordliga dialekter dock ej i alla ställningar), ð och þ. Utvecklingsgången är alldeles densamma som vid den första ljudskridningen, i det att tenues (p, t, k) öfvergå till affrikator (pf, ts, kx) och sedan till frikativor (f, s, x), mediæ (b, d, g) till tenues (p, t, k), tonande frikativor (ᵬ, ð) till mediæ (b, d, hvaraf sedan t) samt icke tonande frikativa (þ) till tonande (ð, hvaraf sedan d). Alltså (i tyska riksspråket): p blir inuti och i slutet af ord ff, annars (och pp alltid) pf, men kvarstår efter s. Ex. offen, öppen, eng. open; pflegen, pläga, eng. play; spaten, spade, eng. spade. t blir efter vokal ss, annars (och tt alltid) z (d. v. s. ts), men kvarstår efter f, ch, s och före r. Ex. beissen, bita, eng. bite; zahl, tal, eng. tale; schwarz, svart, eng. swart; sitzen, sitta, eng. sit; kraft, kraft, eng. craft; macht, makt, eng. might; steigen, stiga, eng. sty; treu, trygg, eng. true. k blir efter vokal ch (tje-ljud; sk blir alltid sch, d. v. s. sje-ljud, liksom stundom i eng. och sv.), kvarstår annars (liksom kk alltid). Ex. wachen, vaka, eng. wake; reich, rik, eng. rich; schrift, skrift, eng. shrift. d blir alltid t (utom efter n). Ex. tag, dag, eng. day; binden, binda, eng. bind. ᵬ blir alltid b. Ex. haben, hafva, eng. have; daub, döf, eng. deaf. ð har först blifvit öfverallt d, hvaraf sedan t. Ex. gut, god (isl. góþr), eng. good; waten, vada (isl. vaþa), eng. wade. þ har först blifvit öfverallt ð, hvaraf sedan d. Ex. ding, ting (isl. þing), eng. thing; mund, mun (i gotiskan munþs), eng. mouth. Detta är den enda akt af ljudskridning, hvarutinnan lågtyskan gjort gemensam sak med högtyskan. Ad. N-n. Ljudskrifläsmetoden. Se Ljudmetoden. Ljudskrift. Se Fonetiska bokstäfver och Fonografi. Ljudsymbolik, språkv., den genom analogier med andra sinnesintryck uppfattade skildring, som åstadkommes genom själfva det akustiska i en språklig framställning. Som exempel på svenska ord med ljudsymbolisk uppgift pläga anföras: pladask (föll han); huj (hvad det går!); tripp trapp trull -- som symboliserar storleksförhållanden --; Bellmans: "hirr, det blixtrar ur kastellgluggarna". I vitterheten, särskildt i vers, där alla suggestiva verkningsmedel användas i ökadt mått, träffas ljudsymboliska