universitetslärare, litteraturhistoriker, f. 6 mars 1823 i Lund, d. där 31 aug. 1905, blef student i Lund 1839 och tillhörde det unga lag af frihetsträngtande ungdomar, som i Talis Qualis egde sin förnämste sångare; och L. själf - sedermera så konservativ - diktade i sin ungdom sånger, som gåfvo uttryck åt 1840-talets poetisk-politiska sturm-und-drang. L. blef en af den unge, till Lund öfverflyttade K. A. Hagbergs främsta lärjungar; inflytandet är bl. a. synbart i den mot fosforismen reagerande uppfattning, som var gemensam för Hagberg och L. I öfrigt tog L. i sina studier intryck af Hegel. 1844 blef L. filos. kandidat och 1847 filos. d:r efter att ha utgifvit en afh. om Euripides "Medea" jämförd med Shaksperes "Othello" samt docent i estetik och uppehöll sedan flera år på förordnande Norbergska professuren, hvarjämte han, efter en längre studieresa till Frankrike och Tyskland, blef tysk språkmästare vid universitetet. Då Hagberg öfvergått till professur i nordiska språk och hans förra professur i moderna språk och estetik delats i två, blef L. 1859 utnämnd till innehafvare af professuren i estetik, litteratur- och konsthistoria, från hvilket ämbete han tog afsked 1888. Vid jubelåret 1868 liksom under ett helt årtionde (1875-85) var han universitetets rektor och inlade som sådan mycket arbete, bl. a. under uppförandet af det nya universitetshuset, som invigdes 1882. Han mottog ock en rad af hedersbevisningar. Han blef led. af Svenska akad. (1865) efter Thomander, af Fysiogr. sällsk. (s. å.), af Vitt., hist. och ant. akad. (1876) och af Vet. akad. (1881) samt hedersled, af Vet. o. vitt. samh. i Göteborg (1885; led. 1865), af konstakademien.(1881) och af Vet. soc. i Uppsala (1887). Därjämte utförde han kommunala uppdrag, var under många år Lunds stadsfullmäktiges ordf. samt led. och ordf. i Malmöhus landsting. 1894-1900 var han ordf. i Göteborgs högskolas examenskommission; han var ock led. af kommittén för universitetsstatutens omarbetning (1874). Mest känd har L. blifvit genom sitt omfattande vetenskapliga författarskap. Vid den tid, då L. utbildade sig för professuren, stod den spekulativa estetiken i sitt flor, och L. hade redan 1856 författat en afh. Jemförelse mellan Ehrensvärd och Winckelmann såsom konstfilosofer, som belönades med Svenska akad:s stora pris. 1856 -60 utgaf han sin Framställning af de förnämsta esthetiska systemerna (2:a uppl. 1869-83), som länge utgjorde ledtråden vid de filosofiskt estetiska studierna vid våra universitet. Arbetet innehåller icke egentligen någon estetikens historia, utan är, som titeln anger, till öfvervägande grad refererande; det gaf klara och upplysande redogörelser för de olika estetiska systemen framför allt Kants, Solgers, Hegels, Weisses och Vischers, till hvilka redogörelser L. stundom fogade kritiska noter, i hvilka han närmast anslöt sig till Vischers system, i fråga om det skönas särskilda uppenbarelseformer och de enskilda konstarternas egendomlighet, under det han skilde sig från Vischer i dennes allmänna panteistiska syn på det skönas natur och väsen. L. uppträder sålunda mot Vischers förnekande, att det sköna icke kan konstrueras ur teismen; men detta medför en dualism i L:s estetiska uppfattning. På det estetiska området har han f ö. utfört flera specialundersökningar af värde, t. ex. om det natursköna och natursinnet i folkvisan, liksom han behandlat humorns väsen och förhållandet mellan det komiska och det moraliska i arbeten om Bellman och Holberg. Sin hufvudsakliga forsknings- och skriftställarverksamhet egnade emellertid L. åt litteraturhistorien, där han fann ett rikt fält liggande framför sig, som han med ifrig forskningshåg grep sig an att bruka. Han hade afgjordt mera sinne för den historiska utvecklingen, än hans företrädare egt, och han betonar i ett af sina verk särskildt litteraturhistoriens egenskap att vara historia om litteraturen. Bland hans äldre arbeten är Svenska dramat intill slutet af sjuttonde århundradet (1864) det mest betydande och bildar med hänsyn till litterärt vetenskaplig metod epok i vår litteraturhistoria; det tar hela tiden hänsyn till motsvarande företeelser i utlandet. Hans 1867 utgifna Bellman och Fredmans epistlar, åt hvilka han egnar en genomförd exeges, eger ock betydande förtjänster, såsom i utredningen af humorns väsen, i redogörelsen för Bellmans samband med sina nationella föregångare och i enstaka analyser, men lider något af estetisk konstruktion och ser ämnet och personligheten mindre historiskt, än fallet är i hans öfriga arbeten. I Smärre skrifter (3 dlr, 1872, 1879, 1881) behandlade han enstaka ämnen ur den svenska litteraturhistorien, särskildt rörande Tegnér, Franzén och Atterbom, men sin hufvudverksamhet egnade han under sista skedet af sitt lif åt det stora verket Svenska vitterhetens häfder efter Gustaf III:s död (5 bd, 1873-95), hvars första del inledningsvis skildrar den gustavianska tidens hufvudströmningar, under det att de senare delarna behandla den eftergustavianska tiden och skedet från 1809 till 1821, då striden mellan gamla och nya skolan afslöts. Genom L:s allvarliga forskning samt jämna, klara och sunda framställning intager detta arbete en rangplats i svensk litteraturhistoria, särskildt hvad de fyra första delarna angår. Planen är i viss mån annalistisk: verket indelas i perioder om fem till åtta år, ty det var L:s afsikt att ge häfderna, icke endast en serie karakteristiker; vikt lägges på den historiskt kulturella bakgrunden, och L. har i högre grad, än förut var fallet, företagit samvetsgranna källforskningar. I sina allmänna synpunkter hyste L. afgjorda sympatier för den akademiska riktningen, för Kellgren och Leopold i deras strid mot Thorild, för Tegnérska riktningen gentemot Uppsalafosforismen. Han var ock själfskrifven att vid Svenska akad:s jubileum teckna dess öden, något, som skedde con amore, då han 1886 utgaf Svenska akademiens historia. l "Svenska akad:s handlingar" har han ock offentliggjort flera af sina afhandlingar, såsom minnesteckningar öfver Frese och Vitalis samt en större afhandling om Fritiofs saga - liksom han i sin hälsas dagar var en af akad:s främsta arbetskrafter. Bland öfriga skrifter af honom märkas texten till Skånska herregårdar (6 bd, 1852-53) och de älskvärda och finkänsliga skildringarna Från en resa (1871). I