till det tätare, vägen DCE beskrifves - ljus, som från det tätare till det tunnare sändes utefter EC, kommer att brytas så, att det utgår utefter CD. Däraf följer ock, att brytningsvinkeln, som i det förra fallet är mindre än infallsvinkeln, i det senare blir större än densamma.

Fig. 2. Ändrar man storleken af infallsvinkeln, d. v. s. om man låter den infallande strålen göra en större eller mindre vinkel med normalen, så ändras äfven brytningsvinkeln, och det så, att dessa vinklar samtidigt tillväxa och samtidigt aftaga - dock icke samma proportion. De från en ljuspunkt S (se fig. 2) utgående strålarna träffa begränsningsytan AB i punkterna C₁, C₂, C₃ och gå därifrån i riktningarna C_l D₁, C₂ D₂ och C₃ D₃. Emellan en infallsvinkel, hvilken som helst, i₁, i₂, i₃, och den mot denna svarande brytningsvinkeln, r₁, r₂, r₃, eger ett bestämdt samband rum, hvarigenom man för en infallande stråle kan upprita den brutna strålens väg, blott man känner det s. k. brytningsförhållandet (äfven benämndt brytningsindex, brytningskoefficient, brytningsexponent) för de båda ämnen, genom hvilka strålen går. Den lag, som uttrycker detta samband, kallas brytningslagen och tjänar till utgångspunkt för alla beräkningar af en ljusstråles väg genom ett system af genomskinliga ämnen, såsom linserna i en kikare, ögats hinnor och vätskor m. fl. Upptäckten af denna lag tillskrifves än holländaren Snellius (omkr. 1620), än Cartesius, hvilken först bekantgjorde den (1637). Brytningslagen kan uttryckas på följande sätt: Om man i fig. 1 uppritar en cirkel omkring infallspunkten, med en radie, hvilken som helst, och från de punkter, a och c, där denna skäres af de infallande och brutna strålarna, drager vinkelräta linjer, ab och cd, mot normalen och dess förlängning, så är förhållandet mellan dessa linjer oförändradt detsamma, huru stor eller liten infallsvinkeln än må vara. Men då dessa linjer förhålla sig till hvarandra som vinklarnas sinus (se d. o.), så kan lagen äfven kortare uttryckas sålunda: "Förhållandet mellan sinus för infallsvinkeln och sinus för dess motsvarande brytningsvinkel är konstant, eller oberoende af infallsvinkelns storlek". Det tal, som anger ifrågavarande förhållande, har man kallat brytningsförhållande, och detta är beroende allenast af de ämnens natur, genom hvilka ljuset passerar. Det sålunda definierade brytningsförhållandet kallas relativt, emedan dess värde beror af beskaffenheten hos båda media. Med absolut brytningsförhållande för ett ämne förstår man åter samma förhållande, när ljuset ingår i detsamma ifrån tomrummet. Det relativa brytningsförhållandet mellan två ämnen fås genom division af deras absoluta brytningsförhållanden. Af det ofvanstående följer, att hvarje ämne med samma täthet i alla delar har ett bestämdt och oföränderligt absolut brytningsförhållande, hvilket i optiskt hänseende skiljer detsamma från andra ämnen. Sedan man genom experiment funnit detta tal, kan man beräkna den väg ljuset inom kroppen beskrifver. I följande tabell upptages absoluta brytningsindex för det gula natriumljuset hos några genomskinliga kroppar: diamant ...........2,470 vatten (3,5°) ....1,3348 » (15,25°)...1,3339 » (100°).... 1,3194 kolsvafla (20°)... 1,6276 alkohol (20°) ..... 1,3616 kloroform (20°).. 1,4462 eter .............. 1,3580 canadabalsam (rödt ljus) ...... 1,528 luft.............. 1,000294 kolsyra ............1,00045 vattenånga ........ 1,00025 vätgas ............. 1,ooo14 lätt fosfatkron- glas ............. 1,5159 lätt boratkronglas l,5047 boratflintgtas ..... l,5503 lätt silikatflint- glas ............. 1,5710 tungt boratflint- glas ............. 1,6797 tungt silikatflint- glas ............. 1,9626 Brytningsförhållandet mellan luft och glas är således mellan 3/2 och 2, mellan luft och vatten omkr. 4/3. - Brytningsindexen är lika med förhållandet mellan de olika hastigheter, hvarmed ljuset går i de båda ämnena, vid hvilkas gemensamma gränsyta brytningen sker. - Om ljus får gå genom en kropp med sinsemellan parallella begränsningsytor, d. v. s. en planparallell skifva, kommer den utgående strålen att vara parallell med den infallande. Helt andra bli förhållandena hos linser och prismor (se d. o.). Hos dem komma den infallande och den utgående strålen att bilda en vinkel med hvarandra. Denna vinkel kallas deviationen l. deviationsvinkeln. Ljusets brytning, såsom den ofvan blifvit beskrifven och hvilken plägar kallas enkel brytning, eger rum i alla genomskinliga kroppar, som icke äro kristalliserade, samt i sådana kristaller, som höra till det "reguljära" kristallsystemet (se Kristallografi, sp. 1332-33). Hos öfriga kristaller följer brytningen andra lagar och benämnes dubbelbrytning. Om konisk ljusbrytning se Konisk refraktion. R. R. (D. S-t.) Ljusbåge. Se Elektrisk ljusbåge. Ljusbågsugn, tekn. Se Elektrisk ugn, sp. 348. Ljusdal. 1. Socken i Gäfleborgs län, Ljusdals tingslag. 1,177 kvkm. 10,299 inv. (1910), hvaraf 1,684 i Ljusdals municipalsamhälle. L. utgör ett konsist. pastorat i Uppsala stift, Hälsinglands västra öfre kontrakt. - 2. Municipalsamhälle i ofvannämnda socken, omkring L. järnvägsstation vid Norra stambanan och den därifrån utgående linjen till Hudiksvall, har ett synnerligen naturskönt och friskt läge vid landsvägen från Hudiksvall längs Ljusnan, nära denna flod och församlingens kyrka. 145,363 har. 1,684 inv. (1910). Taxeringsvärde 373,200 kr. å jordbruksfastighet och 1,093,900 kr. å annan fastighet. L., som är municipalsamhälle enl. k. br. 28 juni och 28 sept. 1889 och som enl. k. skr. 20 mars 1908 fått rättighet att bilda en äfven i fattigvårdshänseende från L. socken afskild köping, men ännu (1911) ej inträdt i köpingsrättigheter, har postkontor, telegraf- och telefonstation, läkare (järnvägsläkare), apotek, veterinär, en socknens folkskola, flera hotell, a. -b. Ljusdals folkbank,