erhåller man alltså en negativ bild (hvita linjer på brun botten). Fixeringen sker i ett svagt bad af undersvafvelsyrligt natron. En dylik, på tunt papper framställd negativ bild kan sedan användas för framställning af positiva kopior. - Negrografien grundar sig på kromatgummits ljuskänslighet. Ett papper bestrykes med en lösning af gummi arabicum och bikromat och belyses efter torkning under en ritning. Därvid garfvas de belysta ställena så, att gummit där förlorar sin löslighet i vatten, de af ritningens linjer skyddade ställena förbli däremot lösliga, och vid behandling med vatten borttvättas gummit på dessa ställen. Aftrycket får torka, och hela bildytan bestrykes med en blandning af sprit, schellack och kimrök och lägges efter torkning i ett bad af starkt utspädd svafvelsyra. Syrbadet upplöser det garfvade gummit, hvarigenom den däröfver liggande färgen aflägsnas, men blir kvar på de ställen den kommit i omedelbar beröring med papperet. Man erhåller med detta förfarande direkt positiva aftryck. - Bläckförfarandet beror på, att vissa ferrisalters egenskap att vid ljusets inverkan öfvergå till ferrosalter och de förras egenskap att med gallussyra bilda en svart färg (bläck). Ett papper prepareradt med en lösning af järnklorid, vinsyra och gummi belyses och behandlas med gallussyrelösning. Förfarandet lämnar positiva aftryck. Litt.: I. M. Eder, "Handbuch der photographie", bd 4, och G. Mercator, "Anleitung zur herstellung von negativen und positiven lichtpausen". J. Htzg.

Fig. 1. Medeltida ljuskrona af smidesjärn, från Enåsa kyrka, Västergötland. (Nordiska museet, Stockholm.)

Fig. 2. Mässingsljuskrona i Gärdslösa kyrka, Öland. (Omkr. 1700.)

Fig. 3. Ljuskrona af slipadt glas och förgylld mässing, 1820-talet. (Nordiska museet.) Ljuskrona, husgerådssak (eller kyrkligt lösöre) af metall, slipadt glas, bronseradt trä e. d., som å en bred ring eller oftare å de från en midtstam utspringande armarna uppbär belysningsmaterialet och hänger ned från taket i en sal eller kyrka. Kronor ha alltid varit det viktigaste belysningsmedlet i kyrkor. I några katedraler, såsom Aachens och Hildes- heims, finnas bevarade från 1100-talet mäktiga, med förgylldt kopparbleck och silfver prydda ljuskronor, som sinnebildligt framställa det himmelska Jerusalem med stadens murar, portar och torn. I Norden funnos under denna romanska tid endast enkla hjulkronor, bestående af ett kransformigt band, upphängdt i länkar och bärande ljuspiggar samt gärna förstärkt af ett korsband med ett ljus i midten. Sedermera satte man två eller flera kransband öfver hvarandra, förenade medelst vertikala stänger eller ornamenterade länkar (fig. 1). Materialet var järn. Under gotikens tid nyttjades, förutom smidesjärn och brons, mest mässing till ljuskronorna. De fingo gestalten af ett midtstycke och därifrån skålformigt utspringande rankformiga grenar eller armar, som ytterst buro ljusen. Midtstycket hade gärna en starkt ledad form och kröntes af en figur, ofta en madonnabild. Ljuspipan, med droppskål (manschett) under, infördes nu. Renässansen bibehöll den gotiska grundformen för kronorna; dock öfverlastade barocken dem med små dekorativa led å stammen (vulster, kulor o. s. v.) och smärre armar mellan de stora ljusbärande (jfr fig. 2). Under rokokotiden blefvo formerna åter lugnare. Glaset fick på 1700-talet stor användning som ljuskronmaterial. Slipade glasprismor, fasetterade kläppar och stora pärlor af glas, förenade till kedjor, dropphängen och girlander, hängde ned från de bärande ljusarmarna af metall och sände ut ljuset reflekteradt och brutet i vackra regnbågsfärger. Till slut gjorde man äfven armarna af glas. Denna utsmyckning höll sig tämligen oförändrad 1800-talet igenom (se fig. 3) och var som skapad för festsalen. Kyrkkronorna gjordes dock fortfarande gärna af mässing. - Efter det elektriska ljusets införande är man icke längre bunden af hänsyn till, att ljuskällan, lågan, skall anbringas upprättstående. Nya former för kronorna