komma tydligen att efter hand frambringas, oberoende af de gamla. - Litt. Se Ljusstake. E. F-t. Ljuskälla, fys. Se Ljus, sp. 887. Ljuskänslighet, fys. Se Fotografi.

Fig. 1.

Fig. 2.

Fig. 3. Ljuslåga. Endast gasformiga ämnen kunna förbrinna med låga, och lågan är i själfva verket en brinnande gas- eller ångmassa. Visserligen ge vissa fasta ämnen (t. ex. fosfor och svafvel) lågor, när de antändas; men detta beror därpå, att dessa ämnen, innan de förbrinna, öfvergå till gaser, och således är det i själfva verket ångorna af dessa ämnen, som brinna. På samma sätt är det icke den flytande spriten eller bergoljan, som brinner, utan dessa ämnens ångor; likaså är det hvarken veden eller fettet i våra ljus, som direkt brinner, utan brännbara gaser och ångor, uppkomna genom vedens eller fettets upphettning. Sådana fasta ämnen, som vid upphettning icke förgasas eller af ge brännbara ångor, t. ex. antracit och koks, brinna icke med låga, utan synas blott glöda. Lågan af ett brinnande ämne utgöres ingalunda af en massiv eldmassa, utan består endast af ett brinnande hölje, som innesluter icke brinnande, men brännbara gaser. I en spritlampa t. ex. förtäres icke veken, emedan ett icke brinnande lager af spritångor finnes emellan den och det brinnande höljet samt skyddar veken. Man kan visa detta på en vanlig ljuslåga (fig. 1), om man i dess innersta ael .håller ett smalt glasrör. De icke brinnande gaserna i lågans midt bortgå då genom röret och kunna antändas vid dess yttre öppning. Man kan äfven på annat sätt visa detta, genom att anbringa krut i midten af en brinnande låga, utan att det tändes. För detta ändamål sluter man ett vanligt lampglas med en kork, hvari ett glasrör infogats (fig. 2). Glasets andra öppning täckes med ett trådnät, på hvars midt man lagt några krutkorn. Låter man nu lysgas inströmma genom det smalare glasröret och antänder gasen ofvan trådnätet, antändas ej krutkornen, förrän man genom förminskning af gastilloppet gjort lågan så liten, att dess brinnande del förmår upphetta krutet till antändning. - Redan Davy visade, att en ljuslåga består af flera lager (fig. 3), nämligen ytterst af en blå, föga lysande zon, a, hvari en mycket liflig och fullständig förbränning eger rum, en starkt lysande mantel, b, i hvilken förbränningen är ofullständig och hvari, till följd däraf, förekommer fint fördeladt kol, samt innerst af en kärna, c, som utgöres af icke brinnande, men brännbara gaser. De senare uppkomma genom inverkan af hettan från de yttre brinnande lagren på det i veken uppsugna fettet. Att kol i fint fördeladt tillstånd finnes i lagret b, kan man lätt visa genom att hålla en porslinsskifva i lågan. Den beslår sig då med ett svart öfverdrag af sot. Förbränningen sker således fullständigt blott i lågans yttersta lager och detta till följd däraf, att endast där har den för förbränningen nödvändiga luften fullt tillträde. Om man däremot ställer så till, att luft i tillräcklig mängd införes i lågans inre, blir förbränningen fullständig äfven i lågans inre delar. Därpå beror konstruktionen af de vanliga lysgasbrännarna, som på laboratorierna användas för åstadkommande af upphettning, s. k. Bunsens brännare (se d. o.). Lufttillträdet är af stort inflytande på lågans lyskraft. Brännämnen, som äro rika på kol, ge under vanliga förhållanden sotande lågor, emedan kolmängden, som afsöndras i lågan, är så stor, att den icke ens i lågans yttersta lager fullständigt förbrännes. Vill man erhålla lyslågor af sådana ämnen, måste man genom drag öka lufttillgången under förbränningen. - En lågas lyskraft är således beroende därpå, att i lågan afsöndras ett fast ämne, nämligen i vanliga fall kol (sot), som upphettas till glödgning och då utsänder ljus. Alltefter upphettningens styrka erhåller lågan därvid röd, gul eller hvit färg. Brinnande gaser, som ej afsöndra fasta ämnen, ge i regel icke lysande lågor. Så brinner vätgas med föga lysande låga, emedan därvid bildas endast vatten. Äfven det väterika kolvätet sumpgas, CH₄, brinner liksom vätgas utan lysande låga, men däremot ger etylengas, C₂H₄, en lysande låga, emedan denna gas före fullständig förbränning sönderdelas i kol och sumpgas. En lysande gaslågra erhålles i allmänhet, om gasen eller en beståndsdel däraf afskiljer kol före den fullständiga förbränningen. Man tillsätter därför dylika ämnen till gaser, hvilkas låga i och för sig lyser endast svagt eller ej alls; en dylik behandling kallas karburering. - Frankland har visat, att det atmosfäriska trycket utöfvar stort inflytande på lågors lyskraft. En spritlampa brinner t. ex. under 18-20 atmosfärers tryck lika klart som en vanlig ljuslåga. Så blir äfven vätgaslågan lysande under starkt tryck, hvaraf följer, att äfven gaser kunna lysa, om de upphettas i mycket förtätadt tillstånd. Vid vanligt tryck kunna dock vissa gasformigt glödande kroppar, såsom metaller, utstråla något ljus, ehuru endast af bestämd färg. Så färga salter af kalium en låga violett, natrium gul, barium grön, strontium röd o. s. v. Frankland har påstått, att vanliga lågor lysa icke på grund af däri förekommande kol, utan till följd af de förtätade ångor, som finnas i lågan och upphettas, samt att sotet är en sönderdelningsprodukt af dessa gaser. Att sot verkligen finnes i en låga, visar sig dock däraf, att ett glasrör, som hålles tvärs igenom en låga, beslår sig med sot blott på den undre sidan, ej äfven på den öfre, hvilket borde inträffa, om sotet uppkomme