Los och Järfsö socknar, tax. till 4,738,700 kr., skogar i Ore, Mora och Orsa socknar i Kopparbergs län, tax. till 1,467,300 kr., samt Dalfors kvarn och kolhus i Ore socken, tax.-v. 10,000 kr. samt skogar i ett flertal socknar i Härjedalen med ett tax.-v. af mer än 1 mill. kr. Sammanlagda skogsarealen uppges till omkr. 210,000 har. Bolaget eger vidare andelar i Dannemora grufvor samt i Grängesbergs och Norbergs m. fl. gruffält, Skedika gruffält i Stockholms län samt Hammarin--Ramhälls gruffält i Uppsala län. Tillverkningen vid L. omfattar jämte järn, kätting m. m. samt trävaror och trädestillationsprodukter, ångsprutor, pumpar, landt- och marinfotogenmotorer, motordressiner och motorbåtar, nedfirningsapparater för plank och bräder, Norins patentcentralsmörjapparater, fjäderhammaren Tor m. m. -- 1671 erhöll rådman H. Kahlmeter privilegium på anläggning af en masugn i Ljusne by och "så många hamrar, som betarfvas". 1684 erhölls resolution ang. masugns och hammares byggande vid Sunnäs i Skogs socken, 1692 meddelades tillstånd att få transportera två hamrar från Ljusne till Gullgrufva i Skogs socken, och 1807 fick Gullgrufveverkens dåv. egare anlägga en hjälphammare vid Maråker i Söderala och ditflytta en från Didrikshammar inköpt rättighet. Sålunda uppstodo de gamla s. k. Ljusneverken, bruken Söderljusne, Maråker, Gullgrufva och Sunnäs, hvilka 1886 inköptes af Ljusne-Voxna aktiebolag. Vid de tre sistnämnda verken är bruksrörelsen för länge sedan nedlagd. Voxna bruk härrör från 1726, då assessor And. Swab erhöll privilegium på anläggning af masugn och hammare med 2 härdar vid Selmåns förening med Voxna älf, och 1729 följde privilegium på anläggning af ett manufakturverk (Sparrefors). Vilh. H. Kempe i Stockholm och Vilh. Rhöss & komp. i Göteborg blefvo småningom egare af Voxna och dithörande rika skogstillgångar. På 1850-talet inköptes en mindre egovidd vid Ljusnan, utbruten ur Norrljusne by, och anlades där ett större sågverk; därefter följde på 1870-talet masugn och mek. verkstad, hvilka 1881 tills. med sågverket öfvergingo från Kempe, som kort förut af firman Rhöss & komp. inköpt deras andelar, till det nybildade Ljusne-Voxna aktiebolag. 1882--83 byggdes lancashiresmedja, vällugn och valsverk, och 1883--84 öfverflyttades till Norrljusne den sedan 1757 vid Furudals bruk bedrifna kättingfabriken. Den senare utvidgades 1902--03, då för dess behof anlades ett vattengasverk enligt Dellwiks system. En äldre kolugnsanläggning har de senare åren ombyggts för tillvaratagande af biprodukter, i samband hvarmed träoljefabrik anlagts. Wbg. Ljusningshuggning, skogsh. Se Ljushuggning. Ljus- och vedkassa, skolv. Hvarje allmänt läroverk skall ega en ljus- och vedkassa, af hvilken bestridas kostnaderna för belysning, uppvärmning och renhållning af de för läroverkets ändamål afsedda eller upplåtna lokalerna, äfvensom för tillfälliga anordningar i dessa eller likartade afseenden; en del af kassan användes till arfvode åt läroverkets läkare samt aflöning åt dess vaktmästare, eldare och öfrig betjäning. De dyrbara anordningarna för uppvärmning i de nyare läroverkshusen ha gjort, att denna afgift, hvars storlek bestämmes af läroverkskollegiet, ofta måst ökas i oroväckande grad. J. C. Ljuspausförfaranden (öfv. af ty. lichtpaus-), fot., detsamma som det vanligare ordet ljuskopieringsförfaranden (se d. o.). Ljuspenningar, en numera afskaffad aflöningsförmån i de centrala ämbetsverken. På 1700-talet utvecklade sig bruket att af verkens expensmedel upphandla och till tjänstemännen utlämna vax- och talgljus i sådan myckenhet, att den kunde anses motsvara behofvet af artificiell belysning under de tider vederbörande voro med tjänstegöromål sysselsatta. Detta bruk erhöll stadfästelse genom ett k. bref af 15 mars 1803, som föreskref, att ersättning för ljus efter visst, hvart 5:e år af Statskontoret bestämdt, pris pr skålpund skulle åtnjutas af alla verkligen tjänstgörande ämbets- och tjänstemän samt betjäning i de centrala ämbetsverken, såväl ordinarie som extra ordinarie efter årligen upprättade specifika uträkningar. Ljuspenningarna voro således ett slags tjänstgöringspenningar. I 1850 års statsverksproposition föreslog K. M:t, att till statsmaskineriets förenkling "ljuspenningarna" måtte upphöra. Vid de 1850--60 genomförda löneregleringarna utbyttes ifrågavarande förmån för ord. statstjänare i allmänhet mot förhöjning i lönen och för extra ordinarie mot anslag till gratifikationer för flit och skicklighet, men Statskontoret utfärdade fortfarande hvart 5:e år de för ljuspenningarnas beräkning nödiga prisbestämmelserna för ljus, sista gången 1883. Kbg. Ljusreaktion. Se Fotokemi. Ljusreflexion, fys. Se Spegel.

Ljussax, ett slags sax af stål eller mässing, hvarmed i talgljusens tid den brinnande veken på sådana ljus aftogs, när den blef för lång och började osa, eller hvarmed ljus släcktes. Den glödande vekdelen inneslöts därvid i en framtill ofvanpå saxskalmarna fäst fyrkantig eller rundad behållare. Framför denna var gärna anbragt en spets till att rätta på veken med, när ljuset skulle "putsas". Saxen hvilade på tre små fötter och plägade ligga på en liten aflång bricka. Ljusskygghet. Se Albinism och Fotofobi. Ljussläckarväxten, bot. Se Eschscholtzia. Ljusspektrum, fys. Se Spektrum. Ljusspridning, fys. Se Dispersion. Ljusstafvar. 1. Her., långa stänger, som buros på 1500- och 1600-talen i likprocessioner och voro sirade med den aflidnes vapen. Öfverst å dem satt en åttkantig, konisk låda, hvaruti en fackla var instucken. -- 2. Ett slags processionsstång med helgonfigur upptill och en pigg för vaxljus. 1. B. S.* Ljusstake, ett ur antikens kandelaber (se d. o.) utveckladt ljusbärande redskap, som genom sin ringare storlek är lättare att flytta och handskas med. Staken består af en flatrund eller flersidig fot, ej sällan äfven formad som djurfötter, ett mer eller mindre högt skaft och ljusstället, fordom en tagg att träda ljuset på, sedan en pipa, som omges af droppskål eller ljusmanschett. Ljusstakar göras af alla