oädla och ädla metaller, porslin, fajans, glas, trä, marmor, alabaster o. s. v. Uråldriga föregångare voro de hos Nordens allmoge brukliga stickhållarna och ”stickstakarna” (af trä eller järn), hvarå fästes de spjälkade kådstickor, som nyttjades till lyse. Som kyrklig altarprydnad förekommo tidigt under medeltiden armstakar (med två eller flera armar) efter mönstret af judarnas gyllene sjuarmade ljusstake, afbildad (se fig. 1) å Titusbågen i Rom, bland tempelbytena från Jerusalem. Under romanska tiden utmärkte sig de emaljerade Limogesstakarna af förgylld koppar (fig. 2). Gotiken använde till material ”malm”, tenn m. m. och gaf kyrkstakarna monumentala former (se fig. 3). Fotstycket bestod ofta af två öppna skålar, ställda med bottnarna mot hvarandra, eller uppbars af lejon eller lejonfötter; skaftet var merendels ledadt. Sengotiken ersatte stundom skaftet med en människofigur, som uppbar ljuspipan. I hemmen hade man enklare stakar af järn eller lergods. Hemslöjden förlustade sig ej sällan med utsirning af järnstakarna (se fig. 4). Renässansen utbildade nya former. Ett vanligt material var ”malm” (en legering af koppar, zink, bly och tenn). Vackra äro 1600-talets stakar af mässingsbleck med vridet skaft och drifna ornament (fig. 5) samt de å väggar anbragta ljussköldarna l. lampetterna af mässing, som återkastade ljusskenet (fig. 6). Framstående i tillverkningen voro den belgiska staden Dinant, Nürnberg och Holland, och i Sverige tog man intryck därifrån. Tenn blef jämväl ett omtyckt material, som framkallade sobra och smakfulla former, icke minst under rokokotiden, som f. ö. gaf eleganta linjer särskildt åt silfverstakar (se Guldsmedskonsten, fig. 18 å pl. IV) samt kom med en nyhet i porslins- och fajansstakarna. Louis-seize-(hos oss gustavianska)stilen omhuldade den antika pelarformen äfven å ljusstakar, dock förskönad af girlander, slejfer o. d. Under empiren blef denna form stelare. En senare tid har frambragt en mängd skiftande, ofta nyckfulla former af ljusstakar. -- Litt.: Wallem, ”Lys og lysstel” (1907, i Norsk folkemuseums publikationer), och Lagerberg, ”Till belysningsredskapens historia” (i Göteborgs museums årstryck, 1910). E. F--t. Fig. 1. Sjuarmad ljusstake från Jerusalems tempel, relief å Titusbågen i Rom. Fig. 2. Fig. 3. Fig. 4. Fig. 5. Fig. 6. Fig. 2. Romansk ljusstake i Limogesemalj, 1200-talet. -- Fig. 3. Gotisk ljusstake af malm. -- Fig. 4. Ljusstake af smidesjärn, från Nås, Dalarna. -- Fig. 5. Ljusstake af mässingsplåt med drifna ornament, 1600-talet, från Ragunda kyrka, Jämtland. -- Fig. 6. Ljussköld af drifven mässingsplåt, 1700-talets förra hälft. (Fig. 3--6 i Nordiska museet, Stockholm.) Ljusstråle, fys. Se Ljus och Ljusbrytning. Ljusstyrka, fys. Se Fotometer. Ljustelegrafering, fys. Se Fotofon. Ljuster. Se Fiskredskap, sp. 449. Ljusterapi, med. Se Ljusbehandling. Ljusterö, socken i Stockholms län, Åkers skeppslag. 9,441 har. 1,784 inv. (1910). L. utgör ett konsist. pastorat i Uppsala stift, Sjuhundra kontrakt. Ljustillverkning, Ljus, d. v. s. konstgjorda, af brännbara ämnen bestående kroppar, som vid förbränning frambringa en klar och jämn belysning, omnämnas redan af Livius och Plinius vid tiden omkr. Kristi födelse. Enligt dem användes en sort med fett eller vax indränkta vekar af lin eller säf som belysningsmedel. Under 300-talet voro ljus allmänt kända, men dyra, så att användningen af dem annat än vid högtidliga tillfällen gick långsamt framåt. Under medeltiden brändes mycket vaxljus i kyrkorna, och man använde dem också som tidmätare (ett ljus af vissa dimensioner brann en bestämd tid). De s. k. vaxstaplarna tillverkades först under 1600-talet i Venezia. Vid den tiden voro vanliga doppade talgljus, som lära räkna sin uppkomst från 1100-talet, med veke af lin eller bomull, en betydande förbrukningsartikel. De smörjiga talgljusen och de dyra vaxstaplarna, som i vårt land i stor skala bibehöllos ända in på 1870-talet, utträngdes småningom af stearinljusen, som med förbättrade arbetsmetoder och nya råvaror blefvo allt billigare, medan talg däremot genom den uppblomstrande