margarintillverkningen blef allt dyrare. Vår landsman Scheele upptäckte 1777, att fett kan sönderdelas under af skiljande af glycerin, men först genom Chevreuls forskningar klargjordes 1811 denna operation, försåpningsprocessen, hvilken sedan blef grundläggande för ljusindustrien därigenom, att de feta syror, som därvid jämte glycerin afskiljas, låta bearbeta sig till "stearin" (se d. o.), ett vida bättre och vackrare ljusmaterial än råvaran talg. Numera användas så godt som uteslutande stearin och paraffin, enbart eller i blandning, som ljusmaterial. Stearinljuset har trängt undan talg- och vaxljuset, paraffinen har därefter småningom blifvit stearinens svåraste konkurrent som ljusmaterial, medan allt hvad ljus heter under sista årtiondet fått en mycket farlig medtäflare i den allt billigare vordna elektriska belysningen. Fotogenlampan däremot kunde, trots sitt betydligt billigare lyse, icke uttränga stearinljuset, utan samtidigt med att fotogenkonsumtionen i vårt land steg, ökades också förbrukningen af stearinljus till de allra sista åren, beroende dels på ljusets bekvämlighet som bärbart belysningsmedel, dels på ökadt ljusbehof ("ljushunger"). L. J. Hierta i förening med kemie adjunkten J. Michaelsson anlade 1841 den första stearinljusfabriken i Sverige, Liljeholmens stearinfabrik (sedermera flyttad till Stockholm), hvilken utvecklat sig till den största i Sverige och en bland de större i Europa. Därefter kom 1843 Klara stearinljnsfabrik, anlagd af Lars Montén i Stockholm och snart flyttad till Alviken i Bromma. Under de senaste åren ha tillkommit 2 ljusfabriker i Göteborg och 1 i Hälsingborg, hvilka, i olikhet med de bägge förstnämnda, icke själfva tillverka sitt behof af stearin. Medan Liljeholmens stearinfabrik till en början icke kunde åstadkomma mera än 6,000 paket (à 425 gr.) om året, är kapaciteten nu hos de fem fabrikerna omkr. 7 mill. paket per år. Konsumtionen af ljus var störst 1906 (5,823,000 paket). Sedan 1860-talet har importen af lysoljor stigit (till 111,485 ton 1909) och det elektriska ljuset vunnit en spridning, som motsvarar mera än 2 mill. 16-normalljuslampor. Sedan metalltrådslampor införts och den elektriska strömmen gjorts allt billigare, har ljuskonsumtionen minskats till under 5 mill. paket per år, och ljustillverkningen är numera en småningom, om än långsamt, försvinnande industri. Ljustillverkningen har två hufvudoperationer, vekfabrikation och stöpning af ljusmassa kring veken. Talg- och vaxljusvekar förfärdigades af löst spunnet s. k. vekgarn af bomull, hvilket tvinnades till en veke, hvars tjocklek afpassades så, att ljuset vid bränningen icke skulle rinna. Dessa vekar hade emellertid olägenheten att brinna rakt, hvarför de behöfde "snoppas" för att icke bli för långa i lågan, afsätta sot och ryka både under bränningen och vid släckningen. Med stearinljusen har vektillverkningen förbättrats därigenom, att vekarna flätas med maskin (fig. 1). Vekgarnet spolas på rullar, som uppsättas i flätmaskmen och genom en enkel mekanism röras i en åtta, så att de tre rullarna i förhållande till hvarandra ändra läge på samma sätt som trådarna vid flätnins: för hand. Den flätade veken har benägenhet att kröka sig i lågan, så att dess spets ständigt står i dennas ytterkant (se Ljuslåga), där den fullständigt förbrinner. För att icke vekens askbeståndsdelar skola hopa sig i dess spets, indränkes garnet med en lösning af ammoniumfosfat och ammoniumsulfat. Det förra smälter tillsammans med askan i veken till små glaskulor, som under bränningen nedfalla i "skålen" å ljuset. Ammoniumsulfatet bidrager till vekens krökning, hvarjämte det tillsammans med det andra saltet vid

Fig. 1. Vekflätningsmaskin.

släckning hindrar veken att glöda och ryka. Talgljus tillverkades mest genom hastig doppning af veken i smält talg, uppdragning ur talgbadet, så att den på veken fästa talgen stelnade, och därefter ny doppning o. s. v., tills ljuset fick åsyftad tjocklek. Det blef därigenom icke obetydligt koniskt. I fabriksskala förfärdigades talgljus medelst en maskin, hvars

Fig. 2. Maskin för tillverkning af talgljus.

konstruktion synes å fig. 2. En träring E med flera järnkrokar F är upphängd kring en vridbar axel B. På ramarna C äro vekarna fästa, axeln vrides, så att ramen kommer öfver kärlet A, där talgen hålles smält, ramen sänkes med en tälja ned i badet, upplyftes hastigt, häktas på en af krokarna, ringen vrides vidare, så att nästa ram kommer öfver talgkärlet, o. s. v. Talgljus götos äfven i formar (fig. 3) kring en däri spänd veke. — Vid tillverkning af vaxstaplar upprullades veken på skif-